Artiklar

Allt vilar i Guds händer


Dr. Herbert Hillel Goldberg

Oavsett vilket kaos vi må stå inför, manar oss Guds ord: ”Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig, och du skall ära mig” (Ps. 50:15). Tre åtgärder mellan Gud och människa ryms i denna vers.

Det här året har världen genomlidit en av de allvarligaste pandemierna på hundra år. Var och en hade att beakta sitt lands hälsoläge och säkerhetsåtgärder. Att ta hänsyn till dessa faktorer har inneburit att rädda liv. I Israel genomfördes, så länge det fortfarande var möjligt att hålla möten, stora bönesamlingar vid templets bönemur och i synagogorna. Till en början deltog hundratusentals människor, även regeringsmedlemmar, och ropade till Gud i sin nöd.

Världen över nämndes många olika grundorsaker, riktades många anklagelser, och religiösa människor påminde om yttersta tiden-händelser i Bibeln. Dessa ska inte bestridas här. Men är den ovanstående versen, att ära Gud, verkligen uppfylld genom de självgratulationer som sprids av dem som överlevt? Har vi dragit någon lärdom vad avser vår relation till andra människor? Lovprisa den Allrahögste!

Vandra fredligt vidare

Vi har tidigare rapporterat att kungligheter och statschefer från 49 nationer samlades i Yad Vashem i Jerusalem den 23 januari 2020 till Förintelsens Världsforum och för att manifestera 75-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz. Ledare från Frankrike (president Emmanuel Macron), Ryssland (president Vladimir Putin), Spanien (kung Felipe VI), Storbritannien (prins Charles), Tyskland (förbundspresident Frank-Walter Steinmeier), USA (utrikesminister Mike Pompeo som representant för president Donald Trump) och andra nationer höll anföranden.

Profeterna Jesaja (2:2-3) och Sakarja (8:20-23) säger: ”Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla HERREN… och säga: – Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er.” Kan vi inte redan nu skönja tecknen på detta?

I samband med avslutningen uttryckte Israels överrabbin Meir Lau (själv överlevande från Förintelsen och som sexårig pojke internerad i Buchenwalds koncentrationsläger) några tankar innan han uttalade välsignelsen. Han påminde om denna händelse i Första Mosebokens sjätte och sjunde kapitel: ”På Guds uppmaning byggde Noa en ark för att rädda mänskligheten. In i den fördes också två av varje djurart – och där levde de fredligt tillsammans. Skulle inte också vi människor kunna uppträda lika harmoniskt?” Den församlade internationella åhörarskaran gav rabbinen en känslofylld applåd för hans vädjan om shalom.

Räddningsbekräftelse

Som ett personligt vittnesbörd till Guds ära kan jag sanningsenligt konstatera att jag upplevt en uppfyllelse av det ovanstående löftet i Psaltaren. Jag var nio år gammal, när jag den 11 november 1939 fick veta att jag skulle skjutas ihjäl av SS vid midnatt. En blodig katastrof drabbade vår familj den natten. Jag ska bespara läsaren alla detaljer utom att den darrande unge pojken undkom oskadd.

Min 90-årsdag infaller år 2020. Är inte min överlevnad ett tiofalt bönesvar? Och vad mera är: Jag är bosatt i Israel! Här har jag idag en stor familj: hustru, två söner, deras hustrur och 11 barnbarn (inklusive två uppsättningar tvillingar). Det gudomliga svaret på min bön som sårbart barn är: ”Se, jag är HERREN, allt kötts Gud. Skulle något vara omöjligt för mig?” (Jer. 32:27). Vår familj har haft många upplevelser som resulterat i vittnesbörd om räddning.

”… du skall ära mig”

Är inte detta något som vi oftast glömmer bort? Många av mina läsare, eller lyssnare vid mina föredrag i många länder, är f.d. flyktingar eller överlevande av det ena eller andra slaget. Ger vi Gud äran för att vi överlevde coronaviruspandemin? Gud, vår Konung, var större än ”coronan” (kronan).

Jag tänker på hur febrilt forskare i Israel, precis som i andra länder, arbetade för att framställa läkemedel för att motverka viruset eller t.o.m. vaccinera mot detta. Gud har skänkt visdom trots brist på samarbete. Tråkigt nog har alltför ofta personlig ärelystnad och nationell stolthet satt käppar i hjulet.

Och hur ser morgondagen ut? Ska vi frukta än mer av internationellt lidande eller världskrig? Jag tänker på en gammal hymn som jag hörde för första gången 1957 i USA och vars refräng försäkrar:

”Many things about tomorrow
I don’t seem to understand
But I know Who holds tomorrow
And I know Who holds my hand!”

”Mycket som kan ske imorgon
Förstår jag inte alls ibland
Men jag vet: Han styr imorgon
Och han har mig i sin hand!”

Mot denna bakgrund vill vi lovprisa och ära den Allrahögste – och inte frukta någonting i den här världen. Allt vilar i hans händer. Gud älskar oss och väntar bara på att vi ska vända oss till honom i bön.