Det hela är ironiskt. Nyhetsmedia framställer i allmänhet Israel, dess ledare och ibland t.o.m. också dess medborgare som oförsonliga, ovilliga att göra nödvändiga eftergifter för fred med sina grannar, de palestinska araberna. Vissa statsmän har fräckt nog uppmanat israelerna att välja ett annat ledarskap och därmed antytt att alla israeler är medansvariga för den påstådda oförsonligheten.
Ändå är det faktiskt, av alla konfliktens kontrahenter, just Israel som under sin 75-åriga existens genomgående accepterat möjligheten till en stat för Israel och en för palestinierna som lösning på konflikten – d.v.s. en tvåstatslösning.
Låt mig göra en sak klar: Jag förespråkar ingen tvåstatslösning. Min avsikt är helt enkelt att belysa en av de många verklighetsförfalskningar som sprids av nyhetsmedia, politiker och Israel-kritiker. Jag tror fullt och fast att Israel inte har tillstånd att lämna ifrån sig något av det område som Gud skänkte sitt folk i enlighet med det förbund han inledningsvis slöt med vår fader Abraham.
USA:s administration och ett stort antal ledare inom EU och annorstädes har förnyat sina krav på en tvåstatslösning som den enda möjliga utvägen ur den israelisk-palestinska konflikten; man har t.o.m. antytt att Israel bör pressas att böja sig för dessa krav.
Många länder, betraktade som vänner av Israel, har t.o.m. antytt att man kan överväga ett unilateralt erkännande av en palestinsk stat, därmed undanröjande behovet av ömsesidiga förhandlingar mellan Israel och den palestinska administrationen (PA). Det har t.o.m. ryktats att Biden-administrationen kan tänka sig ett sådant steg.
Eftersom de dykt upp så snart efter Hamas massaker på 1.200 israeliska och andra medborgare 7 oktober i fjol, dess oupphörliga raketattacker mot civila befolkningscentra och den fortsatta gisslansituationen, blir sådana ansträngningar faktiskt en belöning av Hamas och andra radikala islamister för deras terrorism. Följaktligen behöver palestinierna, oavsett om de representeras av Hamas eller PA, inte förhandla i gott uppsåt. De måste inte ens gå med på att avsluta krigstillståndet. Det enda de behöver göra för att få sina önskningar uppfyllda, är att invänta eftergifter från ett Israel som utsätts för världsomfattande krav. Terrorism kan löna sig.
Ett sådant handlingsmönster bortser helt från det faktum att Hamas primära mål, klart uttryckt i dess grundlag av 1988, inte är upprättandet av någon palestinsk stat, utan förintandet av den judiska staten. Hamas är en islamisk, d.v.s. religiös, rörelse, obunden av politiska överenskommelser. Sådana betraktas i bästa fall som temporära och utgör bara ett verktyg för att uppnå det slutgiltiga religiösa målet: eliminerandet av den judiska staten.
Vissa ledande världspolitiker är inriktade på att skapa fredsavtal av pro forma-karaktär som dikterar betydande israeliska markavträdelser men saknar grundläggande fredsåtaganden för alla berörda parter. Man ignorerar lärdomarna från München-överenskommelsen 30 september 1938, som överilat tillkännagav ”fred i vår tid” med de folkmordsextremistiska nazisterna, och resulterade i världshistoriens dödligaste globala konflikt med 70 miljoner dödade och introduktion av kärnvapen. Bläck och dumdristiga deklarationer garanterar fred lika lite idag som för 85 år sedan, om man har med tyranniska och folkmordiska ideologier att göra.
Efter Andra världskriget hade 100% av den geografiska region som benämndes ”Palestina” öronmärkts för judisk bosättning som en historisk rättighet, men 1922 skapade britterna inom 80% av området en hashemit-styrd palestinsk enhet (senare staten Jordanien); blott 20% återstod för ett stympat judiskt hemland. Det judiska ledarskapet accepterade beslutet. Trots detta utsattes judarna för oförsonliga arabiska grannars återkommande vågor av massakrer och terror.
Israels självständighetsförklaring
1947 accepterade de judiska ledarna FN:s föreslagna tvåstatslösning (Delningsplanen); arabledarna, inklusive representanter för de palestinska araberna, förkastade den. När Israel 1948 utropade sin självständighet anfölls man i vad som av grannstaterna proklamerades som ett folkmordskrig i syfte att förgöra den nyfödda judiska staten.
Det tydligaste beviset på arabisk oärlighet i detta sammanhang är det faktum att under de 19 år (1948-67) som Egypten och Jordanien kontrollerade Gazaremsan respektive Judéen-Samarien (felaktigt benämnt Västbanken) och där kunde ha upprättat en palestinsk stat, skedde ingenting i den riktningen.
1967, när Egypten och Syrien rustade för krig, återigen med klart uttryckt folkmordsavsikt gentemot Israel, manade den judiska staten Jordaniens kung Hussein att hålla sig utanför. Hade han hörsammat uppmaningen skulle Judéen-Samarien än idag befunnit sig i arabiska händer; det var monarkens oprovocerade artillerianfall mot israeliska befolkningscentra, inklusive västra Jerusalem, som resulterade i de jordanska markförlusterna.
Efter Israels befrielse av Judéen-Samarien, inklusive Jerusalems östra del plus Gazaremsan och Golanhöjderna under Sexdagarskriget, var det israeliska ledarskapet öppet för att återlämna erövrade områden i utbyte mot fred. För att tillmötesgå arabiska känslor utfärdade Israels försvarsminister Moshe Dayan 8 juni sin skändliga order om att hala den israeliska flagga som hissats över Klippdomen några få timmar tidigare, befallde de israeliska trupperna att lämna Tempelberget och överlämnade administrationen till muslimska väktare (Wakf). Israel accepterade dessutom FN:s resolution 242, som påkallade ”tillbakadragande från territorier som besatts i den nyliga konflikten”. Men arabsidan avvisade Israels villighet att avstå land.
I augusti 1967 kungjorde Arabförbundet via Khartoum-resolutionen sina ”Tre Nej”: ingen fred med, inget erkännande av och inga förhandlingar med Israel, vilket grusade alla israeliska förhoppningar om att kunna byta land mot fred.
Under Rabin-regeringen slöt Israel och Palestinska Befrielserörelsen (PLO) Osloavtalen (1993 och 1995), enligt vilka ansvaret för administrativ och intern säkerhet i betydande delar av Judéen-Samarien och Gazaremsan överlämnades till palestinierna. Härmed inleddes en process som i sin förlängning skulle ha kunnat leda till en oberoende palestinsk stat, möjligen redan 1999.
Den palestinska myndigheten (PA) fortsatte emellertid, i strid mot avtalen, att hetsa till terrorism, bl.a. genom sitt skolväsendes läroböcker. En ny generation palestinier lärde sig att Israels utplåning fortfarande fanns på programmet. Ledande palestinier framställde avtalen som en fas i ”etapp-planen” för att steg för steg utplåna Israel.
Ett antal år senare förhandlade Israels dåvarande ledare Ehud Barak (2000) och Ehud Olmert (2008) på basis av Osloavtalen med PA-representanter, och inkluderade i sina erbjudanden delar av östra Jerusalem.
Ingen av PA:s ledare, Yassir Arafat eller Mahmoud Abbas, accepterade någonsin Israels erbjudanden. Förskansade bakom principer som de palestinska flyktingarnas ”rätt” att återvända till Israel eller andra maximalistiska krav (tillbakadragande till 1967 års ”gränser”) vägrade de upphöra att stödja terrorism och krigstillstånd och istället söka ett slutgiltigt avtal. Ett sådant skulle nämligen innebära att man tvingades acceptera Israel som en legitim statsbildning med rätt att existera. Även efter Oslo-”fredsavtalen” fortsatte Arafat att godkänna terrorattacker mot Israel.
I ett radikalt steg 2005 överlämnade Israels premiärminister Ariel Sharon med sin plan för tillbakadragande total kontroll över Gazaremsan till palestinierna. Cirka 10.000 civila israeler, samtliga israeliska soldater och alla militära anläggningar avlägsnades från området. För att dämpa oron på hemmafronten försäkrade Israels politiska och militära ledarskap sina medborgare att det inte mera skulle bli någon raketbeskjutning från Gaza mot Israel.
Men istället för att bevisa att de kunde vara fredliga och därmed påverka israelerna i riktning mot ytterligare eftergifter, valde palestinierna 2006 en känd terroristorganisation med folkmordsambitioner, Hamas, att bilda regering. Det dröjde inte länge förrän Hamas började agera utifrån sin fastslagna målsättning och skicka tusentals raketer mot Israel. Israels experiment – att skänka mark till palestinierna – har alltsedan dess visat sig vara ett misslyckande, med stora civila och militära kostnader som följd.
Tvåstatslösning? Fredlig samexistens? Sedan långt innan Israel 1948 etablerades som modern stat fram till idag, har det palestinska ledarskapet och dess medborgare förkastat en fredlig samexistens med Israel. När de kunnat dra nytta av det, har det förkommit korta perioder av samarbete, men trots Israels ansträngningar och påtagliga eftergifter (markavträdelser, etc.) har palestinierna emellertid aldrig förmått ge avkall på målet: att tillintetgöra Israel. Det betyder inte att alla palestinier förkastar Israel, bara de som räknas, makthavarna, dem som västvärlden regelmässigt daltar med och de som röstade på Hamas eller skulle göra så idag. Det vill säga: majoriteten.
Enligt en opinionsundersökning 5-10 mars 2024 utförd av Palestinian Center for Policy and Survey Research stöder drygt 70% av palestinierna i Gaza och de PA-administrerade områdena Hamas attack mot Israel 7 oktober. Om de ständigt uppskjutna valen hölls i PA idag, skulle Hamas med eftertryck besegra PA-ordföranden Mahmoud Abbas Fatah-parti. På universitet inom PA har Hamas genomgående bättre opinionsstöd än Fatah i studentkårsomröstningar.
Och Israel? Sedan före 1948 har flertalet israeler bejakat en tvåstatslösning. Israel har gjort enorma eftergifter i form av markavträdelser för fred med Egypten 1978 och Jordanien 1994.
Men nu får det vara nog. 7 oktober blev en vändpunkt. I förbittring över ett århundrade av palestinsk rejektionism har majoriteten av israelerna idag inga illusioner vad gäller en palestinsk statsbildning. Palestinierna är inte intresserade av samexistens och varaktig fred. Israelerna fruktar att en självständig palestinsk stat blir utgångspunkt för ytterligare anfall liknande dem som Hamas utförde 7 oktober. Flertalet israeler tar numera hoten från Hamas och PA på allvar.
Uppenbarligen är det bara amerikanarna, européerna och andra stater i västvärlden som fortfarande klamrar sig fast vid en bedräglig lösning som misslyckats i drygt 75 år. Man får inte en död häst att göra nytta genom att misshandla den. Resultatet blir faktiskt det rakt motsatta. Att vifta med tvåstatslösningen som en belöning framför ögonen på palestinierna har bara underblåst den palestinska vägrarattityden och ett oupphörligt terrorkrig.
Den bibliske profeten Joel (3:1-21) talade om en uppenbart framtida tidsålder (när Israel återsamlats [v.1] och ”Jerusalem aldrig skall beträdas av främlingar” [v. 17]), då Gud kommer att sammankalla världens nationer till Israel och döma dem för deras försök att beröva det judiska folket dess av honom anförtrodda land. Då kommer deras komplott att spegelvändas och drabba konspiratörerna själva (v. 4). Här ser vi samma domssituation som även profeten Jeremia talade om: ”… alla dina skövlare … alla dina plundrare skall jag lämna till plundring” (Jer. 30:16). Detta är den yttersta konsekvensen av den grundläggande principen i Guds löfte till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna” (1 Mos. 12:3).
Tvåstats-bedrägeriet är en galenskap med tragiska konsekvenser för dem som försöker tvinga den på Israel. Här finns en oåterkallelig gudomlig aspekt som undanröjer nationernas trots. Det är inte bara Israel de har gett sig i kast med.