En omröstning i USA:s kongress fick mig att återvända till ett gammalt ämne och bevisa att det än idag fortfarande är synnerligen relevant. Följande bygger på en föreläsning min far, dr. Herbert Hillel Goldberg, höll på 1980-talet om Jesu korsfästelse.
Anklagelsen att hela ansvaret för Jesu korsfästelse vilar på judarna, ofta formulerad som ”judarna dödade Kristus”, framkallar än idag starka reaktioner. Anklagelsen (benämnd ”deicide” eller gudsmord) tillämpas betecknande nog på alla judar kollektivt, d.v.s. judarna bär som nation en evig skuld.
Århundraden igenom har det använts av kyrkan för att rättfärdiga judeförföljelser. Antisemitiska illgärningar såsom medeltidens korståg, den spanska inkvisitionen, oräkneliga pogromer och judefördrivningar under kristenhetens hela historia har initierats eller inspirerats av kyrkan, grundade på denna anklagelse. T.o.m. under Förintelsen urskuldade vissa kyrkoledare sin oföretagsamhet visavi judarna med dessas ansvar för korsfästelsen. Judarna fick ju vad de förtjänade!
Men om en kristen som är pro-judisk och pro-israelisk hävdar att judarna dödade Jesus – är han då antisemit?
För ett antal månader sedan höll USA:s kongress en omröstning om en proposition (H.R. 6090) som gällde antagandet av en icke juridiskt bindande definition på antisemitism, en arbetsdefinition initierad av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA); denna inkluderar en lista över ett stort antal exempel på antisemitism, bl.a. påståendet att judarna dödade Jesus. Några kongressmedlemmar röstade mot propositionen, motsatte sig dess definition, eftersom den var oförenlig med deras invanda förståelse av Nya Testamentets berättelse om Jesu död.
En av dessa kongressmedlemmar, Matt Gaetz, hävdade att definitionen var liktydig med ett förnekande av evangeliet och en missfärgning av detta (och av honom själv som bekännande kristen) såsom antisemitiskt. Samtidigt brännmärkte Gaetz antisemitismens ondska, krävde ett slut på USA:s finansiering av FN och föreslog att pengarna skulle bli till bättre nytta som stöd till Israel. Han uttryckte också förhoppningen att Israel skulle krossa Hamas. Inte precis någon vanlig antisemitisk inställning.
Miljontals kristna är inte antisemiter bara för att de hävdar tron på att judarna dödade Jesus; det som avgör är hur de tillämpar sin övertygelse. Vissa är vilseledda när det gäller Nya Testamentets utsagor. Andra är påverkade av sin sociala och religiösa uppfostran, inte minst av de predikningar de lyssnat till, speciellt vid påsktid. Ändå stödjer många av dessa kristna staten Israel och intar en pro-judisk inställning som mildrar anklagelsen om antisemitism. De må vara pro-judiska, men som troende kristna bejakar de Nya Testamentet och dess undervisning så som de uppfattar den.
Föreställningen att judarna är kollektivt och unikt skyldiga är antisemitisk, men den stöds faktiskt inte av Nya testamentet, utan härrör från kyrkans historiska fixering på några få verser, samtidigt som många andra relevanta sådana ignoreras.
Alla evangelieberättelserna innehåller beskrivningar av Jesu korsfästelse, ofta under rubriken ”passionshistorien”: Judas Iskariots förräderi, det judiska ledarskapets inblandning i domsförfarandet inför guvernören Pilatus, folkmassan som ropade på korsfästelse: ”Hans blod må komma över oss.” För vissa är detta tillräckligt för att göra alla judar i alla tider skyldiga. Men är det verkligen så?
Judarna var inte de enda inblandade. Såväl Herodes (av idumeanskt ursprung) som Pilatus (den romerske prefekten/guvernören) satt till doms i processen mot Jesus, som gisslades, hånades och slutligen korsfästes av romerska soldater. Detta är inte några betydelselösa detaljer. Vid den här tiden hade rätten att tillämpa dödsstraff överförts från Sanhedrin till de romerska makthavarna, vilket bekräftas av Pilatus egna ord: ”Jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig” (Joh. 19:10).
Det här låter som spetsfundigheter eller ett försök att skuldbelägga någon annan. Men icke. Romarna var viktiga aktörer vid korsfästelsen, men historien har varit vänligare gentemot dem och deras efterkommande. Kyrkan har inte betonat romarnas avgörande roll så som man framhävt judarnas. Romarna har inte som judarna tilldelats det nedsättande epitetet ”kristusmördare”. Ingen anklagar dagens italienare eller andra romerska ättlingar för ett gudsmord som begicks för två årtusenden sedan. Men att peka ut judarna verkar vara acceptabelt. Det är att döma efter två olika måttstockar, och det är antisemitiskt.
Men lyssna till Nya Testamentets utsaga om Jesu korsfästelse: ”Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot HERREN och hans smorde. Ja, de har sannerligen gaddat sig samman mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt” (Apg. 4:26-28; betoning markerad). Även om Israels folk nämns, framhålls även icke-judarna – och faktiskt i första rummet.
Ändå har dessa undkommit det gift som hällts över judarna från predikstolarna under 2.000 års tid. Varför då inte, med stöd av Apostlagärningarnas kapitel 4 och trots hur oerhört detta än skulle tyckas, kalla även icke-judarna för ”kristusmördare”?
Jag förordar inte att man kallar någon för ”kristusmördare”, men den kristna kyrkan har tillämpat detta epitet på judarna i århundraden. Ett klassiskt exempel på kålsuparfilosofin.
Till skillnad från många kristna lägger inte Nya Testamentet hela skulden för Jesu korsfästelse på judarna. Det åberopar snarare allas ansvar i detta avseende. Förvisso ”har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Rom. 3:23).
Dessutom: Gäller sakfrågan, vad Nya testamentet anbelangar, egentligen det faktum att judar eller hedningar eller några andra dödade Jesus? Är detta verkligen dess primära budskap? Genom kyrkans antisemitiska handlande har det olyckligtvis blivit dess budskap, vilket högst förståeligt har gjort det mycket motbjudande för judar.
Nya Testamentet hänvisar ofta till Jesu död som en Guds kärleksgåva i frälsningssyfte (Matt. 20:28; Joh. 3:16; Rom. 5:8; 6:23; 2 Kor. 9:15; Ef. 2:8). Förvisso är de flesta kristna överens om att detta är ett av Nya Testamentets genomgående teman.
Dessutom betecknas Jesu död gång på gång som en återlösande, försonande och nödvändig offergärning (Joh. 1:29; Rom. 3:23; 5:8-9; 6:23; 1 Kor. 5:7; 2 Kor. 5:21; Heb. 9:22).
Anklagelsen om ”kristusmord” eller gudsmord gentemot judarna degraderar dessa vackra utsagor till en mordhistoria, som antyder att vad som hände var fel och att det vore bättre om det inte inträffat. Betänk den teologiska konsekvensen av denna antydan: den talar nedsättande om gåvan och den underminerar den kristna doktrinen. Om Jesu offerdöd inte borde ha inträffat, hur skulle det då gå med dess meningsfulla återlösande betydelse?
Jesus fick inte dö på något annat sätt, t.ex. på grund av hög ålder, ihågkommen för en äldre mans visdom och morallära. Så såg planen aldrig ut, vilket Nya testamentet tydligt konstaterar. Kom ihåg att hedningar och judar hade enats för att genomföra vad Gud hade ”förutbestämt” (Apg. 4:28). Med andra ord fanns i detta speciella fall ingen valfrihet för de inblandade judarna och hedningarna. Guds plan var att korsfästelsen skulle genomföras.
Citat i likhet med ”hans blod må komma över oss” är en del av Nya Testamentets vittnesbörd. Det finns de som vidhåller: ”Så sa de – och så är det”, efter att ha läst det eller hört det i åtskilliga predikningar. Att förlita sig på dessa sju ord och samtidigt bortse från otaliga andra relevanta citat ger emellertid en vrångbild, en av människor skapad tradition. Ska dessa ord få bli den avgörande faktor som övertrumfar alla andra ord? Läs vidare.
Men vad sade Jesus själv? Spelar det inte någon roll? ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren… och jag ger mitt liv för fåren… jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig; jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka” (Joh. 10:11, 15, 17-18, betoning markerad). Än en gång: ”Ingen har tagit det [mitt liv] ifrån mig; jag ger det av fri vilja” (v. 18).
Senare, under det svåraste lidandets ögonblick på korset, sade Jesus: ”Fader, förlåt dem; de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34). ”Förlåt dem.” Jesus förlät. Detta borde få avsluta debatten.