Albert Einsteins berömda definition av dårskap – att göra likadant gång på gång och förvänta sig olika resultat – må vara en kliché. Men den rymmer en sanning. Efter att åtskilliga gånger sedan 1948 ha misslyckats med att tillintetgöra staten Israel på slagfältet har dess fiender riktat in sina ansträngningar på att försvaga den genom ekonomiska bojkotter och sanktioner.
En ytterligare taktik i krigföringen gentemot den judiska staten är försöken att delegitimera och demonisera den i allmänna opinionens ögon genom
1. historierevisionism,
2. fördömanden inför internationella organ och
3. ”lawfare” (krigföring via rättsinstanser).
Sådana kampanjer syftar till att underminera stödet för Israel, Mellanösterns enda verkliga demokrati.
Ett exempel på lawfare-taktik är det beslut som nyligen fattades av ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag att rannsaka/döma Israel utifrån anklagelser om krigsförbrytelser för dess agerande under
1. Gaza-kriget 2014,
2. protesterna i samband med ”Den stora återvändandemarschen” 2018 och
3. dess bosättningspolitik.
Petitionen om rannsakan inlämnades av den palestinska förvaltningen (PA).
Denna rättsprocess, framtvingad av palestinierna inklusive Hamas (trots att även Hamas är anklagad part i samma brottmål!), kommer endast att koncentrera sig på händelserna efter den 12 juni 2014.
Men vänta nu! Varför blev detta datum en brytpunkt? Den 12 juni kidnappades och mördades brutalt tre israeliska tonåringar av Hamas-terrorister. Detta resulterade nästa dag i en israelisk militäroperation för att arrestera ledare inom Hamas, vilken i sin tur följdes av hämndattacker med raketer och slutligen öppet krig. De palestinska anmälarna till ICC valde ovanstående startdatum för att utredningen uteslutande skulle handla om Israels svarsaktion, utan hänsyn tagen till vare sig orsak eller sammanhang. Och domstolen accepterade detta datum som ram för sin undersökning. Följaktligen är från allra första början viktiga detaljer undantagna från granskning.
ICC manipuleras följaktligen till att fungera som politiskt verktyg för anti-israeliska aktörer som Hamas, vilka bekymrar sig betydligt mindre om rättvisa, mänskliga rättigheter eller t.o.m. bilden av sig själv än om den propagandistiska skänk från ovan som blir resultatet om Israel, oavsett anklagelsen, förklaras skyldigt.
ICC upprättades år 1998 för att ta upp mål mot medlemsstater oförmögna eller ovilliga att utreda påstådda krigsförbrytelser utförda av dess egna medborgare. Den avsågs vara en sista instans för att ställa till svars dem som ostraffat kunde begå krigsförbrytelser. Tankarna går till brott i f.d. Jugoslavien, Rwanda-massakrerna eller dåd utförda av krigsherrar, rebeller och ledare i en mängd andra länder.
Israel är emellertid inte medlem, eftersom man inte undertecknat Romfördraget, det avtal som upprättade ICC och förpliktigar signatärmakterna att leva upp till dess regelverk. (Även USA och 70 andra stater står utanför ICC.) Dess jurisdiktion är inte internationell; den gäller bara de 123 medlemsstaterna. Den palestinska förvaltningen uppfyller inte kraven på en stat enligt Montevideokonventionen av år 1933, vilken formulerar kriterierna för en självständig stat enligt hävdvunnen internationell lagstiftning.
Man bör lägga märke till att ICC inte har slagit till reträtt, trots kritik från Australien, Brasilien, Kanada, Republiken Tjeckien, Storbritannien, Tyskland, Uganda, Ungern, USA och Österrike för att man överskridit sina juridiska befogenheter genom beslutet att utreda Israel.
Dessutom har Israel gång på gång visat förmåga och villighet att undersöka anklagelser om brott begångna av sina egna medborgare under krigstid.
Det israeliska domstolsväsendet har en oberoende status. Dess högsta domstol är känd för sin aktivistiska inställning. Till skillnad från i västvärlden är försvarsmaktens generaladvokat underställd civilsamhällets kronjurist/justitiekansler, inte det israeliska försvarets (IDF) överbefälhavare. Anklagelser om övergrepp eller andra brott utreds noggrant. T.o.m. israeliska presidenter har dömts för lagbrott.
Israels Högsta Domstol, Jerusalem
Dessutom har Israel i det förgångna tillsatt oberoende undersökningskommissioner för att utreda ansvar i samband med civila dödsfall under krigföring. Vi minns 1983 års Kahan-kommission som fastställde ansvaret för massakrerna i Sabra och Shatila. Kristna libanesiska falangiststyrkor i allians med Israel hade gått bärsärkagång i ett flyktingläger i Beirut och begått massmord på civila palestinier som vedergällning för tidigare illdåd gentemot kristna, utförda av den palestinska befrielseorganisationen (PLO).
Kahan-kommissionens medlemmar tillsattes av ordföranden i Israels Högsta domstol. Fastän kommissionen inte kunde konstatera direkt israelisk inblandning, utpekades Israels premiärminister, försvarsminister, IDF:s överbefälhavare och högste chefen för den militära underrättelsetjänsten som indirekt ansvariga. Dessa anmodades att avgå (vilket också skedde) p.g.a. sin oförmåga att förutse och därmed förhindra tragedin.
Till vad nyttar då en ICC-utredning? Många juridiska experter säger att detta är ett försök från palestinsk sida att politisera ICC för skändliga syften – vilka domstolen har tillmötesgått.
Beslutet att tillämpa ICC:s jurisdiktion baserades på överåklagare Fatou Bensoudas förundersökning. Vissa framhåller hennes meriter vad beträffar mänskliga rättigheter, men hon är också kontroversiell: f.d. justitiekansler och justitieminister i Gambia under president Yahya Abdul-Aziz Jammeh. Denne tog makten i en statskupp och har anklagats för otaliga grova människorättsbrott mot politiska meningsmotståndare, kritiker i nyhetsmedia och individer som inte anpassat sig till strängt islamiska moralnormer.
Det hemliga samförståndet mellan ICC och PA var betydande. När Bensouda den 3 mars 2021 tillkännagav ICC:s beslut att utreda Israel, var hon förtegen med det faktum att hon i hemlighet för palestinierna hade avslöjat sin avsikt att åtala Israel för krigsförbrytelser. Jordanska nyhetskällor (Jafra News, 5 mars 2020) rapporterade att den juridiska beslutsprocessen före rättegången var ren och skär humbug i syfte att skapa intryck av opartiskhet och skydda ICC:s image.
Som påpekats av Palestinian Media Watch (23 april 2020) rapporterade olika nyhetsbyråer, bl.a. Jafra News, WAFA (PA:s officiella nyhetsagentur) och PA-TV att Bensouda hade haft möten med framträdande befattningshavare inom PA, däribland premiärminister Muhammad Shtayyeh. Framlidne dr. Saeb Erekat, sekreterare i PLO:s exekutivkommitté, sade på PA-TV att PA varit behjälpligt med att förbereda Bensoudas rättsframställning i samarbete med Hamas och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), båda erkända som terroristgrupper. En palestinsk kommitté på 45 personer, etablerad som kontaktorgan med ICC, hade sex medlemmar från Hamas, inklusive kommitténs talesman, dr. Ghazi Hamad.
Allt detta ifrågasätter objektiviteten i såväl domstolens beslutsprocess före rättegången som själva utredningen, en politisering som kommer att varaktigt misskreditera ICC:s rykte och uppgift. Denna domstol sällar sig därför till andra internationella organ som har manipulerats av palestinierna för politiska ändamål: FN, dess Råd för mänskliga rättigheter (!) och andra organisationer.
Bensouda lämnar sin post den 15 juni 2021 och kommer att efterträdas som chefsåklagare av Karim Ahmad Khan, men det är högst tvivelaktigt att detta kommer att innebära någon ändring i ICC:s policy. Det tycks snarare som om Bensouda har gjort sitt yttersta för att styra in ICC på en förutbestämd kurs.
Israel har i själva verket i större utsträckning än någon annan nation infört ny taktik och utvecklat teknologi för att begränsa eller undvika civila offer. Flygattacker har ofta avbrutits i sista ögonblicket eftersom s.k. drönare upptäckt civilister inom målområdet. Israel har före attacker varnat civila i målområden via bokstavligt talat tiotusentals telefonsamtal och därigenom avstått från överraskningsmomentet. En militär juridisk avdelning har vetorätt vad gäller specifika attackmål. Ingen annan armé i världen vidtar så omfattande åtgärder som Israel för att skydda civila i konfliktområden.
Att Israel så ofta råkar ut för kontroverser beror på situationen, inte på någon slarvig krigföring eller blodtörst från IDF:s sida. Till skillnad från Europa eller Nordamerika utsätts Israels civilbefolkning regelbundet för raketeld och terrorattacker. Det är ett välkänt faktum att de omgivande fienderna medvetet upprättar raketramper och vapendepåer inom bostadsområden, intill skolor, moskéer och annan civil infrastruktur, allt för att sabotera Israels försvarsåtgärder.
Nu ifrågasätts t.o.m. Israels rätt till självförsvar av en besudlad rättsprocess som spelar Hamas i händerna. Om Israel p.g.a. hotet om internationellt fördömande avstår från att attackera Hamas ammunitionslager i ett bostadsområde i Gaza, betyder det att dessa raketer och granater ostraffat kommer att avfyras mot Ashkelon, Sderot, Tel Aviv och andra befolkningscentra i Israel. Detta står i ett totalt motsatsförhållande till ICC:s uttalade målsättning. Och en liknande situation hotar längs Israels norra gräns, där Hezbollah har 150.000 raketer riktade söderut. Snart sagt vartenda hus i södra Libanon har förvandlats till en avfyrningsramp.
Oavsett vad ICC:s domslut kommer att innebära är Israel förvissat: ”Om man då gaddar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än är, som gaddar sig samman mot dig, så skall de falla för dig… Och nu skall inget vapen som smids mot dig ha någon lycka. Varje tunga som upphäver sig för att gå till rätta med dig skall du få domfälld” (Jes. 54:15, 17).