Khaled Abu Toameh är en muslimsk medborgare i Israel bosatt i Jerusalem. Han har varit journalist i 37 år och arbetat för åtskilliga israeliska dagstidningar, för närvarande Jerusalem Post. Han är dessutom en flitigt anlitad föredragshållare och prisbelönt dokumentärfilmsproducent (bl.a. NBC News, USA och BBC, Storbritannien).
Fastän publicerad i vida kretsar och internationellt citerad som respekterad observatör av det palestinsk-arabiska samhället, blir han ofta brännmärkt och hotad för sina avslöjanden av korruptionen inom den palestinska administrationen (PA) och sin kritik av dennas inskränkningar av yttrandefriheten.
Jag hörde Abu Toameh tala första gången i december 2010 och därefter den 20 april i år vid en briefing anordnad av European Leadership Network (ELNET). Han förtjänar erkännande för sin mycket konsekvent frispråkiga syn på många ämnen. Han är, enkelt uttryckt, snarare desillusionerad än hoppfull beträffande framtiden.
De goda nyheterna är att samarbete inte är något nytt. Det har pågått hela tiden och gynnar såväl Israel som PA, men PA tycker inte om att tala om det, eftersom delar av den palestinska befolkningen betraktar det som förräderi. Utan säkerhetssamverkan med Israel skulle PA inte överleva en enda dag. [Terroristorganisationen] Hamas skulle ta över. [PA-ordföranden Mahmoud] Abbas behåller sin maktposition tack vare Israel.
När COVID-19-viruset upptäcktes kom Israel omedelbart till PA:s hjälp p.g.a. den risk dess höga befolkningskoncentration innebär. PA saknade resurser. [Red.: Israel har försett PA med medicinsk utbildning, skyddsutrustning och ekonomisk hjälp. Tiotusentals arbetstillstånd har utfärdats som tillåter palestinier att fortsätta arbeta under den ekonomiska krisen.]
Israel skickade testsatser till PA – jag såg dem levereras – som sedan återsändes till israeliska laboratorier för analys.
Israel anordnade träningspass i Jerusalem och annorstädes för sjukvårdsteam från PA, inklusive läkare, vårdarbetare och administratörer. Ett gemensamt högkvarter upprättades för dagliga konsultationer mellan israeler och palestinier om hur man skulle handskas med viruset. Det har visat sig synnerligen effektivt; ytterst få infekterade och dödsoffer har förekommit. Nedstängningar framtvingades, butiker stängdes, böter utfärdades och arresteringar genomfördes.
Men har samarbetet utövat ett mildrande inflytande på konflikten? Tyvärr inte. Ingenting har förändrats.
Tvärtom. Den palestinske ledaren fortsätter att hetsa [mot Israel]. PA är upptaget med mordiskt förtal av typen:
”Israel bär skulden för farsoten”,
”Judar, bosättare och soldater sprider farsoten”,
”Judiska bosättare går omkring och spottar på [palestinska] bildörrar för att sprida viruset”,
”Israel hjälper palestinska arbetare i Israel att återvända till Västbanken för att sprida farsoten”
och
”Israel hindrar sjukvårdsteam från PA i deras verksamhet och tillåter inte palestinska sjukvårdsteam att arbeta.”
Det här är bedrägligt. Israelisk lag förbjuder PA att verka i Jerusalem och i övriga Israel. Men alltsedan virusutbrottet har inga av Fatah [den tongivande gruppen inom PA] organiserade aktioner i palestinska samhällen [inom Israel] – spruta desinfektionsmedel på gatorna eller dela ut PA-vänliga pamfletter – varit egentliga medicinska insatser. När Israel försöker stoppa dem säger PA: ”Ser ni? De hindrar oss från att bekämpa farsoten!” Man talar med kluven tunga.
Det är sådan retorik som hetsar unga palestinier att gripa till kniven och attackera judar. De ser det som en självförsvarsåtgärd.
Han har från början suttit hemma i självvald isolering. Han talar hemifrån via video för att visa att han fortfarande har makten och tycks må bra. Han säger: ”Jag för befälet; PA handlar enligt mina instruktioner.” Hans problem med hälsan är dock många.
Men huvudparten av retoriken gäller faran av att Israel kan annektera delar av Västbanken. Han hotar med att PA som svar på en eventuell annektering kommer att annullera alla undertecknade avtal med Israel, all säkerhetssamordning och t.o.m. PLO-ledaren Yassir Arafats erkännande av Israel från 1993. Kort sagt: ”Om ni gör något som vi inte gillar, kommer vi att upphäva alla våra överenskommelser.”
Men det här är bara munväder. Om PA upphäver Oslo-avtalen från 1993 och annullerar säkerhetssamordningen med Israel, kommer Hamas att ta över, vilket skulle innebära slutet för PA och Abbas.
Under de senaste två veckorna har PA försökt samla internationellt stöd för sin ståndpunkt och varnat för efterverkningarna av en israelisk annektering. Inför FN, EU och i internationella organ kunde de på sin höjd hoppas på fördömanden av Israel.
Vi har hört all denna retorik förut. Och inget har någonsin hänt. Så vilken nytta gör fördömanden av Israel? Varför är de så betydelsefulla, t.o.m. i medicinska sammanhang? De utgör avledningsmanövrer som ersättning för att ta itu med ekonomi och arbetslöshet.
När USA och andra länder slutade finansiera UNRWA [FN:s hjälp- och arbetsorgan ansvarigt för bistånd och utvecklingshjälp åt palestinierna] hotade PA, men gjorde ingenting. PA är kraftlöst. Man uttalar tomma hot enbart för att blidka det egna folket.
Den är kulturbetingad. Man vinner poäng hos folket genom att fördöma Israel. Och folkets gensvar blir: ”Han är en god man; han står på vår sida.”
Denna hets ses emellertid inte som sådan av palestinierna. När Israel anklagar dem för hets svarar de: ”Hur kan detta vara hets? Det är sanningen. Ni spottar på våra bilar, och palestinska arbetare [i Israel] infiltrerar Västbanken för att sprida viruset.”
Det bästa är att visa vad man gör. Översätta vad palestinierna säger från arabiska, så att världen kan förstå situationens allvar och det orimliga i den.
Jag har skrivit om det goda som Israel uträttar. Jag får telefonsamtal om det varenda dag. Men det är inte många journalister som är intresserade av dessa positiva berättelser. De stöder helt och fullt den palestinska sidan som den rättfärdiga. Olyckligtvis rapporterar många utifrån en grunduppfattning att israelerna är skurkar och palestinierna goda.
En journalist som besöker Israel kan skriva och säga vad han vill. En journalist som besöker PA har ingen handlingsfrihet. Han har ständigt palestinska guider vid sin sida.
Fel fråga. Den borde lyda: Kommer hans ersättare att vara annorlunda?
I sitt första tal som ordförande förklarade Abbas att han skulle följa i sin företrädare Yassir Arafats fotspår och hålla fast vid samma principer och mål. Vem som än blir ny ledare kommer att göra sammalunda:
Nej till eftergifter gentemot Israel. Nej till överenskommelser som inte uppfyller alla palestinska krav. Nej till kompromisser: det blir inget avtal om vi inte får 100% av vad ni tog [!] 1967, inklusive östra Jerusalem.
Situationen i Gaza verkar relativt bra. Av dess två miljoner invånare hade bara 17 patienter positiva testvärden. Israel förser Gaza med medicinsk utrustning från Världshälsoorganisationen (WHO) och andra aktörer.
(Reuters)
Israel hyser allvarlig fruktan för att virusspridning i Gaza kan resultera i en anstormning mot Israel för medicinsk hjälp.
Hamas kommer inte att förändras. Dess allt överskuggande mål är att hålla sig kvar vid makten, även om detta skulle innebära samverkan med den ”sionistiska fienden”. Hamas huvudfiende är nämligen PA, och Hamas mål är att åstadkomma dess fall. Israel är en sekundär fiende.
Detta har resulterat i samarbete mellan Israel och Gaza ifråga om fångutväxling. Hamas behåller fortfarande kvarlevorna av två israeliska soldater, Hadar Goldin och Oron Shaul samt två civilister som anses vara i livet.
Lägg också märke till att Hamas-toppar har fått medicinsk behandling i Israel. Hamas-ledaren Yahya Sanwar genomgick en livräddande operation för att avlägsna en tumör vid ett israeliskt sjukhus.
Inställningen i Gaza är att Israel är en fiende man kan handskas med.
På Västbanken är handeln med Israel lika stor som någonsin tidigare. PA:s nationella finansministerium bojkottar inte Israel.
Kraven på bojkott, avinvestering från och sanktioner gentemot Israel (BDS) är en yttre företeelse som anförs av aktivister som inte lever inom PA. Omar Barghouti är BDS-rörelsens upphovsman, trots att han [som den hycklare han är] innehar uppehållstillstånd i Israel, israeliskt hälsovårdsintyg och examensbevis från universitetet i Tel Aviv.
Det är en fråga om kultur. Palestinierna har internet och tillgång till information. PA-TV, Hizbullah-TV och Islamska Jihad-TV är anti-israeliska nyhetskällor. Den verkliga utbildningen kommer hemifrån, inte via skolan, och det kulturbetingade hatet har stor genomslagskraft.
Ett antal palestinier som [bara] höll videosamtal med israeliska aktivister arresterades, hängdes ut i sociala media, kallades förrädare och kollaboratörer.
Det här är ett stamsamhälle, där din klan kan stöta ut dig. Familjer vill inte utsätta sig för bojkott som kan leda till att deras döttrar inte kan giftas bort.
Trots intelligens och bättre utbildning [i jämförelse med andra araber] indoktrineras och eggas palestinier i hemmen, på gatan, via TV och i skolan. Terrorister glorifieras. Ingen vågar stå upp och säga: ”Sluta att förgifta människors hjärtan och sinnen.” Om vi inte förändrar detta tänkesätt, kommer vi aldrig att gå framåt.
Inga arabiska ledare kan uppmana palestinierna att kompromissa med Israel, åtminstone inte offentligt. Det skulle vara liktydigt med självmord. Därför betraktas saudierna som allierade med Trump och sionistiska förrädare. Å andra sidan har de som skänker pengar åt palestinierna inflytande – t.ex. européerna, som ger dem sitt obegränsade stöd [och skänker dem politiskt slagkraft].
(APAI)
Min åsikt är att om man vill ha fred med Israel, måste man förbereda folket för den. Men hur kan man vara optimistisk när man hör vad som sägs i moskéerna, på TV och av politiska ledare, t.o.m. av dem som betraktas som moderata? Fred, kärlek och harmoni finns inte i den närmaste framtidsbilden så länge som beskrivningen av Israel inte förändras.
Israel bör fortsätta att samverka med dem som är villiga att samarbeta med Israel. Och Israel bör beskjuta dem som beskjuter Israel.
PA spelar ett dubbelspel med säkerhetssamordning, hälsofrågor, ekonomi och handel, samtidigt som man officiellt brännmärker Israel.
Detta är status quo: Antalet offer har minskat och våldet reducerats. Och så här kan fred se ut: Den nationella israeliska snabbköpskedjan Rami Levi har en palestinsk föreståndare för sin anläggning i en bosättning på Västbanken. I Hamas-styrda byar har bilverkstäder judiska kunder.
Varenda dag ser jag underbar samverkan mellan judar och araber. Men jag kan inte ens rapportera om allt detta, eftersom folk vägrar tro på det. De tror att jag är kollaboratör!