Nyhetsrapporter världen över har berättat om den ”terrorvåg” som har drabbat Israel. Våra läsare har skrivit och försäkrat oss om att man ber för vår säkerhet och manat oss att iaktta försiktighet. Vi är tacksamma för alla uttryck för omtanke.
Sanningen att säga är det i Israel klokt att alltid vara på sin vakt, vara uppmärksam. Vi har bevittnat islamistiskt våld och sett dess destruktiva följder. Därför inspekterar säkerhetsvakter fortfarande handväskor vid ingångarna till snabbköp, banker och kontorsbyggnader, och metalldetektorer finns i varje offentlig entréhall.
Under mars och april i år företogs fyra dödliga terrorattacker, varav tre under en och samma vecka. Alla 14 offer var oskyldiga civilpersoner, däribland två rabbiner och två gästarbetare från Ukraina. Hälften av förövarna var araber med israeliskt medborgarskap.
I mars ägde 186 terrorattacker rum bara i Jerusalem och Judéen-Samarien (den så kallade Västbanken).
En ämbetsman i den palestinska myndigheten (PA), Ata Abu Rmeileh, förklarade tydligt ambitionen: ”Vi agerar för Allah. Vi agerar för vår Herre… Vårt krig är mot judarna” (Fatah Commission of Information & Culture Facebook sidan, 27 mars 2022, citerad av Palestinian Media Watch 5 april 2022).
De anförda orsakerna till dessa attacker och våldsamma arabiska upplopp är legio och mångordiga: uppvigling via arabiska media, ekonomisk frustration, vrede över den israeliska ”ockupationen” (!), ilska över Israels nya vänskapliga förbindelser med staterna vid Persiska viken samt Sudan, Marocko och Turkiet, ökad instabilitet under den påfrestande månadslånga fastetiden Ramadan, närvaron av tusentals påskpilgrimer och Pesach-turister, med mera.
Inget av detta är något nytt.
Uppviglingen gentemot Israel grundas på lögner som utan uppehåll har spridits under många årtionden. Det börjar med att barn indoktrineras med berättelser om ”fördrivning” och ”stulet” land och underblåses via internet och traditionella nyhetsmedia. De arabiska partierna i Israel och muslimska präster går till storms mot Israel i alla upptänkliga officiella sammanhang. Ockupationspropagandan består av urvattnade argument, men decenniers fantasier om att återerövra landet har förlänat dessa berättelser närmast evangelisk status.
Den ekonomiska frustrationen är malplacerad. Israeliska araber tillhör de förmögnaste och bäst utbildade araberna i Mellanöstern. I själva verket ägde båda intifadorna (upproren) rum samtidigt som ekonomin blomstrade. Investeringar i arabiska samhällen reducerar den ekonomiska klyftan mellan judar och araber, men de hejdar inte terrorismen. Jenin är ”Västbankens” mest blomstrande stad men ändå ett växthus för terrorism.
Onekligen leder varje år den månadslånga muslimska Ramadan-fastan under dygnets ljusa timmar till retlighet och skjutgalna reaktioner.
Dessutom erbjöd denna tid just i år ett gyllene tillfälle att underblåsa ytterligare oroligheter, p.g.a. ett ökat antal turister i efter-pandemins Israel, p.g.a. att påsk och pesach sammanföll med Ramadan och p.g.a. den sittande USA-regeringens nonchalans gentemot de palestinska provokationerna.
Faktum är att t.o.m. arabisk-israeliska medlemmar i Knesset (parlamentet) uppmanade arabiska soldater i Israels armé att slå till mot israeliska myndigheter.
Den springande punkten är att detta inte är någon ny företeelse, utan en pågående situation. Dr. Kobi Michael, f.d. biträdande generaldirektör för Israels Departement för strategiska frågor, veteranofficerare inom den militära underrättelsetjänsten och högt rankad rådgivare vid det Nationella säkerhetsrådet, betonade den 11 april vid ett seminarium för European Leadership Network (ELNET) att under fjolåret 500 terrorattacker avvärjts i Israel och Judéen-Samarien. Många andra hade däremot inte kunnat förhindras.
Hundratals människor dödades i samband med intifadorna 1987-1993 respektive 2000-2005. Under 2002 dödades 457, varav 135 i maj månad; mellan 1994 och 1997 genomfördes en serie självmordsbombningar; år 2006 utförde terrorister 26 mord och under den s.k. knivintifadan (2015-2016) dödades 32 människor.
Bakom de aktuella våldsutbrotten ligger palestinska Islamiska Jihad (PIJ) och Hamas. (På sista tiden har även den s.k. Islamiska staten [ISIS] trängt sig fram.) Dessa organisationer har aldrig tillerkänt Israel någon existensrätt. Deras aktiva medlemsantal må vara endast några dussin, kanske några hundratal, men tillräckligt för att hota stabiliteten i de samhällen där de etablerat sig. Deras popularitet beror på att de förespråkar väpnad kamp mot Israel. De är framförallt verksamma i Gazaremsan och utövar ökande inflytande inom PA-områdena och arabiska städer i Israel, uppmuntrade av ledande arabiska politiker och muslimska religiösa företrädare (inom såväl PA som Israel). Även Jordaniens kung Abdullah har bejakat upploppen på Tempelberget.
Terroristerna finansieras av Iran som åter håvar in oljeinkomster. De får småsummor för att utföra attacker: US$300 för ett mord, 100 för ett mordförsök. Det må vara småpotatis, men grupper som inte utgör en stat och därför har minimala utgifter behöver inte så mycket.
Eftersom Europas länder tvingas avstå från ryskt bränsle p.g.a. Ukraina-kriget kommer de att rikta blickarna mot en alternativ leverantör: Iran. För att erhålla bättre relationer med Iran är de därför, trots Israels protester, benägna att bejaka ett nukleärt avtal.
Om Iran-avtalet undertecknas de närmaste veckorna eller månaderna, kommer sanktionerna att upphöra och Iran översvämmas av hundratals miljarder dollar i inkomster och därigenom bli Mellanösterns absoluta stormakt. Dess hantlangare över hela regionen, däribland Hamas, PIJ, Hezbollah i Libanon och houthierna i Jemen, kommer alla att gynnas ekonomiskt av detta. Även tidigare har så avlägsna terrorattacker som i Argentina och Bulgarien kunnat härledas till Iran. Detta är en av anledningarna till att Israel och många arabstater är motståndare till ett nukleärt Iran-avtal.
Vad är då grundorsaken till de våldsamma upploppen och terrorattackerna?
Att leta efter sociologiska, ekonomiska och psykologiska förklaringsmodeller skjuter över målet. Här handlar det om ett tusentals år gammalt hat mot judar. Dess rötter går så långt tillbaka som till Andra Mosebok 17:16, där Gud varnar för att det i alla generationer kommer att bli krig mot Amalek.
För några veckor sedan firade judar över hela världen Pesach (påsk), en högtid under vilken berättelsen om Uttåget återges i detalj och hela den judiska historien aktualiseras. Judarna minns att det i alla generationer funnits sådana som försökt förgöra dem – men också att Guds räddning har vunnit seger.
I våra dagar är detta hat t.o.m. starkare än de palestinska arabernas längtan efter nationell självständighet. När Israels premiärminister Ehud Olmert erbjöd palestinierna 100 procent av den s.k. Västbanken för att upprätta en stat plus begränsad rätt för palestinier att återvända, blev det kalla handen.
När USA:s president Barack Obama i sin fredsplan 2014 erbjöd dem en stat, möttes även han av förkastande. Ingen palestinsk grupp vågar acceptera en judisk stats existens. Det vore liktydigt med självmord (t.o.m. Egyptens president Anwar Sadat mördades av denna anledning).
Palestiniernas mål att radera Israel från kartan sammanfattas i deras flera decennier långa stridsrop ”från floden till havet”.
Richard Sherman skriver i Jerusalem Post (25 april 2022) om det muslimska judehatets rötter: “Enligt Quran (Koranen) halshögg Mohammad år 627 i Medina personligen 600-900 obeväpnade judiska män, kidnappade 1.000 judiska flickor och kvinnor och förvandlade dem till sexslavar. Muslimer får lära sig att allt som Mohammad gjorde var oklanderligt och att det gäller att i alla lägen efterlikna honom.”
Sherman hänvisar också till den ökända yttersta tiden-undervisningen i Hadith, det muslimska traditionsmaterialet (Saheed Muslim 2922): ”Denna stund är inte inne förrän muslimerna bekämpar judarna och dödar dem, när en jude gömmer sig bakom en klippa eller ett träd, och klippan eller trädet säger: ’O, muslim, Allahs tjänare, det finns en jude bakom mig! Kom och döda honom!’” Denna text citeras allmänt i den muslimska världen och ingår dessutom i Hamas grundlag, artikel 7.
Det är därför inte så underligt att när världshändelserna (COVID-19, kriget Ryssland-Ukraina) drog bort sökarljuset från PA man tog sin tillflykt till våldsamheter, det gamla favoritknepet för att få uppmärksamhet (och ytterligare bidrag från det internationella samfundet).
Dr. Daniel Schueftan (ELNET, 21 april 2022), ordförande i National Security Studies Center vid Haifas Universitet och veteranrådgivare i utrikes- och försvarspolitiska frågor åt premiärministrar under 40 år, konstaterar: ”Även om Israel verkligen drog sig fullständigt tillbaka från all mark man kontrollerar skulle palestinierna fortsätta att mörda dig”, oavsett om detta skulle kräva månader eller decennier.
Han manar Israel som judisk stat att mycket mera påstridigt tillkännage: ”Vi är här. Vi förhandlar inte om någon palestinsk rätt att återvända. Vi drar oss inte tillbaka från Västbanken.” Han bekymrar sig inte över att ”de europeiska protesterna skulle intensifieras”. Under alla omständigheter ”kommer den palestinska kampen att fortsätta”.
Allt detta visar ett scenario med noll procents chans att uppnå fred. Israels deltagande i periodiska fredsförhandlingar är uteslutande skådespel, meningslösa bemödanden, oavsett hur mycket européerna eller amerikanerna envisas med sådana. Den bästa handlingsplanen vore ett dödläge, i vilket Israel måste förbli starkt för att kunna skydda sina medborgare.
För många arabiska stater är idag måttet rågat. De har tröttnat på palestinsk vetorätt inom arabvärlden när det gäller allt som rör Israel. Av rädsla för hotet från ett Iran med kärnvapen agerar dessa stater nu självständigt, med Abraham-fördragen från 2021 som resultat. Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko, Sudan, Turkiet och t.o.m. Saudiarabien tjänar på akuta säkerhetskonsultationer och handel med Israel, liksom Egypten och Jordanien har gjort under flera decennier.
Lejonet ligger ännu inte tillsammans med lammet (Jes. 11:6). Vi kan debattera huruvida de goda relationerna med arabstaterna kommer att bestå. Så länge som de gör detta är det välbetänkt att främja ömsesidig respekt och stimulera handel, turism och kulturellt utbyte. Skulle situationen förpestas, återstår ändå Guds räddning.