Egyptiske medborgaren Haisam Hassanein var examenstalare vid Tel Aviv-universitetets magisterprogram för internationella studenter 2015. Härnedan följer, i sammandrag, hans oväntade kommentarer vid examensfestligheterna den 17 augusti. – Red.
Egyptiske medborgaren Haisam Hassanein var examenstalare vid Tel Aviv-universitetets magisterprogram för internationella studenter 2015
God afton. Det gläder mig att få tala till er denna kväll som utgör den symboliska slutpunkten på ett kapitel i våra liv och utgångspunkten för ett annat. Jag skulle vilja be er alla att ett ögonblick tänka tillbaka på hur ert äventyr i Israel började. Minns ni hur det var när ni tog emot meddelandet att ni blivit antagna [till utbildningen]? Förmodligen kände ni entusiasm över att få komma till Israel.
Och sen, när ni berättade för andra att ni skulle till Israel, kanske ni började känna er lite nervösa.
Alla som befinner sig i det här rummet har en vän eller familjemedlem som varnade honom för att resa till Israel.
Det är ett land i krig! Är du inte rädd att bli sprängd i luften? Finns det överhuvudtaget något vatten där? Talar judar engelska? Om ni tror att ni har hört en miljon anledningar att inte resa till Israel, så har jag hört en och en halv miljon. I Egypten, där jag växte upp, hade hela landet uppfattningar om Israel. Inte en enda av dessa var positiv. Vi kände bara till att vi utkämpat blodiga krig och att de inte var som vi.
Det jag fick veta om Israel kom via musik och TV. Radion spelade nationalistiska sånger om den förödelse Israel vållat. Filmer porträtterade israelerna som spioner och tjuvar, och trots att våra båda länder slutit ett berömt fredsavtal 1979, fick jag höra att de var våra värsta fiender.
En aktuell egyptisk actionfilm, Cousins, som satte publikrekord, berättade om en israelisk spion som gifte sig med en egyptisk kvinna, bildade familj och sen tvingade henne och barnen med sig till Israel. När jag berättade för min mamma att jag skulle resa till Israel för att studera, blev hon förståeligt nog vettskrämd vid tanken på att jag skulle kunna skaffa mig en flickvän där.
Jag anlände till Israel med lärdomarna från film och media som mina enda kunskaper. Och när säkerhetspersonalen på flygplatsen frågade mig varför jag beslutat mig för att komma hit, svarade jag, halvt på skämt: ”Jag har alltid fått höra att judar är dåliga människor, så jag har rest hit för att se det med egna ögon.”
Jag förväntade mig att folk här skulle vara ovänliga och speciellt avoga till att träffa någon som var egyptier. Så jag blev positivt överraskad över att uppleva raka motsatsen. Jag blev inbjuden till alla möjliga sammanhang, från [judisk] Shabat-middag till [muslimska] Ramadan Iftar-måltider, teaterpjäser och t.o.m. politiska möten. Och den mångfald jag upplevde var lika överraskande som den mänskliga värmen.
Min allra första dag här på universitetet såg jag män i kipa [modern manlig judisk huvudbonad] och kvinnor i sjal och hijab [heltäckande muslimskt kvinnoplagg]. Jag såg soldater som fredligt promenerade omkring bland skaror av levnadsglada studenter. Jag fick veta att det på universitetsområdet fanns alla slags människor och att man hade plats för dem alla – judar, muslimer, kristna, druser, beduiner och t.o.m. internationella studenter.
Jag upptäckte att mångfalden på Tel Aviv-universitetets campus hade sin motsvarighet även i själva Tel Aviv.
Var annars kan man finna en kristen arab vars lägenhet är tapetserad med affischer på Mao och Lenin? Var kan man se en beduinsoldat ur IDF [den israeliska armén] läsande Quran [Koranen] på tåget under [den muslimska månaden] Ramadan?… Mina upplevelser här har sannerligen haft det oväntades särprägel.
När man reser utanför Tel Aviv kan man inte undgå att lägga märke till de korta avstånden mellan kibbutzim [judiska jordbrukskollektiv] och arabiska byar och det sunda förhållande de tycks ha till varandra.
Den kanske största överraskningen för mig här var att människor, trots alla motsägelsefulla berättelser och identiteter, fortfarande kan låta samarbetsandan prägla det dagliga livet…
Jag tänker ofta på det märkliga i att komma hit och se de människor jag uppfostrats att betrakta som fiender bli mina lärare, klasskamrater, gatuförsäljare, läkare och studievägledare. När israeler frågar mig hur det känns att vara i det här landet, måste jag i ärlighetens namn berätta: Innan jag lärde känna er tyckte jag inte om er. Men jag anade aldrig att mina ”fiender” skulle kunna välkomna mig i sin skola, i sitt land och t.o.m. i sin samhällsgemenskap.
En av de största överraskningarna, under slutfasen av min tid här, kom intressant nog inte från Israel utan från Egypten.
Varje år under Ramadan sänds en speciell tvåloperaserie som familjer över hela arabvärlden samlas för att se efter den dagliga fastans slut. I år hette den Haret el-Yahoud, ”Det judiska kvarteret”, och berättade om egyptiska judar vid tiden för staten Israels upprättande.
Serien handlar om identitetsfrågor och politik med såväl judiska som muslimska roller och t.o.m. en kärlekshistoria över religionsgränserna.
Som historiestuderande kan jag inte betrakta serien som oklanderlig, men beskrivningen av judarna, för första gången avbildade som människor, som individer med kärlek till familj och land istället för dödsfiender, är i högsta grad uppseendeväckande. Och trots att Egypten har långt kvar till dess man betraktar Israel som en vän, kan kanske denna serie inspirera fler egyptier till att åtminstone omvärdera sin ”fiende”.
Efter ett år av oräkneliga överraskningar har jag kommit till insikt om att det finns något att lära av allt detta, en erfarenhet som vi alla kan dra nytta av. Dessutom tror jag att det är något som vi magisterkandidater i vår strävan efter mer detaljerad insikt kan ha speciell förståelse för: Vi måste alltid ifrågasätta det vi tar för givet. Vistelsen här i Israel har lärt mig att livet är fullt av motsägelser och komplicerade förhållanden, att ingenting är enkelt och att saker och ting sällan är vad de tycks vara. Hur mycket utbildning och livserfarenhet vi än tillägnat oss, måste vi ändå fortsätta att gräva allt djupare.
Låt oss därför idag, när vi firar slutet på ett fantastiskt år, också påminna oss om att gå vidare med förnyad nyfikenhet, medvetna om att det enda vi verkligen borde förvänta oss av livet är att det ska visa sig överträffa våra förväntningar.
Tack.