En kvinna frågade mig en gång: ”Står mönstret och färgen på din kippa [el. yarmulke, kalott] för din stamtillhörighet?” Hon syftade på Israels tolv stammar och måste ha antagit att kippa-design i likhet med tartans, skotskrutiga mönster, innebär klanidentifikation.
”Nej”, svarade jag, ”det handlar om personlig smak.” Men i själva verket kan designskillnader avspegla bärarens grad av religiositet och t.o.m. hans politiska inställning eller annan anknytning.
Någon frågade mig dessutom nyligen: ”Hur går det till när de grupper som återupptäcker sin judiskhet efter hundratals år knyts till en stam i dagens Israel?”
Betänk de 150.000 etiopiska judar (kända som Beta Israel) vilka nu lever i Israel. De utövade judiska religiösa seder men var i hundratals år avskurna från andra judiska samhällen.
Eller tänk på andra grupper som hävdar judisk identitet men inte officiellt erkänns som judar: igbo i Nigeria, lemba i Zimbabwe eller abayudaya i Uganda och likaså de som världen över konverterat till judendomen. Vilken stamtillhörighet får dessa ifall de erkänns som judar eller gör aliya (d.v.s. invandrar till Israel)?
Immigranter till Israel ”tilldelas” inte någon specifik israelitisk stam (med två undantag). Flertalet judar vet idag inte vilken stam de tillhör; detta av olika anledningar: årtusenden av förföljelser, återkommande fördrivningar, befolkningsblandning mellan stammarna och t.o.m. assimilation, allt resulterande i förlorad dokumentation.
I diasporan, förskingringen, hade för flertalet judar stamtillhörigheten inte längre någon praktisk betydelse för det dagliga livet, och med tiden förbleknade medvetenheten om den. (Själva judiskheten är emellertid en annan fråga, som vi kommer att se.)
Vissa individer hävdar en specifik stamhärkomst. Ett litet antal av dessa äger dokument i form av familjeträd, släkttavlor som går tillbaka till kung David eller ännu tidigare. Beta Israel hävdar ursprung från Dans stam och vissa jemenitiska judar släktskap med Rubens. Alla dylika anspråk är inte internationellt erkända eller uppfyller historiska sannfärdighetskrav, och den judiska majoriteten gör inga sådana anspråk.
Två undantag är leviterna och en särskild familj inom Levis stam: ättlingarna till översteprästen Aron. De sistnämnda är kända som kohaniter (hebr. kohanim, d.v.s. präster). I dagens Israel talar man således om tre kategorier: 1) Kohen, 2) Levi och 3) Israel; den sista termen utgör ett samlingsbegrepp för alla övriga stammar plus konvertiter och ”återupptäckta” judar. Dessa kategorier noteras i det israeliska befolkningsregistret, men den urgamla stamtillhörigheten tillämpas inte i dagens Israel.
Till skillnad från de övriga har Levis stam och dess underavdelning kohaniterna bibehållit sin tydliga identitet i tusentals år. Modern genetikforskning har visat att en majoritet av världens kohaniter delar samma genetiska markör, haplotyp, vilket antyder en ”familjetillhörighet”. Detta faktum gäller dock inte som bevis inför judiska myndigheter eller ens staten Israel, men av antropologer och historiker ses det som en indikation på ett gemensamt ursprung, en specifik urfader.
Varför behöll leviterna och kohaniterna sin identitet? Därför att det var ett bibliskt krav. På grund av sina specifika uppgifter, först i tabernaklet och därefter i templet, var det nödvändigt för dem att noggrant bevaka sin härkomst. Det fanns bibliska restriktioner för kohanitiska äktenskap. Man fick t.ex. inte gifta sig med frånskilda, konvertiter, ickejudar eller någon vars härkomst eller anseende kunde ifrågasättas; detta för att inte kohaniten skulle ogiltigförklaras för aktiv prästtjänst. Ättelängder fördes som bevis på härstamning och äktenskapslämplighet. En kohanits hustru kunde tillhöra valfri stam, men även hon måste kunna bevisa sin lämplighet.
Idag finns inget tempel; till vad nyttar då en präst? Ortodoxa judar tror på att ett tredje tempel kommer att uppföras i framtiden, så som det förutsägs i Bibeln. Kohaniterna måste därför även idag upprätthålla sin härstamning som förberedelse inför återupptagna prästerliga plikter.
I det sekulära samhället finns naturligtvis assimilerade kohaniter, gifta med frånskilda kvinnor eller med ickejudar. Men i ortodoxa judiska samfund i Israel och världen över upprätthålls restriktionerna än idag.
Leviterna och kohaniterna har dessutom speciella funktioner i synagogsgudstjänsten. Ett exempel: eftersom Gud befallde Aron och hans avkomlingar att välsigna Israel i enlighet med den prästerliga välsignelsen (4 Mos. 6:23-27) är kohaniter de enda som är auktoriserade att uttala denna välsignelse över församlingen i gudstjänstsammanhang, ett privilegium såväl rabbinen som någon annan synagogsfunktionär saknar såvida han inte är kohanit.
Hur vet en levit eller kohanit att han är levit eller kohanit? I de flesta fall handlar det om muntlig tradition. En far berättar för sin son och så vidare. Han lever i ett samfund där han och hans förfäder alltid har verkat som sådana och är kända som sådana. Till skillnad från själva judiskheten, som beror på modern (matrilinjär härkomst), bestäms stamtillhörigheten genom fadern (patrilinjär härkomst). Även dokumentär bevisning kan spela in. Lägg märke till att Esra använde sig av släktförteckningar för att avgöra valbarhet för prästämbetet.
För att kvalificera sig som jude inför invandring till Israel behöver man skriftliga dokument som bevisar judiskheten. Sådana krävs också för judiskt giftermål i Israel eller i ortodoxa judiska samfund världen över. Ett enkelt påstående om judiskhet är inte tillräckligt.
Det mest typiska grunddokumentet för att bevisa judiskhet är en ketuba, det egna vigselkontraktet eller föräldrarnas, undertecknat av ansedda vittnen, ofta framstående rabbiner, som har granskat kandidatens judiska status generationer tillbaka innan de undertecknat ett sådant dokument i samband med en vigselceremoni. Ketubatexten har använts i tusentals år och innehåller upplysningar om föräldrarna och dessutom eventuella leviters och kohaniters stamtillhörighet. (Ett rabbinskt skilsmässodokument, kallat get, ger liknande information.) Ett giltigt vigselkontrakt intygar att alla namngivna individer bevisligen är judar och i förekommande fall kohaniter eller leviter.
Principen om att judiskhet avgörs på moderns sida har bibliskt stöd i Esras bok. Judiska män som återvände från Babylonien, gifta med ickejudiska kvinnor med vilka de hade barn, skilde sig från dem och barnen som ett tecken på botfärdighet (Esra 10:2ff). Hade barnen ansetts som judiska i enlighet med fädernas judiskhet, skulle de inte behövt avskiljas, endast kvinnorna. Mödrarna var den avgörande faktorn.
Dessutom krävde Paulus i Nya testamentet inte att Titus, som var grek, skulle omskäras (Gal. 2:3), fastän vissa försökte övertala honom därtill. Som ickejude krävdes inte detta av Titus. Och ändå omskar Paulus Timoteus, vars mor var judisk och vars far enligt vad alla visste inte var jude (Apg. 16:1-4). Paulus betraktade Timoteus som jude p.g.a. av moderns härstamning – och följaktligen ålagd omskärelse.
Förlorade stammar – vart tog de vägen?Ashers stam, Dans, Naftalis och de övriga: vad hände med dem? Många tänker på de ”tio förlorade stammarna” i Israels Nordrike efter den assyriska ockupationen.
Det här kan vara ett veritabelt gungfly med tanke på de många kvasihistoriska teorier och sekteristiska uppfattningar som florerar. Det finns emellertid ett antal fakta att beakta innan man okritiskt godtar fantasierna och spekulationerna från förespråkare för British Israelism, Black Hebrews och andra ”ersättnings-griller”.
Judar talar vanligtvis inte om de ”förlorade” stammarna, däremot om stammar som förskingrades och om vissa som blandades med varandra. Nordriket Israel förlorade sin självständighet, många av dess invånare omlokaliserades och främmande folk flyttades dit. Detta betyder emellertid inte att stammarna gick fullständigt förlorade.
Trots frekvent fiendskap mellan Nordriket och Sydriket (Juda rike) kan vi finna talrika bibliska exempel på att invånare från norr fortsatte att tillbe i söder, i Jerusalem – och t.o.m. bosätta sig där (2 Krön. 11:16-17; 19:4, 30:1, 11, 18, 25; 34:5, 6, 9, 33; 35:17-18). Jerusalem var i själva verket en ”kosmopolitisk” stad med representanter för många stammar, inklusive Manasses och Efraims (1 Krön. 9:3). Vi har skäl att anta att många från norr med anknytning till Jerusalem fann en fristad i Juda rike i samband med den assyriska invasionen.
T.o.m. efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen finner vi hänsyftningar på inte blott Judas och Benjamins stammar (Sydriket).
Nya testamentet uppvisar anmärkningsvärda exempel. Jakob, Jesu bror, riktade sin epistel till ”de tolv stammarna” i förskingringen (Jak. 1:1). En sådan formulering vore meningslös ifall Nordrikets stammar var borta ur leken.
Lukas nämner Hanna, Fanuels dotter ur Ashers stam, den nordligaste av dem alla. Hon bodde i Jerusalem sjuhundra år efter att denna stam påståtts vara ”förlorad” (Luk. 2:36). Och det finns otvivelaktigt åtskilliga fler liknande fall. Sist och slutligen nämns alla Israels barns stammar i Johannes vision av den yttersta tiden (Upp. 7:4-8).
Tvärtemot den allmänna uppfattningen innefattade Juda rike inte blott två stammar, Judas och Benjamins. Simeons (hebr. Shimon) stam utgjorde en enklav innanför Judas gränser. Dessutom var Levis stam med sina tempelplikter utan tvivel väl representerad i Jerusalem med omgivningar, trots att man saknade ett specifikt landområde. Och till detta bör läggas de andra stammar som tidigare nämnts.
Ovanstående är en generell översikt över vissa fakta med anknytning till ämnet Israels stammar. Profeten Malaki förutsade profeten Elias ankomst som en proklamation av den messianska tidsåldern: ”Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Mal. 4:6). Det ska bli en tid av försoning inom och bland familjer men också mellan Israel och Gud. Utan tvivel kommer också alla frågor om stamtillhörighet att besvaras i ett återupprättat Israel.