För ett antal veckor sedan var jag inbjuden till en middag för en delegation med nio brittiska adelsmän och ett dussin europeiska parlamentariker på besök i Israel. De hade kommit för att uttrycka solidaritet med den judiska staten efter fjolårets Hamas-massaker och hade besökt såväl de ödelagda samhällena i söder som familjer, vars anhöriga fortfarande hölls fångna i Gaza.
En professor och en medlem av Knesset talade om de ödesdigra framtidsutsikterna för regionen. Därefter vände sig en av adelsmännen, Lord Peter Mandelson, till gruppen med uppriktigt deltagande ord om de israeliska förlusterna, tydligt tagen av gisslans öde.
Han gav också utifrån sin personliga erfarenhet en prognos för den israelisk-palestinska konflikten. Han hade innehaft ministerposter i den brittiska regeringen och varit inblandad i den överenskommelse från 1998 mellan Irland och Storbritannien som gjorde slut på årtionden av våld och terror.
Föraktfullt förutspådde han att israeler och palestinier så småningom skulle tröttna på att slåss så som i fallet mellan britterna och irländarna. Och så höjde han tvåstatslösningen till skyarna som den enda möjliga lösningen.
Han bagatelliserade de folkmassor som demonstrerar för Hamas, kallade dem okunniga, betonade den brittiska allmänhetens genomgående pro-israeliska inställning men varnade för en förändring ifall kriget drog ut på tiden.
Men hur relevant är hans anspelning på den brittisk-irländska konflikten? Visst spelade religionen en roll, men fiendskapen mellan romersk-katoliker och protestanter nådde aldrig den djävulska fanatism som Israel står inför. Varken britter eller irländare var försvurna till motpartens totala förintelse. Hamas raison d’être, fastslaget i dess stadgar, är Israels undergång och död åt alla judar världen över. Varken britter eller irländare halshögg dussintals spädbarn och gamla, så som palestinska terrorister gjorde. Ej heller grillade de ett spädbarn i en ugn i moderns åsyn innan de mördade henne – med bifallsrop från miljontals pro-Hamas-demonstranter i London, New York, Sydney och Ramallah några dagar senare. Sådana människor är amoraliska.
Hans nåd valde att bortse från den oförtröttliga, våldsamma, stambetingade hämndlystnad som är vida förekommande i Mellanöstern från generation till generation och likaså de uppburna principerna muruwah (arab. för manlighet), sharaf (heder) och karama (värdighet) som präglar det arabiska samhället. Han var omedveten om att shahidism (martyrskap) är den högsta ambitionen inom den jihadistiska (krigförande) kulturen.
Förre Hamas-ledaren Khaled Meshaal lämnade inget utrymme för tvivel när han förklarade att varje vapenvila med Israel skulle vara enbart taktik, avsedd att återupprusta Hamas till att fortsätta kampen fram till Israels förstörelse (New York Times, 27 april 2008). Mera nyligen sade Hamas talesman Ghazi Hamad att man ämnade upprepa 7 oktober-massakern en miljon gånger tills Israel är förintat (Lebanese Broadcasting Corporation, 24 oktober 2023).
Till och med vår ”fredspartner”, den palestinska förvaltningen, har samma mål. Enligt den framlidne ”moderate” palestinske talesmannen Faisal Husseini var Osloavtalen en trojansk häst avsedd att steg för steg åstadkomma Israels undergång (Al Arabi, 24 juni 2001). Husseini borde veta vad han talade om; han var rådgivare vid fredskonferensen i Madrid 1991 och efterföljande förhandlingar med Israel. Hans mål, Israels stegvisa förstörelse, upprepades av andra talesmän, t.ex. Abbas Zaki, medlem av Fatah-partiets centralkommitté (Al Jazeera, 23 september 2011). Det finns ett skäl till att PA-regimen i Ramallah än idag betalar ut terroristpensioner (så även i Gaza) och publicerar skolböcker som glorifierar terrorism. Från generation till generation.
Israel må befinna sig på gränsen till utmattning, men inte i sin kamp för överlevnad. Man är trött på vilseförda utländska ledares försök att tvinga fram en misslyckad tvåstatslösning. Den judiska nationen har accepterat konceptet och gjort upprepade försök under sin 75-åriga existens, t.o.m. delning av Jerusalem: 1948, 1993, 2000, 2005 och 2008, men förgäves. Varje gång kom ett förkastande, följt av palestinsk terror.
Israel har gång på gång gjort handgripliga, smärtsamma eftergifter för fred, senast 2005 genom det unilaterala tillbakadragandet från Gazaremsan, som innebar fördrivning av 10.000 judiska invånare. Som tack utsattes Israel för 30.000 palestinska raketattacker, d.v.s. 30.000 försök till massmord på civila israeler, samt Hamas massaker 7 oktober. Efter sådana krigsförbrytelser anser idag allt fler israeler att ytterligare mark åt palestinierna skulle vara självmordsbenäget och ologiskt: en inbjudan till nästa krig. Att dra sig tillbaka från Israels Land ger inte fred. Den amerikanska och europeiska besattheten av en tvåstatslösning för tankarna till ett frustrerat barn som försöker hamra ner en fyrkantig pinne i ett runt hål.
Adelsmannens avfärdande av pro-Hamas-demonstranterna som okunniga var lättvindligt. Miljontals människor, huvudsakligen muslimer och deras vänstersinnade, ofta socialistiska och i övrigt progressiva sympatisörer, deltog. Många bar palestinska flaggor och skyltar med texten ”Motstånd med alla medel”. De skanderade: ”Från floden till havet ska Palestina befrias”. Detta var innan Israel reagerade på massakern.
”Motstånd med alla medel” syftade på Hamas våld, inklusive brutalt dödande av civila och gisslantagande. Demonstranterna skrev under på Hamas grymmaste agerande.
Ramsan ”Från floden till havet ska Palestina befrias” var en öppen uppmaning till folkmord, till etnisk rensning, med innebörden att utrota judarna och deras stat från området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Vissa nyhetsmedia försökte bortförklara slagordet med att det helt enkelt betydde att ge frihet åt palestinierna. Men vi har hört dessa rader i decennier.
Yassir Arafat, framliden ledare för Palestinska Befrielseorganisationen (PLO), deklarerade 1970: ”Vårt grundläggande mål är att befria allt land från Medelhavet till Jordanfloden… vi bryr oss inte om vad som inträffade i juni 1967 eller om att eliminera följderna av junikriget. Den palestinska revolutionens fundamentala intresse är att rycka upp den sionistiska enheten med rötterna från vårt land och befria detta” (Martin Gilbert: Israel: A History, Black Swan, London, 1999, sid. 418). Det här handlar inte om att befria Gazaremsan och den s.k. Västbanken för att bereda utrymme för en tvåstatslösning. Palestiniernas konflikt med Israel har alltid handlat om Israels existens.
Adelsmannen ifråga ryckte på axlarna åt sådana slagord som fåkunnigas svammel, men de har dykt upp världen över, inte bara vid populistiska protester. Hatiska och antisemitiska demonstrationer sjuder t.o.m. vid världens mest ansedda högre utbildningsanstalter, inklusive Harvard University. För närvarande är 99 universitet i USA under federal utredning för att man tillåtit antisemitismens gift inom universitetsområdet. Skolorna har underblåst extremistiska element; judiska studenter har blivit måltavlor för smädande trakasserier från pro-palestinska studenter och radikala professorer som manar till Israels förintelse. Följden är att de inte öppet vågar identifiera sig som judar. Judiska studenter rapporterar att de undviker davidsstjärnor och religiösa huvudbonader.
Harvarduniversitetets ordförande Claudine Gay håller öppningsanförandet vid kongressförhör i Washington, DC, 5 december 2023.
Vid ett förhör i USA-kongressen om den ökande antisemitismen inom universitetsvärlden lämnade ordförandena för Harvard och två andra skolor undvikande svar på upprepade frågor och vägrade att säga att uppmaning till folkmord på judar är oförenligt med skolans policy. De påstod att allt berodde på ”sammanhanget”. Hur svårt kan det vara för Harvards ordförande att besvara denna fråga? Ifall det rört sig om hotelser mot afrikanska amerikaner eller muslimer skulle svaret ha blivit snabbt och otvetydigt.
En opinionsundersökning i december 2023 av Harvard CAPS/Harris fann att en majoritet amerikaner sympatiserar med Israel. Men i den typiska universitetsåldern, 18-24 år, förklarade 51% att Israel borde ”avslutas och överlämnas åt Hamas och palestinierna”. Det här är den kommande generationens amerikanska ledare inom politik och affärsvärld.
_
_
Det börjar bli populärt att offentligt uppmana till mord på judar. En extremistisk imam inför en folkskara i Montreal. En radikal aktivist inför en skara i London. Och andra.
13 januari 2024 berättade en prominent aktivist, den 25-årige palestinske poeten och journalisten Mohammed el-Kurd, för en stor och jublande folksamling vid en anti-israelisk protest i London att ”vi måste normalisera massakrer som ett status quo”, hänsyftande på attacken 7 oktober. Folkmassan svarade med bifallsrop. Okunniga? Nej, man vill ha flera 7 oktober-massakrer.
Detta är något som inte försvinner bara för att man avfärdar folkmordshyllande massor av antisemiter som fåkunniga.
Israel är tacksamt för alla uttryck av sympati från adelsmän och de många utländska delegationer som besökt landet. Storbritannien, USA, Tyskland och andra EU-länder har varit synnerligen sympatiskt inställda till Israels krig mot Hamas terrorism. Det står emellertid klart att dagen efter krigsslutet kommer vi att få se internationella påtryckningar om återupptagande av en misslyckad process för en tvåstatslösning som i själva verket kommer att vidmakthålla krig och terror snarare än att besegra dessa. Det här är en lösning som Israel inte har behov av.