För några år sedan skickade en kvinna från Schweiz oss en böneförfrågan, eftersom hennes hund var försvunnen. Det var en ovanlig begäran, men jag förstod att människor älskar sina husdjur, och jag är säker på att vi bad att kvinnan skulle återfå sin hund. Hon hade satt upp affischer i sitt bostadsområde. Jag minns också ett senare brev från henne, i vilket hon uttryckte glädje eftersom hennes hund efter 40 dygns bortovaro hade återvänt hem.
Kan ni tänka er någon gå förbi hennes affisch och helt sonika riva ner den från väggen? En sådan person skulle betraktas som omoralisk och hatisk.
Jämför detta med en berättelse jag fick höra från den brittiske politiske kommentatorn och journalisten Douglas Murray.
En vän till honom besökte Dublin, Irland, och fann på gatan delar av en affisch. Det var en bild av hans släkting Kfir Bibas, den niomånaders baby som kidnappades 7 oktober förra året och har hållits som gisslan i Gaza alltsedan dess. Den 19 januari tillbringade han sin första födelsedag i fångenskap i Gazas tunnlar. Vem skulle riva ner en affisch med ett sådant spädbarn? Bara en ond människa.
Gisslanaffischer rivs ned i Berlin, London, New York, Paris, Stockholm, Toronto och Zürich. Vad är det för ruttet samhälle vi lever i?
Det kan vara på sin plats att läsa en bibeltext, en besinnande passus som beskriver en fruktansvärd tid:
”De säger: ’Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer är ett folk och så att ingen mer tänker på Israels namn.’ Ty enigt rådslår de med varandra; de sluter mot dig ett förbund: Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna, Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillsammans med dem som bor i Tyrus. Även Assur har slutit sig till dem; han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela” (Ps. 83:5-9).
Denna 3.000-åriga text var onekligen relevant i dessa stormiga tider (varför skulle psalmisten annars uttrycka sig så här?), men den är lika relevant idag. Lägg märke till namnen i listan över dem som vill förgöra Guds folk:
ismaeliterna (d.v.s. araberna),
filistéerna (de som bor i Gaza-området: Hamas),
invånarna i Tyrus (södra Libanon: Hezballah),
invånarna i Assyrien (Syrien och norra Irak).
Det är tydligt att de hatar Israel och vill förgöra henne. Men varför?
Svaret finns i de fyra första versarna av Psalm 83:
”En sång, en psalm av Asaf. Gud, var inte så tyst; tig inte och var inte så stilla, o Gud. Ty, se, dina fiender larmar och de som hatar dig reser upp huvudet. Mot ditt folk hyser de listiga anslag och rådslår mot dem som du beskyddar.”
Det handlar om Guds fiender. De hatar Gud. Och därför hatar de hans folk. Bibeln är mycket tydlig med detta.
Nu har jag sagt allt. Vi skulle kunna avsluta här med att säga att vi förstår konflikten mellan Gaza och Israel.
Någon kan tänkas invända att detta är ett annat årtusende och en annan generation och att dagens människor inte är desamma som dåtidens. Men det minsta man då kan säga är att vår tids historia löper parallellt med den bibliska texten.
Någon frågar kanske: ”Är inte dessa nationer fyllda med djupt religiösa människor? Ber de inte till Allah fem gånger om dygnet? När allt kommer omkring är det samme Gud.”
Idag hatar man Bibelns budskap och Gud precis som den tidens människor hatade honom. Om man ber till Allah och hatar Bibelns Gud, då är Allah och Gud (Abrahams, Isaks och Jakobs fader) inte identiska. Detta är ett mycket viktigt kännetecken.
Deras gud är intolerant gentemot alla otrogna och kräver ändå dessas lojalitet; annars måste de dödas, fördrivas eller tvingas betala de icke-troendes jizya-skatt.
De flesta av oss lever i stater som garanterar religionsfrihet, så vi fördömer inte människor med annan trostillhörighet. Vi kan emellertid konstatera att muslimer och bibeltroende inte ber till samma gudom. Vi vet att Bibelns Gud är en kärleksfull och barmhärtig Fader, en rättfärdig Gud.
De nationer och grupper som avfyrar raketer mot Israel eller skickade terrorister in i Israel 7 oktober i fjol för att slakta, våldta, halshugga, bränna, lemlästa och mörda oskyldiga män, kvinnor, åldringar, barn och spädbarn, liknar – om vi väljer att uttrycka oss försiktigt – de folk som omtalas i Psalm 83. De firar massakern med att dela ut godis och förenas i triumfatoriska demonstrationer världen över.
Det återstår 111 kidnappade i åldrar mellan 1 och 83 år (judar, thailändare, amerikaner och européer från 40 nationer) inom Gazas gränser och tunnlar – en tredjedel av dem, eller fler, döda.
Någon undrar kanske: ”Är inte Bibeln fylld av trösterika ord för att försäkra Israel, det judiska folket, om att Gud vakar över dem?”
Jovisst, men Gud har aldrig sagt att vi inte skulle bli attackerade. Han har aldrig sagt att vi skulle få två årtusenden av fred, att vi aldrig skulle bli förföljda och att det judiska folkets fiender skulle lämna judarna ifred.
Och ändå: miraklet pågår. Judarna återvänder hem till det utlovade landet, t.o.m. under dessa omskakande tider. Gud uppfyller sina urgamla löften, som uttrycktes av i stort sett Bibelns samtliga profeter. Detta har fortgått alltsedan judar började återvända en masse för över ett århundrade sedan.
För övrigt är det viktigt att lägga märke till det alltid funnits en judisk närvaro i landet. T.o.m. under den babyloniska fångenskapens och förskingringens tid och trots mångfaldiga attacker fanns en kvarleva som stannade i landet.
Den judiska statens återfödelse är inte enkel och problemfri. 76 år efter den moderna staten Israels grundande återstår fortfarande sociala, ekonomiska, försvarsrelaterade och andra problem att lösa. Beakta även att Israels nation inte återföddes i andlig bemärkelse 1948. Faktum är att många av statens grundare saknade intresse för den religiösa aspekten.
Ej heller anlände man som änglar, som religiösa helgon beredda att ryckas upp i skyarna. Profeten Hesekiel skrev:
”Jag skall hämta er från folken och församla er från alla länder och föra er till ert land. Och jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era eländiga avgudar. Och jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i ert bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött” (Hes. 36:24-26).
Så judarna kommer hem från alla länder och därefter påbörjas en rening.
Ibland säger man till mig: ”Jag skulle stödja Israel ifall de alla följde Gud” eller ”Jag kan inte beundra livsstilen i delar av Tel Aviv” eller ”Om de inte vore så… [välj lämplig försyndelse].”
Hesekiel säger att Gud skall samla sitt folk från nationerna och föra dem tillbaka till deras eget land – och därefter påbörja en rening. Det faktum att Gud nu återsamlar judarna, oavsett dessas andliga skick, i sitt land, under förnyad och utbredd Guds-fruktan, visar oss att denna rening har inletts och att han gör precis vad han har utlovat.
Men ibland är vi som sömngångare, eller så är våra generaler och politiker ouppmärksamma, glömmer bort eller ignorerar Guds Ord och litar bara till sig själva. Och då inträffar fruktansvärda händelser.
Konsekvenserna blev tydliga 7 oktober i fjol. Det började med att den pågående vapenvilan bröts av terrororganisationen Hamas massaker, som resulterade i 1.200 döda och 253 som kidnappades och togs som gisslan.
Därefter följde Israels kamp mot Hamas och Palestinska Islamiska Jihads (PIJ) terrorister på Gazaremsan, mot Hezballahs styrkor i norr, mot den pågående hatiska terrorismen från houtier and andra islamiska grupper från världen över och mot Irans hotande kärnvapenprogram med dess uttryckta avsikt att utradera ”den israeliska cancern” från kartan.
Det finns inget rent och vackert i dessa tragiska händelser. Det existerar inget ”lejon-vilar-med-lamm”-scenario. Inte än.
I likhet med militären och andra nationella institutioner kommer Israels regering att i de månader som följer tvingas till smärtsamma räkenskaper. Liv som i onödan gått förlorade, dåliga förberedelser, usla strategiska beslut, blind envishet – allt detta kommer att avslöjas inför hela nationen. Domstolarna kommer att bli djupt inblandade. Det kommer att likna de räkenskaper som följde på Yom Kippur-kriget i oktober 1973.
Jag vill här infoga att jag tror att vi lever i en tid när vi är ålagda att trösta Israel. Jag håller inte med dem som är ivriga att läxa upp Israel, även om sådana kritiker hävdar att de har fått sitt budskap från Gud. Det här är en tid för återförening av det judiska folket från världens alla hörn.
När det gäller dem som har utsett judarna till föremål för sitt hat mot Gud, är det en annan historia.
Jag inledde denna uppsats med citat ur Psalm 83. Denna innehåller ytterligare några verser om Guds fiender:
”Min Gud, låt dem bli som virvlande löv, som strå för vinden. Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg må du förfölja dem med ditt oväder och förskräcka dem med din storm. Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söker ditt namn, o HERRE. Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid; må de få blygas och förgås. Och må de förstå att du ensam bär namnet ’HERREN’, den högste över hela jorden” (14-19).
Vi kommer att bevittna omvälvande händelser under de kommande månaderna.
När vi läser dessa ord blir vi mycket illa berörda. Vi skulle helst vilja gå till jobbet, skicka våra barn för utbildning och yrkesträning, se dem bli gifta och pyssla om barnbarnen. Men livet är inte så enkelt. Ju äldre vi blir, desto mer vet vi hur hårt livet och den verkliga världen är. Så hur fortsätter vi?
Kristna och judar är trons folk. Vi läser Guds Ord och har tagit del av det omtalade ”sista kapitlet”. Vi är tillförsäkrade en underbar framtid av fred. Men innan vi når fram till denna, kan vi uppmuntra bibeltroende till att vara ståndaktiga i tron och fortsätta i bön och stöd för Israel.