Vad beror det på att Jerusalem uppvisar, med undantag av New York, världens största koncentration av journalister? Eller mera exakt: Varför denna ojämförliga spärreld av kritik mot Israel? Och varför ökar antalet attacker mot judar världen över för varje år?
Varför framställs Israel oupphörligen som världens ledande förbrytare i människorättsfrågor, medan förbrytelser i bl.a. Kina, Iran och Ryssland får högst tillfällig uppmärksamhet hos nyhetsmedia, politiker, icke-statliga (NGO) människorättsorganisationer och FN?
Varför ignoreras mestadels de skräckvälden som utövas av det palestinska självstyret (PA) på ”Västbanken” och av Hamas på Gazaremsan? Varför så inställsam attityd från diplomatkåren visavi palestinierna och så okritisk rapportering i konventionella nyhetsmedia?
Sanningen att säga får bara ett fåtal människor utanför Mellanöstern någonsin veta vad som utspelas inom PA: politisk och ekonomisk korruption, vänskapskorruption, kvinnoförtryck, förföljelse av kristna, hedersmord, våldsamt undertryckande av opposition och avsaknad av oberoende tidningar. Beväpnade huligangäng ser till att total konformitet upprätthålls.
Den första faktorn är den mycket ändamålsenliga tillgängligheten. Självklart förekommer mer rapportering från en plats med passande större frihet. Innanför Israels gränser finns oberoende press och stor åtkomst till modern kommunikationsteknologi. En skribent kan utan fruktan för repressalier vara precis så kritisk som han själv önskar gentemot regering eller israeliska institutioner. Han skyddas av ett domstolsväsende som är rättskaffens och vars hederlighet t.o.m. många araber framhåller.
Kontext saknas i nästan all utländsk mellanösternrapportering och -kommentar, i synnerhet ifråga om judarna. Om faktabakgrund ges, är den präglad av politiserad partiskhet och förutbestämda slutsatser baserade på förfalskade källor. Detta gäller de mest ansedda nyhetsmedia, t.ex. BBC och New York Times, och likaså förmodat opartiska organ som Amnesty International och Internationella Brottmålsdomstolen i Haag.
Utan kunskap om bakgrundsfakta följer nyhetsmedia helt enkelt det mönster som etablerats av ett fåtal ledande journalister eller nyhetsorgan typ New York Times. Om Times är propalestinskt Israel-kritiskt (vilket är ett faktum), skapas därmed ett paradigm som andra mediakällor automatiskt ansluter sig till i sin rapportering.
Jämför exempelvis den konventionella rapporteringen om de republikanska presidenterna Richard Nixon och Donald Trump, oproportionellt fientlig och oförsonlig, med motsvarande rapportering om de demokratiska Bill Clinton och Barack Obama som trots skandaler var genomgående positiv, t.o.m. överseende.
Medias påverkan på den allmänna opinionen, företagsledare och regeringschefer har varit omfattande men bleknar, ersatt av ännu mera Israel-fientliga, ofiltrerade sociala media.
Det finns emellertid en annan aspekt som Amerikas mest namnkunnige rättsakademiker Alan Dershowitz sammanfattar och rakt på sak kallar antisemitism. Han frågar sig: ”Varför får den palestinska frågan så mycken uppmärksamhet, när det finns så många betydligt angelägnare fall världen över, t.ex. kurderna, uigurerna och andra statlösa, förtryckta folk?” (”Why is the Flawed Palestinian Cause So Prominent on the Hard Left?”, Gatestone Institute, Alan M. Dershowitz, 10 juli 2022).
“Det förkommer fler demonstrationer inom universitetsvärlden mot Israel än mot Ryssland, Kina, Belarus och Iran. Varför? Svaret har väldigt lite att göra med palestinierna; allt handlar om Israel som det judiska folkets nationalstat. Det är en politisk manifestation av internationell antisemitism, vars enda motiv är att den nation som anklagas för förtryck av palestinierna är Israel.”
Han fortsätter: ”Det är inte nog att ultravänstern prioriterar palestinierna; man ignorerar i stor utsträckning andra frågor, eftersom just Israel finns på den palestinska frågans motsatta sida. Anledningen är verkligen precis så enkel; den har föga anknytning till sakförhållanden, allt handlar om antisemitism. Det kallas antisionism men är inget annat än en förevändning för antijudisk trångsynthet.”
H.A. al-Husseini och Adolf Hitler
Professorn vid Harvard Law School har skrivit utförligt om palestiniernas ”djupt skamfilade” anti-israeliska anspråk: ”Palestinierna har upprepade gånger erbjudits en egen statsbildning, men förkastat den. Som dåvarande ledaren för det palestinska folket Haj Amin al-Husseini i sak framställde det när tvåstatslösningen först föreslogs i slutet av 1930-talet: ’Vår önskan att det inte ska finnas någon judisk stat är starkare än vår önskan om en palestinsk stat.’”
Såväl många Torah-trogna judar som säkerhetsmedvetna sekulära israeler betraktar tanken på att ge de palestinska araberna en stat som självmordsbenägenhet, men trots detta har flera liberala israeliska premiärministrar under årens lopp erbjudit dem en stat. I samtliga fall har araberna förkastat erbjudandet.
Dershowitz påpekar: ”Istället för att försöka förhandla sig fram till en stat bestämde sig det palestinska ledarskapet under Yassir Arafat för terrorism mot israeliska och internationella civila mål. Palestinierna kunde ha fått en stat 1948, 1967, 2000-2001, 2005 och 2008, men föredrog en obefintlig judisk stat framför en palestinsk stat i fred med Israel.”
Här skulle nog en del av våra många kristna läsare vilja inflika: ”Nåväl, majoriteten av dessa vänstermänniskor är sekulära eller muslimer; de delar varken vår kristna tro eller vår bibelanknytning och dess välvilliga inställning till judarna och det land som utlovats dem.”
Jag instämmer gärna i att kristna har varit Israels och det judiska folkets mest trofasta och konsekventa understödjare, speciellt inom evangeliska kretsar, där tyskar varit pålitligast och mest lojala.
Men det är inte alltid så. Flera gånger om året skriver kristna vänner och anförtror oss att de inte får nämna Israel under allmän bön i sina kyrkor. I deras helgedomar är det inte tillåtet att be för det judiska folket.
För några år sedan hade vi organiserat och utannonserat en två månader lång föreläsnings- och musikturné till några dussin församlingar i Kanada. Vi var redan på väg och hade haft några möten när en pastor ringde mig för att ställa in det möte där han skulle vara värd.
Än idag kan jag tydligt höra hans ord: ”Det är möjligt att din far kommer att nämna Förintelsen. Det finns tyskar i min församling, och de skulle kunna bli förnärmade.”
Någonting är i grunden galet med en kyrka som förmodligen gärna hör ett budskap om profetisk uppfyllelse men avvisar ett vittnesbörd från en gudsman som räddats undan Hitlers helveteslågor.
Trots alla hjärtevärmande upplevelser vi har haft när vi varit inbjudna att tala om Israel inför anglikaner, baptister, katoliker, lutheraner, pingstvänner och många andra i Tyskland, Schweiz, Sverige och runt om i världen, har det också varit störande incidenter. Alla praktiserar inte vad de predikar.
Det finns en djupgående andlig aspekt av det abnorma judehatet; endast Israel utsågs till att vara Guds ljus för nationerna, genom vilket hans Ord skulle komma dem till godo.
I åratal har min far, dr. Herbert Hillel Goldberg, talat och skrivit om Guds löften i Bibeln. Profeten Jeremia intygade att Israels existens är garanterad för evigt, vilket bevisas av planeternas och stjärnornas livslängd i himlarymderna (hela kapitel 31, men särskilt vers 35-37). HaSatan, våra själars fiende, förmår inte ödelägga himlarna, så för att kunna bevisa att Gud är en lögnare försöker han istället att förgöra Guds folk. I tusentals år har det funnits många villiga medbrottslingar, med början i den förste antisemiten, Egyptens farao.
Under ett halvsekel har vårt uppdrag i LEMA’AN ZION varit att informera om verkligheten bakom dagshändelserna i Israel och om Israels obestridliga rätt till sitt land. Detta måste ske inom historiens, de mänskliga rättigheternas och Bibelns ramverk.
Vi är tacksamma, välsignade av de många läsare och vänner som lojalt har stått vid vår sida under de senaste decennierna och som fortfarande gör det möjligt för oss att exponera tusentals människor världen över för sanningar som de annars aldrig hör. Hundratals har skrivit till oss och sagt att vi ger dem nyheter som de inte får någon annanstans. Må de alla, och du, också bli välsignade.