Två på varandra följande dagar i den israeliska almanackan, åminnelsedagar, förmedlar en inblick i den moderna judiska nationens hjärta och sinne. De visar upp grundläggande värderingar och speglar en enhet i det israeliska samhället, en kontrast till den fasad av religiös och politisk söndring som nyhetsmedia rutinmässigt framhåller.
Dessa två dagar är Yom HaZikaron (Minnesdagen för de stupade) och Yom HaAtsmaut (Självständighetsdagen).
Den ena dagens stämning är oerhört annorlunda än den andras, och övergången dem emellan är abrupt: från sorg till glädje.
Minnesdagen inleds med sirener som ljuder över hela landet under en minut klockan åtta på kvällen. Under denna minut står alla stilla, tysta – hemma, på gatan, på bussen – för att hedra våra 24.000 fallna soldater och 3.500 terroroffer, för att dela sorgen och för att betänka det pris som betalats för vår frihet och säkerhet. Alla fordon stannar, t.o.m. på motorvägarna; förare och passagerare kliver ur och står stilla.
Restauranger och nöjesanläggningar håller stängt hela dygnet. Sedvanliga TV-sändningar ersätts av den nationella minnesdagsceremonin, följd av uppläsning av namnen på de soldater som dött i Israels krig. Biografier över enskilda soldater visas. Radiostationer spelar allvarlig, kontemplativ musik.
Klockan 11 följande förmiddag ljuder sirenerna ännu en gång. Även i skolorna står barnen upp, klädda i blått och vitt. Minnesceremonier hålls på offentliga mötesplatser i hela landet. Militära gravplatser besöks av stora människoskaror. Tjugofyra timmars hågkomst.
Min son Akiva och jag var närvarande vid en ceremoni i Jerusalem tillsammans med hundratals andra israeler, såväl gamla som unga. Två kvinnor steg upp på podiet för att leda programmet.
En av kvinnorna var Chaya Schijveschuurder. Den 9 augusti 2001 befann sig Chaya och hennes familj på pizzerian Sbarro i centrala Jerusalem, när en sprängladdning detonerade och dödade 15 och skadade 130 människor. Bland de dödade fanns hennes föräldrar och tre syskon. Chaya, då endast åtta år gammal, blev allvarligt skadad, och hennes fem familjemedlemmar begravdes dagen därpå.
Nu talade Chaya förtröstansfullt, berättade och presenterade andra talare, var och en av dem överlevande från attacker eller anhöriga till offer. Mot slutet av evenemanget reste sig alla och sjöng Israels nationalsång, Hatikvah (Hoppet).
Därpå följde en annan sång: Ani Maamin (Jag tror): ”Jag tror, med fullkomlig förtröstan, på Messias ankomst, och även om han skulle dröja, väntar jag varje dag på honom, på hans ankomst.” Nu grät Chaya, men hon avslutade sången nästintill trotsigt, som ville hon säga: ”Vad än fienden gör mot mig, tror jag fortfarande.” Eller: ”Oavsett vad Gud tillåter för att pröva mig, tror jag fortfarande.” Precis som Abraham som i den stund han stod beredd att offra Isak fortfarande litade på Guds löfte att Isak skulle utgöra fortsättningen på välsignelsen efter honom själv.
När Akiva och jag återvände till vår bil, passerade vi flera skolor där skaror av barn och föräldrar deltog i liknande evenemang.
Man kan förmoda att familjer som drabbats av tragedier p.g.a. terror är hämndlystna eller fyllda av hat. Men det behöver inte vara så.
Föräldrarna till Malki Roth (15), som också dödades vid sprängdådet på Sbarro, skapade en fond till dotterns minne för att hjälpa barn med funktionshinder. Den hjälper hundratals barn över hela Israel, oavsett religion.
Shoshana Grunbaum dödades också på pizzerian. Hon var gravid med sitt första barn. Efter att hon mördats skrev hennes make Shmuel boken A Daily Dose of Kindness (En daglig dos av godhet) för att inspirera människor att vara vänligare mot varandra. Han skapade dessutom ett dagligt nyhetsbrev för att främja godhet, vilket fick mer än två miljoner prenumeranter.
Naturligtvis bejakar inte alla araber terrordåd. Men terrorattacker med massor av judiska offer resulterar ofta i festyra med utdelning av godis på gatorna i Gaza och det palestinska självstyrets (PA:s) områden.
Den Hamas-styrda Gazaremsan och PA-regimen under Mahmoud Abbas främjar terror. Palestinska skolböcker hetsar mot Israels existens. Terrorister betraktas som hjältar och förebilder; gator, torg och skolor uppkallas efter dem. Arresterade eller dödade terroristers familjer erhåller månatliga pensioner. Tio procent av PA:s budget går till sådana ”mördararvoden”.
Den 23 september 2001, sex veckor efter sprängdådet på pizzerian, högtidlighöll det palestinska universitetet Al-Najah i Nablus årsdagen av den första intifadan (det palestinska upproret mot Israel). Som en del av åminnelsen hade ett utställningsrum uppförts för att fira Sbarro-dådet: en kopia av pizzerian, inklusive sönderslagna bord, teaterblod och kroppsdelsattrapper. Inte förrän utställningen uppmärksammats av internationell press stängdes den av universitetet.
Någon kan p.g.a. de många minneceremonierna få för sig att Israel är besatt av döden. Det finns ju t.o.m. en speciell åminnelsedag för Förintelsen. Men det förhåller sig precis tvärtom. Vi är besatta av livet.
Därför finns Israels Magen David Adom (MDA), motsvarigheten till Röda Korset, och liknande organisationer överallt i landet med uppgift att ingripa när tragedier eller katastrofer inträffar. Arbetslag har utbildats i att handskas med följderna av terroristattacker. Och därför har Akiva i likhet med hundratals andra tonåringar just avslutat en MDA-kurs för unga frivilliga. Över hela landet ställer de upp frivilligt, inklusive som ambulanspersonal, ibland under farliga förhållanden.
Därför är Israel bland de första nationer som skickar sök- och räddningsmanskap och sjukvårdsteam till katastrofplatser runt om i världen för att hjälpa till att rädda alla liv – inte bara judiska.
Därför har Israel det ojämförligt högsta födelsetalet bland västerländska nationer och är, trots alla hot inom sina gränser och utifrån, enligt internationella undersökningar bland dem som är lyckligast och mest nöjda med sina liv.
Därför utväxlade Israel 1.027 fångar anklagade för olika terrorrelaterade brott i utbyte mot en enda israelisk soldat, Gilad Shalit, som hållits fängslad av Hamas.
Faktum är att det är terroristerna som är besatta av döden. Det är de som prisar Allah när de dödar barn. Det är universiteten som tillåter kopior av terroristers sprängdåd, inklusive teaterblod och kroppsdelsattrapper. Och det är regimerna som finansierar terrorism via ”mördarpensioner”.
När natten föll på avslutades minnesdagsceremonin med bön, bibelläsning och ett ensamt signalhorn som spelade den militära sorgefyllda hyllningsmelodin.
På slaget åtta hissades den israeliska flaggan från halv stång upp till flaggstångens topp, och nu vidtog den nationella självständighetsdagsceremonin med ljudliga fanfarer, sång, dans och fyrverkerier.
Min hustru Leorah och jag hade det här året blivit inbjudna till ceremonin på Herzlberget i Jerusalem. Säkerhetspådraget var synnerligen starkt p.g.a. det stora antalet närvarande regeringsministrar, Knesset-medlemmar, höga militärer och diplomater. Vi befann oss bland 5.000 inbjudna gäster.
Tolv israeler med olika bakgrund hedrades för sina framstående bidrag till det israeliska samhället. Var och en fick ta en fackla och tända en låga: tolv lågor som representerade tolv stammar.
Därefter inleddes förbimarscher av de israeliska försvarsstyrkornas (IDF:s) olika vapenslag, vart och ett under sin egen flagga, ackompanjerade av en militärorkester. Mina tankar gick till Israels barn på vandring genom öknen, i stamordning och under egna banér (4 Mos. 10).
Över hela landet är myndighetsbyggnader, företag, privata hem och t.o.m. bilar prydda med israeliska flaggor.
En av Självständighetsdagens populäraste begivenheter är TV-sändningen från den årliga, regeringssponsrade Internationella Bibelfrågesporten för mellan- och högskoleelever från hela världen. Frågorna är svåra precisions- och minnestest omfattande 400 kapitel i Tanach, det s.k. Gamla Testamentet. Det var David ben Gurion, Israels förste premiärminister, som gjorde Bibelfrågesporten till en institution. Trots att han var sekulär ägnade han sig med glädje åt bibelstudier.
Detta borde inte vara förvånande. Ofta när jag suttit i en israelisk taxi har föraren, inte påtagligt religiös, inlett ett samtal som på något sätt kommit att beröra ett bibelämne. På bussen ser man ofta människor be sin morgonbön eller studera en biblisk-religiös text. Alla är inte fromma, men många är det.
Det är beaktansvärt att varje israelisk soldat vid sin installationsceremoni får en Bibel. När mina tre äldsta barn lämnade lågstadiet fick även de en Bibel.
Israel har sina brister, precis som alla andra nationer, men ovanstående episoder pekar på tro. Kunskapen om Guds Ord finns där och är fortfarande en fast beståndsdel i det israeliska samhället. Var annars betraktas Bibeln fortfarande som önskvärd litteratur inom skolan, inom försvaret eller i största allmänhet? Flertalet andra samhällen i västvärlden förkastar idag bibliska värden och moralbegrepp. Men vad har man ersatt dessa med?
Israel utstrålar nationell stolthet, optimism och ett hopp som är sällsynt i våra dagar. Dess hågkomst av sina stupade avslöjar en familjär samhörighet mellan flertalet israeler. Dess nationalfirande är ett högtidlighållande av Guds trofasthet.
Från återuppståndelse till jordbrukstekniska bedrifter, från invandrarstatistik till trängselproblematik och t.o.m. det faktum att bröllop åter äger rum i Jerusalem, utgör alltsammans tecken på att Israel är på väg mot profetisk uppfyllelse. Hans Ord är närvarande i vårt dagliga liv här i Israel.