Något med Israel gör människor besvärade, och det är inte vad de påstår det vara.
De pekar på politik, bosättningar, gränser och krig. Men om vi krafsar under indignationen, finner vi något mera fundamentalt. Ett obehag inte bara med vad Israel gör, utan med vad Israel är. Ett så litet folk borde inte vara så här starkt. Punkt.
Israel har ingen olja. Inga speciella naturresurser. En befolkning nätt och jämnt som en medelstor amerikansk stad. Omringade av fiender. Hatade i FN. Måltavlor för terror. Fördömda av kändisar. Bojkottade, baktalade och attackerade.
Och ändå blomstrar de som om det inte fanns någon morgondag.
Militärt. Medicinskt. Säkerhetsmässigt. Teknologiskt. Agrikulturellt. Intellektuellt. Moraliskt. Med ren, obändig viljestyrka.
De förvandlar öken till åkermark.
De framställer vatten ur luft.
De genskjuter raketer högt uppe i lufthavet.
De räddar gisslan mitt framför näsan på världens värsta regimer.
De överlever krig avsedda att utradera dem. Och vinner.
Världen beskådar detta och får det inte att gå ihop.
Och därför gör de vad människor brukar göra när de ser styrka som de inte kan förstå.
De antar att det måste vara bedrägeri.
Det måste vara amerikanskt bistånd.
Det måste vara utländsk lobbyverksamhet.
Det måste vara förtryck.
Det måste vara stöld.
Det måste vara något ljusskyggt knep som gett judarna detta slags kraft.
Det måste vara utpressning.
Ty himlen förbjude att det är något annat.
Himlen förbjude att det är på riktigt.
Himlen förbjude att det är förtjänt.
Eller, än värre, förutbestämt.
Det judiska folket borde ha försvunnit för länge, länge sedan. Så brukar historien gestalta sig för landsförvisade, förslavade, hatade minoriteter. Men judarna försvann inte. De återvände faktiskt hem, återuppbyggde sitt land, återupplivade sitt språk och återförde sina döda till livet – i minne, i identitet och i styrka.
Det är inte normalt.
Det är inte politiskt.
Det är bibliskt.
Det finns inget falskspelsknep som förklarar hur en grupp människor återvänder till sitt hemland efter 2.000 år.
Det finns ingen logisk vandringsled från gaskamrar till globalt inflytande.
Och det finns inget historiskt prejudikat för att överleva babylonier, romare, korsfarare, inkvisition, pogromer och Förintelsen, och ändå dyka upp på arbetsplatsen måndag morgon i Tel Aviv.
Israel är obegripligt.
Såvida du inte tror på något bortom matematikens lagar.
Det är detta som gör världen sinnesförvirrad. Om nu Israel är på riktigt, om detta otroliga, urgamla, hatade folk på något sätt fortfarande är utvalt, beskyddat och blomstrande, då kanske Gud inte, när allt kommer omkring, är ett påhitt.
Kanske han fortfarande finns med i berättelsen.
Kanske historien inte är slumpmässig.
Kanske ondskan inte får sista ordet.
Kanske judarna inte är blott och bart ett folk… utan också ett vittnesbörd.
Den tanken är outhärdlig.
Ty när du väl har erkänt att Israels överlevnad inte bara är imponerande, utan också gudomlig, då förändras allt. Din moraliska kompass måste kalibreras. Dina förutfattade meningar om historia, makt och rättfärdighet kollapsar. Du inser att du inte bevittnar ett imperiums upplösning. Du bevittnar inledningen till något evigt.
Så man förnekar det.
Smädar det.
Uttrycker sitt raseri mot det.
Det är ju lättare att kalla ett mirakel för ”bedrägeri” än att ställa sig öga mot öga med möjligheten att Gud håller sina löften.
Och han håller dem. Fortfarande.