Israel-vänner har upprörts av den senaste tidens bilder från Israel. Vissa har t.o.m. ringt upp oss från utlandet och frågat: ”Vad är det som händer?” Enorma skaror som demonstrerar i Tel Aviv. Skränande massor som barrikaderar gator och anlägger bränder. Kravallpolis som använder vattenkanoner. Tal om diktatur och t.o.m. inbördeskrig.
Allt detta föranlett av de juridiska reformer som initierats av premiärminister Benjamin Netanyahus högerbaserade regering i avsikt att begränsa Israels Högsta domstols inflytande, utöka dess medlemsantal och ge regeringen fullmakt att tillsätta domare.
Netanyahus motståndare från vänstern framställde reformerna som angrepp på demokratin, använde sig av extremistisk vokabulär för att skrämma medborgarna och hetsa oppositionen – ”odemokratiskt”, ”diktatur”, ”statskupp” – och vissa jämförde t.o.m. Netanyahus ansträngningar med nazisternas Machtergreifung (maktövertagande) på 1930-talet.
Så såg situationen ut i slutet maj, och dess föränderlighet garanterar ytterligare förvecklingar veckorna framöver.
Israels Högsta domstol är känd som den mäktigaste och självständigaste i ett västland. I mitten av 1990-talet började den på egen hand utsträcka sin maktsfär bortom tidigare lagstadgade uppgifter. Så följde ett mönster av judiciell aktivism i vilken Högsta domstolen själv var inblandad, inte enbart vad avser rättskipning och civila fri- och rättigheter, utan också inom ren regeringspolitik. Ett märkligt drag var införandet av en ”rimlighets”-princip för regeringsbeslut, som tillförsäkrade domstolen legislativt veto i varenda politisk fråga.
Kritiken mot att domstolen gick alltför långt lät inte vänta på sig. Men den omintetgjordes genom att varje juridisk ämbetsman som vågade nämna behovet av reform snabbt avlägsnades från sin post. Domarkåren krossade all intern opposition.
Nu har Netanyahus koalition anklagat Högsta domstolen för att agera som en obehörig andra regering, som helt sonika tar för givet att den har befogenhet att upphäva vartenda beslut som fattats av den valda regeringen.
Dessutom har koalitionen föreslagit en förändring när det gäller valet av Högsta domstolens domare. För närvarande förfogar Högsta domstolen tillsammans med domarkåren över majoriteten av rösterna i urvalskommittén. Kort sagt: domarna utser domarna och garanterar därmed en homogen juridisk och politisk samsyn hos sina successiva medlemmar. Av ovanstående framgår tydligt att Högsta domstolen har en agenda. Netanyahus förslag skulle ha tillförsäkrat regeringen majoritetsrösterna i urvalskommittén, en praxis i linje med USA samt flertalet västeuropeiska länder och OECD-stater. Inte ens bland de få länder som inte tillåter politiska tillsättningar tillåts den högsta juridiska instansen kasta lagstiftningen över ända så som den israeliska Högsta domstolen har tagit sig rätten att göra.
Fast den israeliska vänstern rackade ner på Netanyahus plan som vore den ett angrepp på demokratin, förhåller det sig faktiskt precis tvärtom.
De flesta människor bejakar att demokratier kräver motvikter som förhindrar de styrandes maktmissbruk, oavsett om detta kommer från den exekutiva, lagstiftande eller rättsskipande instansen. Vänstern hävda att Netanyahus reform skulle skapa obalans i maktfördelningen och därigenom hota den israeliska demokratin, ett påstående som ignorerar Högsta domstolens rättsliga maktövertagande de senaste 30 åren, då det inte existerat någon spärr gentemot dess makt. Domstolen hade utnyttjat denna obalans – och gjort exakt det som nu vänstern anklagar Netanyahu för att vilja göra.
Ironiskt nog är det just den föreslagna reformen som kan återupprätta Israels representativa demokrati: återlämna till Knessets (parlamentets) 120 folkvalda medlemmar den makt som en icke-folkvald panel av 15 domare, i själva verket en elit-oligarki, tillskansat sig.
Alan Dershowitz, f.d. juridikprofessor vid Harvard University, expert på konstitutionell lagstiftning och enligt egen utsago liberal demokrat, har sagt: ”Även om alla reformerna genomfördes…skulle Israel bli som…Kanada, Nya Zeeland, Australien eller många europeiska länder…Reformen undergräver inte demokratin; i vissa avseenden skulle den göra Israel ännu mera demokratiskt.”
En politisk förskjutning har skett i det israeliska samhället. Vid de senaste fem valen erhöll högerpartier fler röster än vänsterpartier; israelerna har blivit mera konservativa. Vänsterns framtidsutsikter verkar dystra. Faktum är att vissa tidigare betydande vänsterpartier idag enligt opinionsundersökningar tillhör de minsta.
Jordskredet vid valurnorna har fått vänstern att knyta hoppet om att kunna förverkliga sin agenda till Israels högsta appellationsdomstol. Via icke-statliga organisationer (NGO) har man regelmässigt protesterat mot regeringspolitiken genom överklaganden inför en välvillig, traditionellt vänstervriden högsta domstol. Netanyahus reform skulle ha satt stopp för dessa vänsterns lönndörrsmanövrar.
I en fortfarande välfinansierad och samordnad kampanj med superextremt ordval gick vänstern till storms mot reformerna och svartmålade Netanyahu och hans förslag. Aktivister talade om inbördeskrig, väpnat motstånd och tänkbara lönnmord.
Israeliska nyhetsmedia är som i större delen av västvärlden övervägande vänsterinriktade och gav kampanjen en hjälpande hand. Mediabevakningen var ogenerat och genomgående reformfientlig, trots att alla opinionsundersökningar visade att 60% av befolkningen var positiva till reformer (inte nödvändigtvis Netanyahus version, men något slags reform). Skolledare stängde skolor, Histadrut (det största fackförbundet) utlyste generalstrejk, ett antal reservister underlät att komma till manövrar (tekniskt sett var de frånvarande utan giltigt förfall). S.k. Woke-progressiva förkämpar av alla möjliga slag anslöt sig, liksom HBTQ-förespråkare. Pride-fanor pepprade havet av israeliska flaggor vid regeringsfientliga demonstrationer. En brokig samling vänsteraktivister slog sig samman för att omintetgöra Netanyahus reform.
T.o.m. USA:s president Joe Biden rådde offentligt Netanyahu att stoppa reformkampanjen, en inblandning i Israels inrikespolitik som hällde bränsle på protestbrasan och förorsakade kris i relationerna mellan Israel och USA. Vilken ironi: ett skolexempel på ”regler för dig men inte för mig”, eftersom Biden själv hyst planer på att manipulera USA:s Högsta domstol! Han gav uppdrag om en analys som gick ut på att ”packa” Domstolen, d.v.s. utöka dess numerär som garanti för vänsterinriktade beslut och ett progressivt handlingsprogram under åratal framöver. Även vicepresident Kamala Harris har offentligt förespråkat en HD med ännu fler vänstersympatiserande domare.
Även om också några större reformvänliga motdemonstrationer ägde rum, talade under tre månaders tid dess ledande förespråkare, Netanyahu själv, inte offentligt om reformen – av den enkla orsaken att Israels justitiekansler, en länk i det judiciella broderskapet, förbjudit honom att offentligt förespråka reformen, eftersom han enligt denne kunde dra personlig fördel av en beslutad reform, d.v.s. en intressekonflikt. Inga reformmotståndare, inklusive justitiekanslern och domstolsväsendet, belades med liknande munkavle. Tvärtom höll den nuvarande ordföranden för Israels Högsta domstol, Esther Hayut, i januari 2023 ett brandtal mot reformer. Varför betraktades inte detta som en intressekonflikt?
Professor Dershowitz har påpekat att de reformfientliga demonstrationerna inte handlar om en judiciell reform. Huvudanledningen till motståndet är att förslaget kommer från en högerregering. ”Om exakt samma förslag ställts av en mitten- eller vänsterregering hade ingen reagerat… Det skulle inte ha blivit några demonstationer.”
Blotta omnämnandet av soldater som i protest inte inställt sig för tjänstgöring var för många inom det militära etablissemanget tillräcklig anledning att uppmana regeringen att backa. Ordervägran betraktades som ett hot mot Israels försvarsberedskap. Fastän majoriteten av befolkningen var reformvänlig, började många vackla och förespråka ytterligare dialog innan man gick vidare med reformförslaget.
Woke, progressiv stridlystnad och gäll skrämseltaktik har under senare år varit framgångsrikt i amerikansk politik. Den israeliska vänstern lånade en sida ur USA-vänsterns instruktionsbok och vållade stor bestörtning, och därför lade Netanyahu tillfälligt reformen på is.
Protesterna mot reformen handlade alls icke om demokrati, utan om förlorad makt och möjlighet till påverkan. Ironiskt nog skulle förslagen faktiskt ha gjort Israels politiska system mer demokratiskt. Vad folk såg på sina TV-skärmar var snarast en debatt vänster vs höger, sekularism vs religion, woke-progressivism vs traditionella värden och moralnormer – samma strider som utkämpas i många västländer.
Att se detta hända i Israel borde inte skapa förvirring eller förtvivlan. Det är i än högre grad ett ämne för uppriktig bön. Vårt ideal borde vara psalmistens: ”Se, hur gott och ljuvligt det är att bröder bor endräktigt tillsammans” (133:1-3).