En lördagsmorgon 1983 under en europeisk föreläsningsturné besökte min far och jag den stora synagogan på Reichenbach Strasse 27 i München. Det profetiska Haftarah-avsnitt som denna Shabat (sabbat) lästes i synagogor världen över inkluderade följande verser:
”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig. I min översvallande vrede dolde jag ett ögonblick mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger HERREN, din förlossare. Ty som jag gjorde vid Noas flod, så gör jag också nu; som jag då svor att Noas flod inte mer skulle komma över jorden, så svär jag också nu att jag inte mer skall förtörnas på dig eller straffa dig. Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger HERREN, din förbarmare… Och nu skall inget vapen som smids mot dig ha någon lycka. Varje tunga som upphäver sig för att gå till rätta med dig skall du få domfälld. Detta är HERRENS tjänares arvedel, den rätt de skall få av mig, säger HERREN” (Jes. 54:7-10, 17).
När det sedan blev hans tur att tala, kommenterade rabbinen (efter 40 år blir det bara en parafras): ”Om allt lidande, all förföljelse och terror, alla pogromer och förintelser vi genomlevt ägt rum under det lilla ’ögonblick’ när den Evige vände bort sitt ansikte, kan vi omöjligen föreställa oss den gränslösa välsignelsen, härligheten och frikostigheten i den eviga nåd och kärlek som han utlovat åt oss.”
Oförglömliga ord. Detta är vår framtid, vårt mål och vår belöning, tillsammans, i hans närhet.
Låt inte dagshändelserna göra oss modfällda. Fatta mod, bli inte avskräckt, för han är med oss (41:10). Och låt oss i ännu högre grad vara hans sannings sändebud.