För troende är julen den fröjdefulla tid när ängelns ord tillkännager: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket” (Luk. 2:10), med anledning av Jesu födelse. Den gångna julen innebar stor glädje för alla – med undantag av Israel. I detta fall handlade det om en kniv i ryggen.
Istället för att predika helgens stora glädje avfyrade patriarkerna och ledarna för olika jerusalemkyrkor en bredsida mot Israel i ett gemensamt uttalande (13 december 2021), uttryckligen riktat mot radikala grupper och den israeliska bosättar-högern, och hävdade att dessa tvingar bort de kristna från det Heliga landet.
I en andra och tredje anfallsvåg dök en serie artiklar upp i brittisk press. I Daily Telegraph (18 december 2021) skrev den romersk-katolska kyrkans kustod i det Heliga landet, fader Francesco Patton, och i Sunday Times (19 december 2021) Justin Welby, engelska kyrkans ärkebiskop av Canterbury, och Hosam Naoum, ärkebiskop av Jerusalem, om ”ett samfällt försök att trakassera och driva bort” de kristna.
Pattons inlägg hade den provocerande rubriken ”Det Heliga landets kristna är utrotningshotade”. Welby och Naoum beskyllde Israels säkerhetsbarriär, uppförd som ett skydd mot terrorister, för att isolera kristna byar och bidra till utvandringen.
Låt oss inte förglömma den grekisk-ortodoxa julen, som inföll den 7 januari i år. Den grekisk-ortodoxe patriarken av Jerusalem, Theophilos III, brännmärkte i en artikel i The Times (8 januari 2022) ”sionistiska extremister” som hotar den kristna närvaron.
Detta fyrfrontsanfall mot Israel kom just när p.g.a. julhelgen en stor del av världens uppmärksamhet riktas mot Betlehem, Nasaret och det Heliga landet i allmänhet. Man kan knappast tro att det här inte var en samordnad aktion, avsedd att ge maximalt internationellt eko. Politiska och religiösa ledare i Israel reagerade med bestörtning inför denna breda kampanj med syfte att provocera fram anti-israeliska känslor.
Det finns radikala judar som önskar att kristna lämnar Israel, eftersom man betraktar dem som ett hot. Två tusen år av ofta våldspräglat kristet anti-judiskt förflutet är inte så lätt att bortse ifrån. En ”handfull” judar kan tänkas handla utifrån denna önskan. Men Israel har lagar som skyddar religiösa minoriteter och bestraffar olagliga trakasserier. Israel upprätthåller dessa lagar och väcker åtal i enlighet med dem.
Därtill kommer att ultra-ortodoxa (haredi) ledare har gjort uttalanden mot ”oansvariga ungdomar” med dåligt uppförande, som ägnar sig åt skamligt agerande och vandalism gentemot andra religioners utövare, definierat detta som exempel på chilul Hashem, vanhelgande av Guds namn, och uppmanat rabbiner, lärare och föräldrar att agera för att få slut på sådant beteende.
Sanningen är att flertalet israeler betraktar kristna, i synnerhet de evangelikala, som vänner på grund av dessas stöd för staten Israel, vilket även harediska judar är medvetna om. Ett växande antal ortodoxa rabbiner i Israel är aktivt engagerade för att förbättra judisk-kristna relationer och deltar i respektfulla teologiska samtal och utbildningsforum tillsammans med sina kristna motsvarigheter. En lokal ortodox institution har t.o.m. på sitt program att distribuera matpaket till behövande kristna araber i Betlehem – inom den palestinska förvaltningens (PA) område!
Men flyr nu verkligen kristna Israel p.g.a. israeliska hot? Står de, såsom hävdats, på randen av utrotning? Till ovannämnda kritiska kyrkoledares stora förtret publicerade Israels statistiska centralbyrå 22 december 2021 en rapport om att Israels kristna befolkning faktiskt ökat med 1,4% under år 2020. Och 84% av denna befolkning uttryckte tillfredsställelse med sitt liv i Israel.
Kyrkoledarnas verbala attack mot Israel påminner oss om andra påhittade anklagelser: apartheid och folkmord. Trots att FN:s Human Development Index påvisar en högre palestinsk livskvalité än i flertalet arabstater och en snabb befolkningstillväxt, fortsätter anti-israeliska aktivister och bojkottivrare att basunera ut dessa falska anklagelser.
Faktum är att de kristna står inför hot om utplåning – utom i Israel. Överallt i Mellanöstern, Afrika och Asien har kristna i företrädesvis muslimska stater och i synnerhet under de senaste två decennierna befunnit sig under attack från radikala islamister (ibland t.o.m. under ”moderata” regimer): i Bangladesh, Egypten, Iran, Irak, Jordanien, Libanon, Nigeria, Sudan, Syrien och annorstädes. Stora och urgamla kristna samhällen har krympt. Tusentals kristna massakreras, våldtas, säljs som slavar eller tvingas konvertera till islam varje år. Kyrkobyggnader förstörs. Miljontals kristna har gjorts hemlösa. De som kritiserar regeringspolitiken arresteras, torteras och försvinner ofta. Men icke så i Israel!
I en rapport från 2019 på uppdrag av Storbritanniens utrikesminister Jeremy Hunt beskrivs den förhärskande världsvida förföljelsen av kristna som ibland t.o.m. folkmord. Rapporten avslöjar att 80% av världens förföljda religionsutövare är kristna. På samma sätt som Israel hotas av utplåning av radikala islamister, hotas miljontals kristna i regionen.
Kyrkor (i synnerhet romersk-katolska, koptiska och grekisk-ortodoxa) och internationella kristna organisationer (t.ex. World Vision), verksamma i Israel eller inom den palestinska förvaltningens område, är ofta nära allierade med besläktade grenar i muslimska länder över hela Mellanöstern. Ett felaktigt ord från kyrkoledare i Jerusalem kan få katastrofala följder för avlägsna kristna minoritetssamhällen.
Israel förföljer inte sin kristna befolkning p.g.a. negativa kommentarer från kyrkoledare inom eller utanför Israel. Åren av kristen samhällstillväxt sedan 1948 bevisar att Israels kristna är trygga. Tyvärr kan man inte säga detsamma om kristna i resten av Mellanöstern.
Den ömtåliga balansakt det innebär att överleva och behålla sina institutioner och medlemmar – eller vad som finns kvar av dessa i regionen – motiverar vissa kyrkoledare att kritisera Israel i ett försök att ställa sig in hos dem som håller kniven mot strupen på dem… i bildlig bemärkelse och ibland också i bokstavlig.
Just detta hände under Shoah, Förintelsen. Många erkänner numera kyrkoledarnas underlåtenhet, i synnerhet Vatikanens, att leva upp till sin roll som Guds moraliska auktoritet på jorden: att officiellt och kraftfullt fördöma nazisternas förföljelse av judar. I fruktan för nazistisk vedergällning avsade sig kyrkan sin ädla roll för att istället bli ett ”samfund för självbevarelse” (för att parafrasera en sångtext från 1960-talet). Vad hände med den ärbara bibliska principen ”Du skall inte eftertrakta din nästas blod” (3 Mos. 19:16)?
De individer och enskilda kyrkor som satte sitt eget liv på spel för att rädda judar utgjorde beklagligtvis undantaget, inte regeln. Självbevarelsen övertrumfade moralen. I allmänhet uppförde sig kyrkan inte annorlunda än vilken sekulär institution som helst.
Ett exempel: italienska media rapporterade 10 december 2021 att publicerade dokument tycks bekräfta långvariga beskyllningar om att f.d. premiärministern Aldo Moro år 1973 undertecknade ett avtal med de båda palestinska terroristorganisationerna PLO och PFLP. Enligt detta tillförsäkrade regeringen palestinierna carte blanche att attackera judiska och israeliska mål i Italien, mot immunitet för inhemska och utländska italienska intressen.
I enlighet med denna politik underlät den italienska regeringen, trots underrättelsetjänstens förhandsvarningar, medvetet att förhindra 1982 års palestinska attack mot synagogan i Rom, då en tvååring dödades och 34 sårades. Judar betraktades inte som äkta italienare och blev därför legitima måltavlor i utbyte mot italiensk trygghet.
Judar offrades lättvindligt för att institutioner, kyrkor och regeringar skulle överleva eller lämnas ifred. Politik baserad på självbevarelse är inget nytt. Vi förvånas kanske inte om sekulära institutioner fungerar enligt denna princip. Men våra förväntningar är högre på religiösa myndigheter, vilka hävdar biblisk fullmakt och påstår sig handla enligt bibliska principer.
De jerusalemitiska kyrkoledarnas och deras brittiska kollegas orättfärdiga kniv i ryggen prisgav Israel. Den faktaförvrängning som framställde Israel som ansvarig för en obefintlig kristen utvandring kan synas vara ett litet pris som måste betalas för att man ska kunna bevara en kyrka under islam. Men genom att gå till storms mot Israel med provocerande retorik, har de vållat outsäglig skada. Pastorerna har vilselett sina får världen över. Och mer än så: de har uppmuntrat israelhatarna och gett de bedrägliga Israel-bojkottarna och apartheid-och-folkmords-åklagarna vatten på sina kvarnar. De har gjort de judisk-kristna relationerna en stor otjänst genom sitt angrepp på regionens enda demokrati och fristad för kristna.
Tack och lov finns andra kristna, istället för dem som abdikerat från sina heliga positioner, vilka står upp för Israel, ber för och välsignar henne. Det är dessa som kommer att undfå välsignelse från den sanne Bevararen av fred och trygghet.