Två förgrundsgestalter i den kristna världen dog dagen efter jul. Fast de trodde på samma evangelium uppvisade deras liv enorma skillnader ifråga om judarna.
Gerhard M. Heinzmann, född i St. Georgen i hjärtat av tyska Schwarzwald 25 april 1940, avled till följd av coronaviruset. Han var 81 år, änkling och efterlämnade fem barn och tio barnbarn.
Som ung blev han 1962 pastor inom pingströrelsen. På bibelseminariet inspirerades han av vittnesbörd från kurskamrater ur det romska sinti-folket och grundade 1967 den tyska Internationella Zigenarmissionen, vars ledare han var under 24 års tid och hade nära samröre med fram till förra året. Han färdades kors och tvärs i Central- och Östeuropa och predikade i ett jättelikt tält inför tiotusentals romer.
År 1989 kom han att uppmärksamma även andra frågor.
Heinzmann oroades av Tysklands politiska inriktning. Liberala idéer från huvudstaden Bonn påverkade medborgares (och utövande kristnas) liv, och han upptändes av vrede inför Tysklands oförsonligt kritiska hållning gentemot Israel. Han beslöt sig för att erbjuda ett konservativt kristet alternativ som värnade om familjevärderingar och ofödda barn, och grundade därför partiet Bibeltrogna kristna (PBC), vilket han ledde fram till 2005.
Ett av hans främsta mål var att mana Tyskland att stå med istället för mot Israel. Hans signaturbudskap syntes varthelst han färdades och på nästan alla dokument han publicerade: ”Solidaritet och vänskap med Israel.” Men han var ännu framfusigare än så, alltid med ett tillagt bibelcitat: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig” (1 Mos. 12:3). För en publik som huvudsakligen bestod av sekulariserade tyskar var detta en provokativ utmaning.
Med sina tusentals medlemmar aktiva i lokala och regionala val påverkade PBC lagstiftningen med varierande framgång.
Stora PBC-affischer syntes i städer över hela Tyskland, i synnerhet inom Rheinland-Pfalz och Sachsen, omgivna av israeliska flaggor. Frivilliga bakom sina bord blev en vanlig syn på affärsdistriktens gågator och torgmarknaderna. På lördagarna delade partiarbetare ut pamfletter och samtalade med personer som shoppade. Pastor Heinzmann befann sig ofta själv mitt bland dem, med ett varmt och allvarligt leende och övertygande fakta på läpparna, men han kunde i lika hög grad fraternisera med tyska och utländska dignitärer och diplomater.
Vi hade själva en koppling till PCB:s tidiga dokumentationsverksamhet: man publicerade kartor som vi hade utarbetat, vilka visade den moderna staten Israels historia.
En speciell händelse väcker minnen till liv: År 1990 hörde pastor Heinzmann vårt framförande för första gången vid ett möte i södra Frankfurt. Efteråt inbjöd han oss att framträda vid några av hans kommande möten, vilket vi med glädje tackade ja till. Det första skulle äga rum i St. Georgen, hans födelseort.
Vid ankomsten möttes vi av uniformerade vakter från ett privat säkerhetsbolag. Alla besökare kontrollerades med metalldetektorer och damernas handväskor undersöktes efter vapen. Som väntat blev gästerna skärrade. När han denna kväll inledde programmet förklarade pastor Heinzmann att han själv hade anlitat säkerhetsbolaget; han ville att folk skulle förstå vad israelerna måste uthärda för att skydda sig mot terroristhot när man gjorde inköp, gick till skolan, åkte buss eller kom till en gudstjänst. Det blev ett gripande ögonblick när besökarna insåg den verklighet som israeler dagligen lever med.
På senare år drog pastor Heinzmann ner på sina aktiviteter, men hans kärlek till Israel var fortfarande högaktuell. År 2013 grundade han Pfalziska Vänner för Israel, anordnade pro-israeliska demonstrationer med hundratals kristna deltagare, samlade in medel för skogsplantering i Israel och ledde resor till landet.
Hans ansträngningar saknade inte motstånd. Såväl han själv som hans medarbetare antastades av förargade muslimer, som riktade tarvligheter och illasinnade anklagelser mot dem och rev sönder deras israeliska flaggor. Ibland ingrep polis för förhindra upptrappat våld. Men på sin hemsida betonade han att det i ökande utsträckning var människor av tysk börd som förbannade kristnas offentliga pro-israeliska ståndpunkt genom att bl.a. säga att dessa borde ”gasas, precis som judarna”.
Inget av detta rubbade pastor Heinzmann. Han fortsatte oförtrutet enligt sin kallelse.
Han var en ödmjuk man med enorma ambitioner och ett konsekvent, oförskräckt handlingsprogram. Jag tycker mig höra de välkomstord som mötte honom invid himmelens port: ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla; jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din Herre” (Matt. 25:21).
Dödsrunorna hade skrivits flera månader tidigare, såsom brukligt är inom nyhetsmedia. Listan av hyllningar och smickrande ord från världseliten hade redan sammanställts och redigerats för publicering. Allt som återstod var att tillkännage Desmond Tutus dödsdatum för att nyhetsredaktörer världen över skulle ge klartecken till pressarna.
Så när dagen inföll, dök de polerade berättelserna upp som prosaiska lovord för den hyllade fredsaktivisten och brobyggaren: vinnaren av Nobels fredspris 1984, den sydafrikanska anglikanska kyrkans förste färgade ärkebiskop, mottagaren av ett hundratal hedersdoktorat, ordföranden för efter-apartheid-tidens Sydafrikas Sannings- och försoningskommission, talaren, författaren och teologen, vars närvaro i vilket sammanhang som helst förlänade detta dess legitimitet och en topplista av världens ledare och berömdheter.
Ärkebiskop Desmond Tutu i prästerlig skrud
Tutu föddes 7 oktober 1931 som son till rektorn för en metodistisk grundskola. Han efterlämnar hustrun Nomalizo Leah (paret gifte sig 1955), fyra barn och nio barnbarn.
Han uppfostrades som metodist, men familjen blev episkopal och anslöt sig senare till den anglikanska kyrkan, där Tutu prästvigdes 1960 och tjänstgjorde som präst i 60 år. Hela denna tid var han en häftig motståndare till rasåtskillnad. 1986 blev han kyrkans förste färgade ärkebiskop.
Efter apartheidregimens fall i början på 1990-talet anlitades han av den nyvalde regeringschefen Nelson Mandela för att hjälpa till att återställa fred i ett samhälle polariserat av ett halvsekels rasistisk politik. Sanningskommissionen, med honom som ordförande, kom att bli nyckeln till försoning inom den söndertrasade nationen.
Ärkebiskop Tutu blev världsberömd. Han skrev, färdades och undervisade flitigt utomlands.
År 1989 besökte han Israel, lade ner en krans i Yad Vashem, Jerusalems minnesanläggning över Förintelsen, men vållade stor uppståndelse när han sade att judarna borde förlåta nazisterna. Elie Wiesel, också mottagare av Nobels fredspris (1986), tillrättavisade honom: ”Ingen äger rätt att förlåta, ingen utom de döda själva”, sade Wiesel, ”och de döda mördades och tystades av sina mördare”. Han sade också att Tutus uttalande uppvisade ”en pinsam brist på lyhördhet gentemot de judiska offren och deras efterlevande”. (Jewish Telegraph Agency, 28 december 1989)
I åratal attackerade Tutu Israel för dess s.k. misshandel av palestinska araber, bl.a. i uttalanden som jämförde Israel med Nazityskland. Många citat kom att sammanställas av sydafrikaner som var motståndare till hans ställning som mecenat för två Förintelsecentra i Sydafrika, eftersom han utnyttjade denna för att rättfärdiga sin antijudiska retorik.
Han likställde ofta sionismen med rasism och ignorerade medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther Kings påpekande att antisionism är sak samma som antisemitism.
Professor Alan Dershowitz, juridikprofessor vid Harvard Law School, ställde honom till svars: ”[Tutu] har bagatelliserat Förintelsens mordoffers lidande genom att hävda att ’gaskamrarna’ innebar en ’snyggare död’ än apartheid.” (”Bishop Tutu is no saint when it comes to Jews”, Gatestone Institute, 20 december 2010). Tutu måste ha blundat när han vandrade genom Yad Vashem.
I diverse angrepp anklagade han judar, inte bara israeler, för ”arrogans”, för att ha ”alltför stor makt” och för att ”orsaka många av världsproblemen”. Han förnekade dessutom att Israel skulle vara en ”civiliserad demokrati”.
Tutu jämställde Israel med Hitlers Tyskland, Stalins Sovjetunionen och apartheids Sydafrika; han sade att även dessa en gång var ”mycket mäktiga” men ”fick bita i gräset”, precis som det ”orättfärdiga” Israel kommer att få göra. Genom att definiera judarna som ”ett besynnerligt folk” konstaterade Tutu att ”de kan aldrig hoppas på att bli bedömda enligt samma måttstock som andra folk”. (”Should the late Bishop Tutu get a statue?”, Gatestone Institute, Alan M. Dershowitz, 28 december 2021)
“Det finns en term för när icke-judar bedömer judar utifrån en dubbel måttstock”, säger Dershowitz. ”Det kallas antisemitism.” (ibid.)
Tutu uppmuntrade till omfattande ekonomisk bojkott (BDS) av Israel (Jerusalem Post, 10 mars 2014) och mera nyligen sade han att ”Gud gråter” över USA-presidenten Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Tutu fördömde beslutet som ”provocerade och diskriminerande”. (Eyewitness News [RSA], 7 december 2017)
Andra känner igen de urgamla skrönorna om judar, makt och pengar. De står i bjärt kontrast mot dagens Israel som ett livskraftigt, framgångsrikt, banbrytande, mångfacetterat och öppet samhälle för alla sina medborgare, oavsett om de är judar, muslimer, kristna eller andra, en nation av profetisk uppfyllelse. Israels existens vederlägger den traditionella ersättningsteologin, vilken betraktar den judiska nationen som överspelad och ersatt av det ”Nya” Israel, d.v.s. kristenheten.
Ärkebiskop Tutus status som mottagare av Nobels fredspris för sina människorättsinsatser i Sydafrika bör inte få hindra kritik för hans påtagliga människorättsmisslyckanden, d.v.s. hans antisemitism, däribland hans dubbla måttstock för judar, hans sätt att välja ut Israel för kritik, hans stöd för BDS, hans antisionism and hans användning av sedvanligt antijudiskt vokabulär. Fastän en upphöjd hjälte för de färgades människovärde i hemlandet Sydafrika var han en skamfilad ledare, en enögd sådan.