Vår västerländska värdegrund lär oss att om vi sätter oss ner och förhandlar kan vi finna en lösning som är bäst för alla parter. Om nödvändigt kompromissar vi och klarar upp våra tvister. Detta är naturligtvis tanken bakom FN: att vara ett forum för genomtänkta, lugna diskussioner för att lösa regionala eller världsomspännande problem, så att det aldrig kan bli ett nytt världskrig.
Men så ser det inte ut inom alla kulturer utanför västvärlden.
Rabbi Lord Jonathan Sacks (Storbritanniens tidigare överrabbin) ger en mångfacetterad konfliktbild utifrån Bibelns berättelse om Amalek (Covenant & Conversation: ”Two Types of Hate”, Koren, 2011):
Israeliterna hade flytt från Farao, korsat Röda havet och undkommit Faraos arméer. De fortsatte genom vildmarken och överfölls plötsligt av en ny fiende, en grupp nomader, amalekiterna, som attackerade dem bakifrån, dödade äldre, sjuka, kvinnor och barn. Berättelsen slutord är: ”HERREN skall strida mot Amalek från släkte till släkte” (2 Mos. 17:16).
Detta är förbryllande. Varför så starka ord i jämförelse med egyptierna som begick ett långsamt folkmord mot judarna, inlett med dödandet av de förstfödda sönerna? Amalekiterna anföll ju israeliterna endast en gång under Moses livstid.
Borde vi inte sätta fokus på egyptierna? Är de inte ondskans symbol? Men Torahn säger: ”Egyptiern skall inte vara en styggelse för dig, ty i hans land har du bott som främling” (5 Mos. 23:7).
Vidare:
”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten, hur han utan att frukta Gud gick emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som HERREN, din Gud, vill ge dig till besittning som din arvedel, skall du så utplåna minnet av Amalek att det inte mer skall finnas under himmelen. Glöm inte detta” (25:17-19).
Egyptierna hatade Israel eftersom, enligt Farao, ”Israels barns folk är oss för stort och mäktigt” (2 Mos. 1:9). Hatet hade sin grund i fruktan. Egyptierna hade tidigare attackerats och erövrats av en främmande makt, hyksosfolket, och detta hade man inte glömt.
Amalekiterna, däremot, hotades inte av israeliterna. De anföll ”eftertruppen” i ett folk som var ”trött och utmattat”.
Egyptierna fruktade israeliterna eftersom dessa var starka. Amalekiterna attackerade israeliterna eftersom dessa var svaga.
Med modern terminologi: Egyptierna tänkte rationellt. Efter sju plågor frågade Faraos ministrar om Farao inte insåg att ”Egypten blir fördärvat” (10:7). Det krävdes ytterligare tre plågor innan han förstod. Amalekiterna, däremot, var irrationella.
Mot slutet av Andra världskriget fortsatte nazisterna att skicka judar till dödslägren, t.o.m. på bekostnad av tåg som borde ha transporterat materiel till fronten. De var så drivna av sitt hat att de äventyrade krigsansträngningarna för att kunna fullfölja sitt systematiska folkmord på Europas judar. Det var ondska för ondskans egen skull, skrev den kanadensiske judiske filosofen Emil Fackenheim.
Vi uppmanas att minnas, att aldrig glömma Amalek, ty ondskan är odödlig. Idag är den uppenbar i alla slags terrorism. Och den är irrationell.
Fred med egyptierna är möjlig, menar Moses, trots att de förslavade och försökte förgöra oss. Men fred är inte möjlig med dem som anfaller andra som de tror är svaga och med dem som dessutom förmenar t.o.m. sitt eget folk den frihet de påstår sig kämpa för.
Rabbi Sacks ord är relevanta idag. Hamas trodde att Israel var svagt och oförmöget att utkämpa ett långvarigt krig. Splittringen och missämjan inom det israeliska samhället togs av Hamas som bevis på att Israel var försvagat. Betänkt de regeringsfientliga protesterna 2023 och tillbakadragandet från Libanon i maj 2000. Hamas var berett att riskera en storskalig israelisk invasion, förutsåg omfattade civila dödsoffer och avsåg att använda dessa dödstal (ju fler desto bättre) för att motivera Israels övriga fiender att anfalla, för att få världens sympati och vända alla nationer mot Israel.
Ja, vi måste minnas Amalek. Han har funnits där historien igenom. Ibland existerar inget annat alternativ än att bekämpa ondskan och förgöra den. Det kan vara enda vägen till fred.
Det har sagts om och om igen: ”Man får inte nöja sig med att släcka 75% av en eldsvåda. Om man lämnar 25% kvar, kommer den att växa och på kort tid återgå till 100%.”
Paulus tillade en annan aspekt av detta ämne: ”Denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror” (2 Kor. 4:4), plus den ofta citerade versen: ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef. 6:12).
Och så dessa ord från Sakarja: ”Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också över Juda skall det komma, när Jerusalem blir belägrat. Och det skall ske på den tiden att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk. Var och en som försöker lyfta den skall skada sig illa på den. Och alla jorden folk skall församla sig mot det” (12:2-3).
Detta är vad som nu händer. FN:s generalförsamling beslutade erkänna en palestinsk stat, ett enda steg mindre än fullt medlemskap inklusive rösträtt. Idag har 143 nationer erkänt den. Beslutet är visserligen bara en rekommendation, men även Biden-Harris-administrationen pressade säkerhetsrådet, vars beslut har laga kraft, att kräva en vapenvila, så att ytterligare en palestinsk stat kan upprättas.
Vi kommer att stå fast i förtröstan på Guds eviga löften för sitt folk.