Den israeliske sångaren Idan Amedi tänder chanukka-ljus inför sitt framträdande vid en konsert för 400 föräldralösa barn och terroroffer.
_
Jag fick mindre än en timmas förvarning: ”Vi flyger söderut med helikopter för att besöka ett chanukka-läger med cirka 400 ungdomar. De är alla föräldralösa eller har förlorat en bror eller syster i terrorattackerna eller under kriget. Vill du följa med? Vi är tillbaka om några timmar.”
Naturligtvis svarade jag ”ja”. Det fanns inte mycket tid för samtal. Jag var osäker på vad jag gav mig in på. ”Jag skickar en taxi till dig. Den kommer om några minuter”, sade min vän från en av de organisationer vi ger generöst bistånd till.
Varför helikopter? Var det inte att överdriva? När jag klättrade ombord, på flygfältet utanför Jerusalem, gick det upp för mig att transportsättet var avpassat för den berömdhet vi skulle följa med: Idan Amedi, älskad israelisk popsångare och stjärnaktör i det internationella TV-bolaget Netflix dramaserie Fauda.
Han skulle göra ett gästframträdande på lägret för dessa barn. Amedi hade på ett tidigt stadium blivit allvarligt skadad under soldattjänstgöring som reservist i kriget mot Hamas. Nu, efter sin återhämtning, ställde han upp på konserter för soldater, och avslutade sin turné med ett besök i det här lägret för att framföra några av sina populära sånger.
Ungdomarna väntade vid idrottsplatsen söder om Beersheva när helikoptern landade. De ledsagade uppsluppet stjärnan till den konsertlokal där han skulle sjunga.
Några av ungdomarna ombads att från scenen dela med sig av sina berättelser om föräldrar, bröder och systrar som blivit terroroffer. Efter några inledande ord började Amedi recitera chanukka-välsignelserna och tända menorahn, varpå alla sjöng den välkända chanukka-hymnen Maoz Tzur (hebreiska för ”Min frälsnings klippa”), och därefter framförde Amedi några av sina mest populära slagnummer.
Vid första påseende var det svårt att tro att dessa hundratals barn sörjde en förlorad familjemedlem. De var lyckliga. De satt eller stod arm i arm och sjöng tillsammans med Amadi. Medan flertalet trängdes nära scenen för att uppfånga en glimt av stjärnan, satt ett fåtal tysta, ensamma i periferin, ännu inte redo att fira.
De 400 ungdomarna var ofrivilliga medlemmar i en unik grupp och av oönskad anledning – samtliga var traumatiserade barn. Nu, på det tre dygn långa chanukka-lägret, upplevde de en strimma av ljus. Under några få timmar kunde de glädjas tillsammans som en enda stor familj, som kompisar i rappellering, sandboard-åkning och andra aktiviteter. De hade också terapitimmar där de fick dela med sig av sin sorg.
Det var en gripande upplevelse även för mig att bevittna deras kamratskap och deras leenden. Min vän och jag grät efter deras lycka medan vi tillsammans med Amadi flög tillbaka till Jerusalem. Jag insåg att lägret snart skulle vara slut och att dessa barn måste återvända hem och återigen se tomma stolar. Sorg går inte över så lätt. För tusentals invånare i Israel har det varit ett fruktansvärt år.
Flera barn i min son Akivas gymnasieskola har förlorat bror eller syster i krig. Tio av skolans nyutexaminerade har stupat i strid. Likaså en av Akivas älskade lärare, rabbin och åttabarnsfar. Hundratals skolkamrater bevittnade begravningarna. Alldeles för många. Detta upprepas från skola till skola över hela Israel.
Med er hjälp har vi kunnat stödja terroroffers överlevande familjer i behov av ekonomiskt bistånd. Vi har finansierat program för medicinsk terapi. Vissa, de som sårats, kommer att behöva behandling i åratal framöver.
Dessutom fortsätter vår hjälp till övriga: soppkök och livsmedelsdepåer i Ashkelon, Haifa, Jerusalem och Rishon LeZion, ekonomiskt pressade blivande mödrar, flickor i riskzonen, barn med funktionshinder, flyktingar, sämre lottade studerande och andra behövande individer. Vi kommer att fortsätta att göra vad vi förmår. Tack för er generositet.