Irwin Cotler
Författaren var ledamot av det kanadensiska parlamentet 1999-2015, f.d. justitieminister och riksåklagare i Kanada och professor emeritus i juridik vid McGill University i Montreal. Han har undervisat på juridiska fakulteten vid såväl Harvard som Yale och mottagit 10 hedersdoktorat för sitt arbete inom internationell människorätt. År 2000 utnämndes han till utrikesministerns specielle rådgivare visavi den Internationella Brottsmålsdomstolen. Hans ord är idag mera relevanta än någonsin.
Jag hade förmånen att få delta i FN:s generalförsamlings allra första sammanträde om global antisemitism. Vid denna historiska konferens hänvisades ofta till andra former av hat och diskriminering.
Vissa ställde t.o.m. frågan: ”Varför bara fokusera på antisemitism? Finns det inte andra former av hat, diskriminering och intolerans som i lika hög grad motiverar ett studium?” Naturligtvis är det så. Jag utfärdade faktiskt som justitieminister och riksåklagare i Kanada ett nationellt rättsinitiativ för att bekämpa rasism och hat, och den regering jag tillhörde utfärdade också en nationell handlingsplan mot rasism.
AFP
Det råder inget tvivel om att hat och rasism måste bekämpas i alla sina former och yttringar. Men det finns sex betydelsefulla synpunkter som motiverar specifik analys och kamp just när det gäller antisemitism.
För det första är antisemitismen inte bara den äldsta och mest seglivade av alla former av hat; den har under historiens lopp antagit olika skepnader. Den är dessutom ett extremistiskt hat som vållat katastrofalt lidande för både judar och alla dem som utsatts för dess virus.
För det andra är antisemitismen en form av rasism med global dimension. Den kan följaktligen grassera t.o.m. i länder där det inte finns några judar. Kort uttryckt görs ingen annan sårbar minoritet till en global måltavla för ett rasistiskt virus som, enligt London-deklarationen om kamp mot antisemitism, inte bara sprider hat mot judar utan även mot Israel som folkens jude.
För det tredje karakteriseras den form av rasism som går under namnet antisemitism av utbredd och statssanktionerad, ja, t.o.m. statsregisserad, hets mot folkgrupp, inklusive uppmaning till folkmord. Judar är det enda folk i världssamfundet som utgör permanent mål för globala statliga sanktioner och uppmaningar till folkmord.
För det fjärde rentvås ingen annan typ av rasism med hjälp av universella värderingar, FN:s auktoritet, internationell lagstiftning, människorättskulturen och kampen mot rasism.
Denna egenskap hos antisemitismen framträdde bl.a. i FN:s resolution ”Sionism är en form av rasism”, vilken enligt framlidne USA-senatorn Daniel Moynihan ”[gav] antisemitismens vederstygglighet den internationella legala sanktionens förklädnad”. Det som gör sådan antisemitism så raffinerad och försåtlig är att den använder sig av människorättsspråk, förment internationell lagstiftning och FN:s auktoritet för att maskera hatet.
För det femte har vi sett en dramatisk ökning av antisemitiska attacker mot judar, judisk egendom och judiska institutioner.
Denna hatets pandemi har 2014 uppvisat det största antalet antisemitiska handlingar sedan statistiken började föras, p.g.a. det stora antalet hatbrott gentemot judar i så skilda länder som Storbritannien, Frankrike, Belgien och Sverige. T.o.m. i USA och Kanada riktas en oproportionerlig andel av hatbrotten mot religiösa minoriteter just mot judar.
Slutligen bevittnar vi en pånyttfödelse av den klassiska antisemitismens alla ärekränkande beskyllningar, t.ex. Sions Vises Protokoll, det tsariska falsarium som utmålar en internationell judisk sammansvärjning syftande till världsdominans och som i mer än 100 år utgjort historiens mest slagkraftiga, seglivade och ondskefulla förtal av folkgrupp. Idag är denna odödliga lögn en stöttepelare för skändliga konspirationsteorier och provokationer riktade mot såväl judar som den ”internationella sionistiska sammansvärjningen” i Israel.
Följaktligen anklagas judar för att stå bakom attackerna den 11 september. Judiska läkare beskylls för att ha smittat ner palestinier med AIDS-virus. Judiska forskare beskylls för spridande av fågelinfluensan. En judisk astronaut anklagas för att rymdfärjan Columbia exploderade. Judar beskylls för publiceringen av de danska Mohammed-skämtteckningarna och för påvens ”vanhelgande” av islam. Judar anklagas för kriget i Irak och folkmordet i Darfur. Och samma ärekränkande arvegods har nu överförts på Israel och den ”internationella sionistiska sammansvärjningen” genom att den judiska staten belastas med beskyllningar för allt det onda som tidigare tillskrevs judarna.
Vi bevittnar sannerligen en pånyttfödelse av alla den klassiska antisemitismens ärekränkande påståenden: gudsmord, användning av icke-judiskt blod, ekonomisk dominans, förgiftning av brunnar, Protokollen och den skenheliga förnekelsen av Förintelsen i kombination med anklagelser mot judarna som nazister, av vilka följer den parallella användningen av dessa ärekränkningar mot såväl judar som den judiska staten.
Tiden är mogen att inte bara ringa en varningssignal mot denna kritiska massa av hat, utan också att agera för att bekämpa den. Historien har ju lärt oss bara alltför tydligt: fastän det må börja med judarna, så slutar det inte med judarna.
Jerusalem Post, 27 januari 2015