När ni läser dessa rader är horisonten över Israel kanske återigen lugn och vårt liv återbördat till det normala. Till idag har 4.340 raketer avfyrats från Gazaremsan mot civila israeler, med nedslag så långt norrut som Tel Aviv och så långt söderut som Eilat.
Den 10 maj, när beskjutningen inleddes, slog sju missiler ner i trakten av Jerusalem för första gången på ett halvsekel. När vi hörde sirenerna skyndade vi oss till våra skyddsrum. Men det är inte lika enkelt överallt. I Sderot, invid gränsen mot Gaza, har sirenerna tjutit varje minut. Barn har blivit traumatiserade för livet. I Tel Aviv, där inga raketer slagit ner sedan Saddam Husseins Scud-missiler under Gulfkriget 1991, föll c:a 130 raketer under loppet av fem minuter!
Hamas, den terroristorganisation som styr Gaza, har idag bättre raketer med längre räckvidd och tätare avfyrning än någonsin tidigare och övermannar ibland Israels berömda missilförsvar, Iron Dome, med resultat att vissa raketer når sina avsedda mål. Hamas har också använt sig av drönarteknologi för att släppa ner sprängämnen över befolkningscentra.
Hamas mål är massmord. Lägenheter, skolor och daghem, synagogor, restauranger och bussar har träffats av raketer. Guds beskydd har räddat tusentals liv, men trots detta har c:a ett dussin människor dött och hundratals sårats eller lemlästats.
Vissa framträdande religiösa och politiska ledare har fördömt båda sidor i samma mått – d.v.s. orättvist. Till skillnad från Hamas har Israel inte civilister som måltavla, utan riktar in sig på Hamas terroristnätverk.
Israels svar skulle ha kunnat bli mycket starkare, men man har avstått från fördelarna med slagstyrka och överraskningsmoment i syfte att skona civilbefolkningen. Man har via telefonsamtal till förvaltare uppmanat boende att evakuera byggnader eller avfyrat ”tak-knackar-missiler” som vållat minimal skada på byggnader där Hamas verkat i strid mot internationell lagstiftning. Varenda människa i Gaza är medveten om att Hamas-terrorister som gömmer sig bland civilister i lägenheter, skolor och moskéer utgör måltavlor för Israel.
Den palestinska förvaltningens ordförande, Mahmoud Abbas, som inte utlyst nyval sedan hans mandattid utlöpte år 2009, gick slutligen med på att genomföra val den 22 maj i år. Men insikten om att han själv och hans korrumperade, odugliga parti skulle förlora mot Hamas fick honom att bordlägga projektet.
För att avleda uppmärksamheten hetsade han därefter till anti-israeliska demonstrationer grundade på en falsk anklagelse om att Israel beslagtagit palestinska hem. Faktum är att Israels Högsta domstol hade dömt till förmån för judiska ägare till fyra bostäder, för vilka arabiska husockupanter inte betalt hyra under 50 års tid.
Eftersom detta hände i samband med Ramadan, den muslimska månaden med fasta under dygnets ljusa timmar, hörde tusentals araber predikningar som hetsade mot judarna. Det har nattetid förekommit våldsamma demonstrationer i ett, hittills oöverträffat, dussintal små och stora städer från Beersheva till Haifa.
Stenar dödar, liksom molotovcocktails, fast de inte är högteknologiska vapen. Bränder ödelägger. Fem synagogor har satts i brand i staden Lod, tio i landet som helhet. Torah-rullar har bränts, intensiva påminnelser om Kristallnacht för Israels 200.000 överlevande från Förintelsen.
Abbas timing var strategisk: USA fokuserar på inrikesangelägenheter, inte utrikespolitik. Till skillnad från sin föregångare har president Joe Biden öronmärkt 300 miljoner dollar för PA, i själva verket en finansiering av vapen och biståndsprogram för terrorister och deras familjer och en signal om att USA ser mellan fingrarna på våldsamheter från PA:s sida. För tillfället har Vita huset, för att framstå som opartiskt, förklarat att Israel har rätt till säkra gränser.
Hamas, redan rasande p.g.a. de skrinlagda valen, behövde återfå sin betydelse och sitt sviktande stöd. Att avfyra raketer mot Israel var ett idiotsäkert recept. Internationella protester har alltid hindrat Israel från att avsluta konflikter som Hamas initierat (2006, 2008-2009, 2012, 2014, 2018 och 2019). Eftersom Hamas-terroristerna inte tvingats kapitulera, har resultatet blivit att Israel endast fått pauser mellan stridigheterna, ingen säker fred.
Förutsägbart var att européerna än en gång skulle fördöma den israeliska reaktionen. Visst erkände 25 europeiska stater Israels rätt att för-svara sig, men det har uttalats många varningar mot kraftfulla åtgärder. David Weinberg, israelisk politisk rådgivare och skribent, frågade med rätta: ”Vilket värde har västligt stöd för ’Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser’ ifall dessa inte får försvaras?” (davidmweinberg.com, 14 maj 2021).
Det vi nu bevittnar är i grunden bara en generalrepetition inför nästa omgång. Hamas beskyddare, Iran, ser på och utarbetar ny taktik baserad på utvärderingen av raketanfallen och Israels svar. Irans övriga ombud, Hezbollah i Libanon och rebeller i Irak, Syrien och Jemen, inväntar anfallsorder. Många av Hezbollahs 150.000 avancerade missiler är GPS-styrda och kan nå vartenda hörn av Israel.
Iran betraktar i likhet med PA president Biden som svag. Han utgör inget hinder, tycks praktiskt taget bönfalla Iran om att ingå ett nukleärt avtal med USA.
Iakttagare utanför Mellanöstern ser ofta alltsammans som dårskap: bilder av upprörda, skrikande män och kvinnor med ögon vilda av raseri och uppsvällda halsådror påverkar oss känslomässigt i ett skådespel upprepat om och om igen så länge som kamerorna är igång.
Den naiva förklaringen skyller på ”oförsonliga kusiner”. Men det finns ett annat synsätt, ett som nyhetsmedia och politiker inte berör: Det judiska folket och dess urgamla lilla fläck på kartan befinner sig mitt i ett mångtusenårigt fältslag ”inte mot varelser av kött och blod… utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot onds-kans andekrafter i himlarymderna” (Ef. 6:12). Vi bevittnar ett djävulskt krig mot Gud och mot hans ”ljus för hednafolken” (Jes. 49:6).
I en sådan konfrontation är utgången uppenbar. Gud och hans utvalda folk kommer att avgå med segern, även om världen kokar. Trots förluster kommer Israel att bestå, eftersom ”han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte” (Ps. 121:4). Detta är väl beprövade ord.
En appell till er, våra läsare: Det mäktigaste vapnet mot Israel är tystnad. Den som påstår sig älska Israel men håller tyst, går miste om möjligheten att välsigna Israel med ord.
Era böner kommer att skörda välsignelser, liksom er gåva, men er röst och bläcket från er penna behövs också. Även om detta Heliga Land skulle uppleva ett tillfälligt lugn, så uttala oförskräckt ert stöd för Israel inför era grannar, men också inför valda ämbetsmän och nyhetsmedia. De kommer att reagera i proportion till summan av de åsiktsyttringar de får ta emot. Och de hör sannerligen Israels fienders åsikter.
”Be om fred för Jerusalem” (122:6) och för hela Israel.