Israels premiärminister Benjamin Netanyahu träffar USA:s vicepresident Kamala Harris 25 juli 2024 (Reuters).
När USA:s nuvarande vicepresident Kamala Harris i juli träffade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu blev det inget lyckat möte. I ett försök att omdefiniera sig som högröstad kandidat läxade Harris upp Netanyahu för Israels hårdföra fälttåg i Gaza, de höga förlustsiffrorna och den utbredda hungersnöden. Hon har fel på samtliga punkter, men det spelar ingen roll; att etablera en kampanjprofil är vad som gäller här.
ˑ Samtidigt dödar Israel tre av de främsta terroristledarna med tusentals judars (och arabers) blod på sina händer; ändå tillrättavisar media Israel en för detta.
ˑ Ett fullskaligt flerfrontskrig mot Israel är överhängande. Arméer ligger i högsta beredskap; ändå yrkar ambassadörer på att Israel ska ingå ett eldupphörsavtal med Hamas-terroristerna.
ˑ Israel tillåter 85 gazabor utresa för medicinsk behandling utomlands; nyhetsmedia ignorerar detta faktum. USA:s president Joe Biden skänker 1,5 miljarder USA-dollar som bistånd till Gaza (d.v.s. till Hamas!) och miljarder till Iran för att mildra sanktionerna; nyhetsmedia gäspar.
Allmänheten vet verkligen inte vad som faktiskt händer. Idag verkar det som om sanningen är liktydig med vad de som har makt och inflytande säger att den är – utan hänsyn till fakta. Och en sådan ”sanning” är att Israel är skurken. Nedan kommer vi att spräcka tre myter om Israel.
Alla dödstals källa är Hamas. Hur rättvisande kan siffror från Gazas Hamas-styrda hälsoministerium vara? I april påpekade flera rapporter att siffrorna var statistiskt omöjliga.
Totalsiffrorna skiljer aldrig mellan terrorister och civila; de inkluderar terroristerna. Antalet ”barn” är också diskutabelt, eftersom många terrorister är tonåringar. Dessutom är naturliga dödsfall och dödsfall p.g.a. sjukdom medräknade.
Efter omfattande påtryckningar deklarerade hälsoministeriet diskret att hälften av förlustfallen var obekräftade (d.v.s. påhittade). Nyhetsmedia hade helt enkelt använt papegojmetoden. Detta är verkligen inte journalistik.
Det tog Israel veckor att konstatera att 1.200 människor hade dött i de byar och
kibbutzim som attackerades 7 oktober i fjol. Det tog israeliska experter månader att identifiera vissa av de förkolnade kropparna. I Gaza uppdateras siffrorna var och varannan minut. Hur?
Klart uttryckt: Varje död, ung eller gammal, man eller kvinna, är en tragedi. För Hamas är varje dödad en strategi.
Om man använder Hamas egna totalsiffror och kombinerar dem med Israels, blir förhållandet mellan döda stridande och dödade civila ungefär 1:1,3 – det lägsta förhållande som någonsin förekommit vid krig i ett tätortsområde.
Under USA:s nio månader långa krigföring i Mosul, Irak, 2016-2017, var förhållandet c:a 2,5 döda civilister på varje dödad soldat. Hundratusentals dog under USA-Irak-kriget, men detta föranledde inga demonstrationer. Världen teg.
En stor del av diskussionen om förlustsiffror handlar om proportionalitet: Om Israel har mycket färre förluster än fienden, då måste Israel vara skurken. Enligt denna logik borde högst 1.200 gazabor ha dött i detta krig. Och ifall det nu överhuvudtaget finns någon gisslan, så borde de civila förlustsiffrorna inte bli högre än antalet gisslan. Om inte, borde det vara förbjudet att undsätta de gisslantagna.
Denna absurditet demaskerades av den brittiske kommentatorn Douglas Murray, som föreslog: ”Då skulle Israel ha rätt att våldta lika många gazabor som Hamas våldtog i Israel, halshugga lika många barn som Hamas, bränna lika många civila levande som Hamas och spela fotboll med offrens avhuggna kroppsdelar precis som Hamas gjorde.”
Bland de palestinska araberna finns oskyldiga, lidande män, kvinnor och barn. Deras exakta antal är okänt. Det vi vet är att tusentals av dem följde efter terroristerna över gränsen, kidnappade människor, döda eller levande, plundrade och brände ner bostäder, stal bilar och elektronik, datorer, TV-mottagare och kylskåp. Över hela Gazaremsan förekom jublande massmöten som firade segern.
Cirka 20.000 civilister från Gaza hade i åratal arbetat i judiska hem längs gränsen som trädgårdsmästare, målare, rörmokare och städare. På kvällarna ritade dessa upp detaljerade kartor, antecknade namnen på dem man arbetade för, deras tidsscheman och adresser. (Israel utfärdade också arbetstillstånd för 150.000 palestinier från Judéen-Samarien, den s.k. Västbanken, så att de dagligen kunde resa in i Israel för att arbeta.) När invasionen inleddes visste terroristerna exakt vem som befann sig i vilket hem och var allting var beläget.
Soldater i Gaza rapporterar att i vartannat hus de kommer in i finner de vapen, sprängmedel eller en tunnelingång, alltid under en säng i barnens rum. I frysboxen i ett hus fann israeliska soldater en israels avhuggna huvud, som husägaren utbjöd till försäljning.
Befolkningen valde Hamas 2006, trots dess terroristhistorik. Stiftelseurkunden deklarerade organisationens avsikt att tillintetgöra Israel, inte att bygga upp en palestinsk stat. Man var medveten om vad Hamas gjorde, man deltog i tunnelbyggande (Gazas största industriprojekt), man passerade skolor, moskéer, sjukhus och hem kända som Hamas-baser och ammunitionsdepåer. Raketramper var placerade överallt i bostadsområdena. Ingen kan säga som för årtionden sedan: ”Vi visste inte.” De visste.
En undersökning bland palestinska araber i slutet av maj, utförd av det ansedda Palestinian Center for Policy & Survey Research bekräftade ett flertal andra undersökningars resultat:
Två tredjedelar av de tillfrågade anser att Hamas invasion var det rätta beslutet.
Två tredjedelar är belåtna med hur kriget har utfallit.
Två tredjedelar tror att Hamas kommer att vinna kriget.
71% anser att Hamas bör styra Gaza efter krigets slut.
Efter alla dessa påstådda dödsoffer, denna hunger och detta lidande vill man alltså fortfarande styras av Hamas.
Flera biståndsorganisationer levererar gratis livsmedel, medicin och nödvändighetsartiklar till gränsövergångarna. Utanför Gaza undersöker Israel lastbilarna efter illegala vapen och låter dem sedan köra vidare. Det är en snabb affär.
På Gaza-sidan är inga israeler inblandade. All hjälp som misstänks härröra från Israel refuseras. Distributionen inom Gaza är Hamas ansvar. Alla affärer i Gaza sköts av Hamas och dess lojala stamklaner (t.ex. Khalifa-klanen); Hamas ledarskap gömmer sig i tunnlarna. Men Hamas är en terroristorganisation utan kunskap om effektiv distribution. Därför lossas hundratals lastbilslaster med biståndsmateriel på ett vidsträckt område innanför gränsen, och där ligger alltsammans och väntar.
Det som Hamas verkligen vet är hur det går till att stjäla. Uppemot 70% av allt bistånd försvinner ner i tunnlarna. Terroristerna själva är extremt välgödda.
Återstoden av bistånd från hjälporganisationer och donatorer världen över transporteras genom Gazaremsan och säljs (ja: säljs!) för 1.000% av marknadsvärdet.
Men här kommer en ännu värre överraskning: Idag släpps fler lastbilar med humanitär hjälp in i Gaza än före 7 oktober 2023!
Hur är detta möjligt? Det faktiska antalet lastbilar som dagligen passerar gränsen är c:a 100. Före 7/10 var de bara 65. Olika siffror förekommer p.g.a. felaktiga definitioner. Kritiker som berättar om det stora antalet lastbilar som körde in i Gaza före 7/10 inkluderar rörsystem och elektrisk materiel, byggnadsmaterial, möbler och livsmedel, vilket är fel.
Israels siffror utesluter alla kommersiella produkter; man räknar bara akutlivsmedel och medicinska förnödenheter. Dessa är idag flera än någonsin tidigare.
Verkar allt detta underligt? Det här är det enda krig jag känner till där ett land som försvarar sig bekymrar sig om fiendens välfärd.
Brydde sig de allierade om tyskarnas välfärd under Andra världskriget? När amerikanarna kämpade mot ISIS, brydde de sig om att förse afghanerna med livsmedel och medicin? USA övergav t.o.m. tusentals av sina afghanska samarbetsmän till ett obeskrivligt öde när de i augusti 2021 försvann från Kabul.
Men av någon oförklarlig anledning vill alla att Israel, inte Hamas, ska bekymra sig om Gazas befolkning. Detta osar dubbelmoral. I oktober frågade en modig reporter en Hamas-ledare utanför Gaza angående civilbefolkningens behov. Svaret blev avslöjande: ”Civilbefolkningen är inte vårt ansvar, utan FN:s. Vi tar hand om våra människorna i tunnlarna.”
I april översvämmades internet av arabiska videoinspelningar från Gaza med bilder av små barn i tjusiga festkläder inför Eid al-Fitr, den fest som firar slutet av Ramadan. Där fanns filmer från livliga marknader i Gaza med stånd överfulla med frukt och grönsaker för firandet. 21 juni visade bilder från Deir al-Balah en marknadsplats fylld av kött, fjäderfän, frukt, grönsaker, kaffe och choklad.
Var kommer detta överflöd från? Befinner sig inte Gaza på hungersnödens brant? Det här väcker frågor om vad som faktiskt pågår. Skulle nyhetsmedia prångla ut samma lögner som Gazas ledarskap?
Vad gäller då om hungersnöden i Gaza? FEWS NET, Famine Early Warning Network (nätverket för tidig hungersnödsvarning) publicerade i juni en rapport på FN:s hemsida. Dess undersökningskommitté hade granskat alla rapporter om livsmedelsleveranser till Gaza under mars, april och maj och upptäckt att dess egen föregående rapport (18 mars) om ”hungersnöd” hade utelämnat leveranser från privata och kommersiella entreprenörer.
I april hade man påstått att Gaza endast mottog 59-63% av sitt kaloribehov. Men på grundval av kommitténs granskning av alla livsmedelskällor, bedömer man nu att Gaza skulle ha täckt 109-157% av sitt dagliga kaloribehov ifall livsmedlen distribuerats på rätt sätt!
Israel hade rätt: ingen hungersnöd. Och bättre upp: Rapporten konstaterade att förutsägelserna om död p.g.a. undernäring eller uttorkning ”inte stöds av tillgängliga bevis”.
Hela historien om hungersnöden i Gaza, Internationella Brottmålsdomstolens anklagelse mot de israeliska ledarna för hungersnöd som krigsförbrytelse och det internationella trycket på Israel var baserade på ovisshet och antaganden. Medierna fortsätter än idag att rapportera om hungersnöden i Gaza. Man mörkar sanningen för att kunna anpassa den till en Israel-fientlig agenda.