När någon gör en donation i avsikt att välsigna Israel genom något av LEMA’AN ZION:s projekt, offrar han eller hon av sin möda och tid – ja, faktiskt av sitt liv! Och därigenom återlämnar man i själva verket detta till Gud, ty det står skrivet: ”Det är HERREN, din Gud, som ger dig kraft att förvärva rikedom” (5 Mos. 8:18).
Skäligt är då att givaren får veta något om oss i vår roll som förvaltare och verkställare av uppdraget. Det bekräftar ömsesidigt förtroendet.
De flesta av mina läsare känner till huvuddragen i mitt förflutna. När det nazistiska skräckväldet nådde vår familj i den på den tiden tysk-polsk korridoren¸ skonades inte min fars liv. Jag var en nioårig pojke som även var omnämnt att skulle skjutas av SS. Gud räddade mig med några sekunders marginal. Som en konsekvens av allt detta kom jag att tjäna HONOM, trofast världsomspännande än idag som 90-årig ålderman. Jag skulle vilja uppehålla mig vid denna positiva tanke.
Men jag har också berättelsen om min storebror Josef. Vår gemensamma upplevelse för tankarna till en bibelberättelse, som så ofta bland oss judar. Här följer några speciella kapitel.
När nazisterna år 1939 ockuperade Polen befann sig Josef på flykt. En gång gömde han sig i en skog flera dagar i sträck, i väntan på en chans att ta sig över gränsen till Ryssland.
En natt i avgörandets sekund stod plötsligt en tysk soldat framför honom med laddat gevär. Soldaten yttrade ett enda ord: ”Jude?” Övertygad om att han stod inför en säker död, svarade Josef i enlighet med sin tro: ”Ja, jude.” Soldaten närmade sig, ropade med en nick i riktning mot gränsen: ”Lauf!” (Spring!), varpå Josef tog ett par steg, såg sig om, övertygad om att han skulle bli skjuten i ryggen. Men soldaten ropade än en gång: ”Spring!” Det var första gången Josef stötte på tysk militär.
Vid sin ankomst till Ryssland infångades Josef som rymling; Stalin och Hitler var, trots allt, i förbund med varandra. Detta varade till 1941, då nazisterna anföll Ryssland. Vid frigivningen ville man tvångsvärva honom till den ryska armén. Han vägrade och frågade efter att få ansluta sig till den polska exilarmén, den så kallade General Anders Armé. Och så skedde.
General Anders gör i Monte Cassino, Italien, honnör för sina fallna polska judiska soldater ur Andra Polska Kåren.
Som ny rekryt i Anders Armé förflyttades han till Mellanöstern. Detta var samtidigt som upprättandet av staten Israel närmade sig i mandatområdet Palestina. Många judiska soldater ur den polska armén besökte släktingar eller bekanta i Palestina. Så även Josef. Vänner försökte övertala honom att stanna istället för att återvända till sitt förband. Någon hade till och med stulit hans uniformsmössa och -bälte och varnade honom för att han skulle komma att bestraffas hårt ifall han återvände. Men Josef vidhöll att han måste i laga ordning återförenas med sitt kompani.
Inför sitt polska befäl anhöll Josef om officiellt entledigande. Han fick beskedet: ”Goldberg, ni är den förste soldat som begärt avsked med goda vitsord. Andra har bara lämnat sina förband och inte återvänt.” Josef befordrades med lovord och entledigades med tillbörlig dokumentation.
Han begav sig omedelbart till Palestina (Israel!), deltog i försvaret av den återfödda staten och hjälpte till att återuppbygga vårt gamla fosterland. Han gifte sig – ”Och åt Josef föddes två söner” (som i 1 Mos. 41:50). Såväl dessa som deras barn blev alla israeliska soldater och tjänade därefter nationen som advokater och medicinsk personal. Gud hade haft ett gott syfte med att skona Josefs liv.
Jag visste inte att min bror fortfarande befann sig i livet; jag kunde helt enkelt inte föreställa mig det. Hade inte två av mina äldre systrar dött av svält i gettot? Hade inte andra släktingar blivit skjutna? Efter att jag utvandrat från Tyskland bodde jag en tid i Chicago, därefter i England och Kanada och ännu senare i Kalifornien, innan jag slutligen kom hem till Israel.
Så en dag år 1962 i Amerika fick jag ett brev från Israel: ”Mitt namn är Josef Goldberg. Kan jag möjligtvis vara din bror? Lever min far fortfarande?” Jag kunde inte låta bli att tänka på Bibelns Josef, som gav sig tillkänna inför sina bröder och frågade om sin far levde än (45:3). Till och med vår egen 23-åriga skilsmässa var som i Bibeln!
Under den följande brevväxlingen fick jag veta att min bror förgäves hade efterforskat sin familj via Röda Korset och andra organisationer. Som sista utväg kom han på att skriva direkt till den västtyska regeringen i Bonn.
Inom kort fick han svar. Man kunde bara rapportera att en viss Herbert H. Goldberg, ursprungligen från Polen och aktiv i internationella banksammanhang, hade invandrat till Förenta Staterna. Man bifogade en exakt adress plus välgångsönskningar. (Sådana detaljuppgifter var åtkomliga i Tyskland tack vare den obligatoriska flyttningsanmälan till regeringen.)
Sedan dröjde det inte länge förrän vi kunde mötas och personligen presentera våra nya familjer för varandra. Vi talade också om våra anförvanter som gått före oss in i evigheten.
Josef hade två iakttagelser om Tyskland som han delade med sig av till mig. Den första var att han undrade varför den där soldaten hade hjälpt honom att fly över gränsen för så länge sedan. När han berättade för mig att den tyske soldaten var en äldre man, framkastade jag att denne kanske hade en hemmavarande son i samma ålder som Josef och därför var barmhärtig.
Den andra iakttagelsen gällde brevet från regeringen. Budskapet med min adress hade varit kort och koncist, praktiskt taget bara två meningar. Men det följdes av en iögonenfallande kommentar om att Josef inte borde förtvivla om detta inte var den familjemedlem han letade efter. I så fall skulle man göra allt för att söka vidare. Detta gjorde stort intryck på Josef. Han kände inget hat mot Tyskland. Det var trots allt en tysk soldat som räddat hans liv, och hämnd ligger hur som helst inte i vår familjs natur.
Som en följd av svårigheterna i sitt liv och trots att han överlevt dem, dog Josef Goldberg en kort tid efter vår återförening. Vid hans dödsbädd fick jag be en innerlig bön tillsammans med honom och inte långt därefter var hans rabbin och jag officianter vid hans begravning. Idag kan jag med övertygelse säga: Vi ses snart, min bror!
Jag vill dela detta med våra vänner, så att de som välsignar Israel och ber för oss skall kunna känna oss än bättre och bli inspirerade av dessa bevis på Guds beskydd när vi fullgör hans verk. Må det också få oss alla att älska Bibeln ännu högre.