Den 15 maj varje år hedrar de palestinska araberna minnet av Nakba (“katastrofen”), då 750.000 araber i maj 1948 lämnade sina hem i Haifa, Jaffa, Jerusalem och andra städer och byar. Judarna anklagas för att ha fördrivit araberna och förvandlat dem till hemlösa flyktingar när man utropade den judiska staten Israel.
Denna bild har upprepats så ofta att den blivit accepterad som självklar sanning. Men tänk om den inte är sann? Om den är en lögn?
Faktum är att araberna uppmanades via arabisk radio att fly samtidigt som de delvis brittisk-utbildade arméerna från Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien anföll Israel redan dagen efter utropandet av dess självständighet den 14 maj. Varenda arab som stannade kvar skulle komma att betraktas som samarbetsman med judarna. Majoriteten araber trodde på hoten och flydde. De trodde sig kunna återvända inom kort för att lägga beslag på övergivna judiska hem, så snart dessas ägare hade slaktats i ett snabbt avklarat folkmord.
Nyhetsrapporter från arabiska journalister och andra samtida emotsäger emellertid den vanliga missuppfattningen att judarna bär skulden. De erkänner öppet arabernas roll och ansvar. Detta var i sanning en självförvållad katastrof.
”Glöm inte bort att det arabiska Högsta Rådet främjade flyktingarnas flykt från sina hem i Jaffa, Haifa och Jerusalem.”
“Den 15 maj 1948 var inne… Denna dag vädjade Jerusalems mufti (stormuftin Amin al-Husseini) till Palestinas araber att lämna landet, eftersom de arabiska arméerna stod i begrepp att marschera in och kämpa i deras ställe.”
”Det är våra ledare som bär ansvaret för de andra byarnas fall och flykten därifrån p.g.a. att deras ryktesspridande överdrev judiska förbrytelser och, i avsikt att uppvigla araberna, beskrev dessa som illdåd… Genom att sprida rykten om judiska skändligheter, slakt på kvinnor och barn, etc… ingöt de en fruktan och skräck i de palestinska arabernas hjärtan, som ledde till att de flydde, lämnade hem och egendom till fienden.”
”Av de 62.000 araber som tidigare bodde i Haifa stannade inte mer än 5.000 eller 6.000 kvar. Olika faktorer bidrog till deras beslut att välja trygghet genom flykt. Det råder knappast något tvivel om att verkningsfullast var Högsta Arabiska Rådets uppmaningar via radio till araberna att ge sig av… Man lät tydligt förstå att de araber som stannade kvar i Haifa och accepterade judiskt beskydd skulle komma att betraktas som överlöpare.”
”Vem skickade palestinierna som flyktingar till Libanon, där de idag är offer för en illvillig inställning från tidningar och samhällsledare, vilka saknar såväl heder som samvete? Vem var det som skickade dem hit under förfärliga omständigheter och utan ekonomiska resurser, sedan de förlorat sina hem? Arabstaterna, bland dem Libanon, gjorde detta.”
”Varje invändning mot denna order… utgör ett hinder för det heliga kriget… och kommer att hämma de stridandes operationer i dessa områden.”
I enlighet med Arabiska Högsta Rådets order av den 8 mars 1948 uppmanade den arabiska nationella kommittén i Jerusalem kvinnor, barn och åldringar i staden att lämna sina hem.
”Arabstaterna uppmanade de palestinska araberna att tillfälligt lämna sina hem för att inte vara i vägen för de arabiska invasionsarméerna, [men] misslyckades med att hålla sina löften om att hjälpa dessa flyktingar.”
”Sedan 1948 har vi krävt att flyktingarna skall få återvända till sina hem. Men det var vi själva som uppmanade dem att ge sig iväg.”