USA:s president Joe Biden omges av Israel-kritiker med muslimska rådgivare som förgrundsfigurer; följaktligen uppvisar hans stöd för den judiska staten en ojämn historik. Redan som ung senator hotade han 1982 med att motsätta sig bistånd till Israel. Efter de tragiska händelserna 7 oktober i fjol uttryckte han öppen medkänsla med Israel och dess rätt att existera och försvara sig, och godkände dessutom vapenleveranser i detta syfte. Men denna inställning blev kortvarig, och därmed bidrog han till att förlänga det pågående kriget.
Sedan januari 2021 har USA:s utrikespolitiska beslut angående Israel påverkats av många högre rådgivare och specialister från Barack Obamas administration, bl.a. Valerie Jarrett, Samantha Power och Susan Rice, samtliga fientligt inställda till Israel.
Men de är inte ensamma. Drygt hundra muslimer, även extremister, arbetar i Vita huset under Joe Biden och Kamala Harris. Med makt över viktiga underrättelseverksamhets-, försvars- och vapenfrågor har dessa byråkrater i åratal påverkat den information som presidenten erhåller och de åsikter han kommer i kontakt med.
(Red:s kommentar: I den händelse icke-amerikanska läsare avfärdar följande som förväntat amerikanskt beteende eller än värre, bör betonas att även dussintals andra länder, speciellt i Europa, tidvis har ett spänt förhållande till Israel.)
Bland dessa finns en skara individer, t.ex. Mahar Bitar, ledande underrättelsedirektor och chefskoordinator för underrättelse- och försvarspolitik vid Nationella säkerhetsrådet och tidigare styrelsemedlem i hatgruppen Students For Justice in Palestine (som applåderade Hamas och 7 oktober-massakern).
Han organiserade också en konferens för Palestine Solidarity Movement, som samarbetat med Hamas och vars föregående konferens innehöll skanderade uppmaningar att ”Döda judarna”. Enligt Rådet för utrikes relationer innehar Bitar ”högsta rang som ämbetsman ansvarig för samordningen av USA-regeringens underrättelse- och försvarspolitik”.
Här finns också Uzra Heya, Biden-Harris-administrationens minister för Inrikes säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter, forskare bakom en av den arabiska lobbyn finansierad bok som hävdar att judarna i hemlighet kontrollerar Amerika.
I en serie analyser har den amerikanske journalisten Daniel Greenfield granskat Vita husets fientlighet gentemot Israels regering, avslöjat Harris relationer till terrorismförespråkare och hävdat att hon har ”en muslimsk arbetsgrupp vars extremistiska åsikter, fientlighet visavi Israel och Amerika samt band till Muslimska brödraskapet är synnerligen diskutabla (”Kamala’s Islamists”, danielgreenfield.org, 12 september 2024).
Målet att vinna valet 5 november var vicepresidentens högsta prioritet. Genom att kritisera Israel och stödja palestinska krav (en mångårig trend inom det demokratiska partiet) trodde hon sig kunna öka sin chans att försäkra sig om 4,5 miljoner muslimers röster.
Denna strävan behövde balanseras med att vinna rösterna från 7 miljoner judiska väljare, av vilka majoriteten förväntar sig att kandidaten yttrar sig till Israels försvar.
Dessutom spelade 40.000 amerikanska soldater stationerade i Mellanöstern en betydande roll. Inför ett annalkande val var amerikanska grabbar återbördade hem i kistor det sista Vita huset önskade. Tvärtom, en vapenvila var den åstundade belöningen, en utrikespolitisk trofé som kunde inbringa många röster – även om blott och bart ett hafsverk som skulle ha garanterat ett nytt krig inom några få månader eller år.
Netanyahu hade emellertid andra mål, bl.a. att eliminera Hamas, så att det inte längre skulle utgöra något hot, och att återbörda tusentals israeler till sina hem längs gränsen mot Gaza.
Men eftersom Hezballah fortsatte sina attacker under ett helt år, utökades Israels mål till Hezballahs tillintetgörelse och 60.000 – 80.000 israelers återvändande till sina hem längs den libanesiska gränsen.
Eftersom kriget Hamas-Hezballah-Israel drog ut på tiden och utökades, växte USA:s kritik och mattades dess generositet. Biden-Harris talade för Israels rätt till självförsvar, men krävde samtidigt skydd för oskyldiga palestinier och förbättrad tillgång till livsmedel och sjukvårdsmateriel.
Krigets brutala verklighet bör inte förringas, men röster från militära experter, bl.a. NATO:s f.d. biträdande högste allierade befälhavare general sir John McColl och överste Richard Kemp CBE (Commander of the Order of the British Empire) ignorerades. Kemp betecknade IDF (Israel Defense Forces) som ”den mest humanitära armén i krigets historia”. FN-organ erkände själva att det inte förekom någon svältkatastrof i Gaza, men utländska regeringar och nyhetsbyråer fortsatte att anklaga Israel för folkmord och påtvingad hungersnöd.
USA ökade pressen på Israel med ett de facto vapenembargo, ”sengångaraktiga” vapenleveranser, ett kodnamn för maximal-försenings-strategi. Kanada, Frankrike, Tyskland, Storbritannien m.fl. gjorde likaledes: annullerade eller fördröjde sina leveranser till Israel.
Men det handlar också om amerikanskt bistånd. Tre månader efter sitt tillträde återupptog Biden de ekonomiska bidrag till Gaza som president Trump stoppat under sin tid vid makten. Året därpå fyrdubblades israelernas terrorrelaterade dödstal; till sist var ökningen 900 procent. Och detta var före fasorna 7 oktober, då 46 amerikaner dödades och 12 fördes som gisslan till Gaza.
Sedan 7 oktober har Biden delat ut ytterligare en miljard dollar till Gaza, ett bistånd som p.g.a. försumbar kontroll försvunnit direkt ner i Hamas kassakistor. Sambandet är solklart: Israels kamp mot terrorism förlängs genom Biden-Harris-administrationens finansiering av fienden (”Biden-Harris Gave Over $1B to ’Palestinians’ Since Oct 7”, danielgreenfield.org, 19 oktober 2024).
Upprepade besök i Israel av USA-generaler och utrikesminister Antony Blinken har illustrerat den kontroll man försökt utöva på krigshandlingarna. USA:s krav försökte hindra vartenda israeliskt steg: Skarpa varningar för att evakueringen av Gazas civilbefolkning skulle ta månader, med humanitära katastrofer som följd. Begäran om att en strategi för ”dagen efter” omedelbart måste presenteras. Krav av ett aldrig förut skådat slag i detta skede av ett krig. Påtvingade unika normer som Israel bara hade att rätta sig efter.
Sedan blev det personligt: Premiärminister Benjamin Netanyahu trakterades som vore han storhetsvansinnig utan verklighetskontakt. Nyhetsmedia upprepade saklöst och glatt Vita husets linje.
Israel upptäckte en förvärrande faktor i den skada Washington orsakat: hemligstämplad information man delat med sina amerikanska allierade förblev inte hemlig. Amerikanska ämbetsmän, skrev Greenfield, ”läcker ständigt – och medvetet. Målet är att sabotera varje israelisk operation, på liknande sätt som [president Barack] Obamas folk saboterade en planerad israelisk attack mot Irans kärnvapenprogram [2012] genom läckt information” (”Biden-Harris Officials Leak Every Piece of Info They Have About Israeli Attack on Iran”, Daniel Greenfield, Gatestone Institute, 14 oktober 2024).
Efter att Iran 1 oktober avfyrat 181 ballistiska missiler mot Israel utlovade Israel ett kännbart svar. Specifika detaljer i den planerade operationen förblev dunkla, men amerikanska tjänstemän hölls delvis informerade. I mitten av oktober publicerade iranska rapporter detaljer i de israeliska planerna, en chock för Israel. Otroligt nog läckte Vita huset 26 oktober åter detaljer i den israeliska attacken så snart man konstaterat att israeliskt jetflyg var på väg mot Iran.
Varför läckte Washington detaljer för pressen? Vita huset hoppas fortfarande på ett förnyat nukleäravtal med den iranska regimen efter det som Obama slöt 2015. Washington vill inte förarga iranierna och har sedan länge försökt blidka dem, bl.a. genom att frigöra hundratals miljarder dollar i frysta iranska tillgångar och lätta på oljesanktionerna. Israeliska attacker skulle komplicera denna strategi, t.o.m. oåterkalleligt ifall kärn- eller oljeanläggningar attackerades. Därför kan amerikanska informationsläckor försvåra för Israel och tvinga fram ett stopp för attacken – i synnerhet om Iran i förväg vet vad som väntas.
Allt detta var fördröjnings- och bromstaktik som hindrade Israel att effektivt försvara sig och vinna kriget.
Israel måste sluta strida och acceptera ett eldupphör, måste dra sig tillbaka från Gaza och Libanon (d.v.s. tillåta Hamas och Hezballah att överleva), måste acceptera en angränsande palestinsk stat och måste göra allt som Biden begär – så att demokraterna kan behålla Vita huset, så att ett nukleäravtal med Iran kan gå i lås och så att en palestinsk stat kan skapas.
En trotsig Netanyahu gav inte efter för hotelserna. Han fortsatte kriget, trots reducerade vapen, och visade att kritikerna hade fel i samtliga farhågor. Evakueringen klarades av på en bråkdel av den förutspådda tiden. Det förekom ingen hungersnöd och ingen medicinsk kris. ”Oövervinnliga” terroristledare expedierades en efter en, i såväl tunnlar som underjordiska bunkrar som utomlands i Damaskus och Teheran. Mållösa världsledare prisade motvilligt den israeliska armén för dess militära och humanitära insatser.
Alltsedan oktober i fjol har ett ämne ältats in absurdum. Det har i decennier varit en stöttepelare för politiker och nyhetskommentatorer, den lagerförda säkert-kort-lösningen för Valhall, Nirvana och Edens lustgård i Mellanöstern, regeringsfilosofers och nyhetsorakels afrodisiakum.
Det handlar naturligtvis om ”tvåstatslösningen”: Skapa en palestinsk stat bredvid Israel – den förstnämnda för de palestinska araberna, den sistnämnda för judarna – och voilà, så får freden en chans! Det skulle vara svårt att hitta en nation som inte tillrättavisat Israel och pressat det att arbeta för den ”enda lösningen”, Två-Stats-Lösningen.
Tills för ett år sedan samtyckte en hel del israeler till en sådan plan. Efter 7 oktober 2023 har israelerna enigt förkastat denna icke-lösning. Måhända kan, om en generation eller två, och ifall de arabiska grannarna ändrar inställning gentemot judarna, samtalsämnet bli möjligt.
Tanken på att legitimera skapandet av en terrorist-stat jämte det judiska hemlandet är dödsdömd. T.o.m. vänsterfolk inser att den radikaliserade arabiska befolkningen inte kan anförtros en stat. En sådan skulle leda till krig, inte ge fred. Konflikten har aldrig handlat om att få en självständig stat; den har alltid gällt utrotningen av all judisk närvaro.
Men det har funnits möjligheter: Sedan 2005, när Israel drog sig tillbaka från området, fick Gaza chansen att etablera en stat med restriktioner endast vad avser beväpning. Dess folkvalda ledarskap förskingrade miljardtals dollar i humanitära bidrag (till vilka varenda läsare av dessa rader har bidragit) och byggde istället tunnlar och missiler. Ismail Haniyeh och Khaled Mashal, Hamas högsta ledare, tillskansade sig enligt ryktena vardera 4 miljarder dollar. Det var inte förrän gazaborna började avfyra hundratals raketer mot Israel som en israelisk vapenblockad infördes.
I den palestinska administrationens (PA) område i Judéen-Samarien (den s.k. Västbanken) överförde det korrumperade ledarskapet i Ramallah på samma sätt de generösa gåvor man fått från nationerna till sina privata schweiziska bankkonton.
Samtidigt vågar ingen i Jordanien, där sjuttio procent av befolkningen är palestinska araber, erkänna vad alla vet: att man faktiskt redan är en palestinsk stat. Återstående trettio procent är beduiner och de kontrollerar armén.
Israel har varit USA:s mest lojala allierade i FN och andra internationella sammanslutningar. Samarbetet inom vetenskaps- och försvarsforskning har varit intensivt. Ändå förstår man att amerikanarna sätter sina egna intressen i första rummet.
Även för Israel kommer dess egen överlevnad alltid först. I säkerhetsfrågor kommer man, om så är nödvändigt, ibland att säga nej till vänner, t.o.m. på bekostnad av USA:s generösa stöd. Politiska bedrägerier och utrikespolitiska intriger skadar relationen.
Israel är ensamt, var den slutsats den franske filosofen Bernard-Henri Lévy drog i sin bok ”Israel Alone” (2024) om Israels relationer till världen.
Det finns emellertid en som är större, och han har lovat att vaka över sitt folk: ”Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig” (Jes. 49:15).