Att få tiden att gå under oändligt långa timmar i en sjukhussäng kan få vem som helst att bli tokig. Sjukvårdspersonalens pladder blir en enda röra och t.o.m. med tv i rummet känns allt bara långtråkigt.
Jag besökte nyligen en patient som tillbringade en vecka på ett sjukhus här i Jerusalem. Och där såg jag något underbart som skänkte mig stort hopp inför framtiden:
En brokig samling ungdomar i tonåren och tjugoårsåldern, klädda i sandaler och jeans, gick från rum till rum och sjöng sånger för patienterna. Den anspråkslösa ensemblen bestod av tre kvinnor och två män, varav en spelade gitarr och en annan melodika. De var inte särskilt professionella, men de felaktiga ackorden och missade tonerna var förlåtliga; deras glöd och medkänsla utgjorde en strålande kompensation.
De sjöng välkända hebreiska sånger, bl.a. ”Lema’an achai vereiai”, komponerad för ett halvsekel sedan av rabbi Shlomo Carlebach, en lovsång till friden i Herrens hus. De sjöng också ”Vehi sheh’amda”, som ingår i den tusenåriga berättelsen i Haggadah för pesach. Dess text tillkännager att Guds ord har varit vårt och våra förfäders stöd; fastän fiender som vill förgöra oss växer fram i alla generationer, befriar den Helige oss ur deras grepp. Den var underbart välvald vid detta tillfälle, bara fyra dagar efter att 350 missiler utan framgång avfyrats mot Israel från fyra muslimska nationer.
Patienternas ansikten strålade av beundran.
Det som inspirerade mig var de unga musikanternas hängivenhet. Ingen hade tvingat dem att befinna sig där. De kunde ha varit ute på galej med vänner eller hemma med videos på sina smartphones. När allt kommer omkring: är det inte så att vi i den äldre generationen skakar på huvudet i frustration över ”dagens ungdoms” bortkastade år?
Psalmisten betecknade dem som Herrens arvedel och en belöning. Han betraktade det som lovvärt att vara förälder till många barn (127:3ff). Vi har många exempel:
I flera års tid har frivilliga i en lokal organisation samlat in mat från snabbköp, restauranger och livsmedelsproducenter, sorterat och därefter varje vecka distribuerat dessa varor bland fattiga och äldre i vårt bostadsområde. Jag vet, eftersom de använde vårt garage som torrvarulager. Det var unga människor som på egen hand skötte hela verksamheten.
Längre upp på gatan från vår bostad finns en byggnad som är hem för flera svårt funktionshindrade människor. De kan inte kommunicera eller klara sig på egen hand. Varje dag ledsagas de längs gatan och genom den angränsande parken; var och en åtföljs av en ung vårdare. Jag har sett dem i åratal och har beundrat dessa ungdomar. De är änglar i jordisk gestalt.
Efter de fruktansvärda, hjärtskärande händelserna den 7 oktober i fjol inkallade armén 300.000 reservister. Och ändå infann sig drygt 335.000 soldater för att tjäna sitt land. De var män och kvinnor i alla åldrar, men tjugoårsåldern var i majoritet. Vissa har tjänstgjort i sex månader, t.o.m. förlorat sina jobb och sett sina företag krascha, men deras fosterlandskärlek är orubblig.
Som föräldrar frågar vi oss ibland: ”Vad gjorde vi för fel?” Detta kan ibland vara sant. Men jag tror att våra barn, trots sin naivitet eller sina dumheter, har motståndskraft, visioner och fokus. Detta är inte alltid uppenbart, men i kriser och nödsituationer finns de där som en avgörande kraft.
Även när ackorden inte stämmer.