För två år sedan utkom en 150-sidig bok med den menlösa titeln Islam, Jews and the Temple Mount, skriven av islam-/mellanösternkännaren Yitzhak Reiter och forskaren Dvir Diamant. Trots dess föga inspirerande titel var innehållet explosivt – för muslimer, för judar och i synnerhet för kristna.
Författarna påvisade att tongivande muslimska historiska källor från 600- till 1900-talet bejakat den judiska anknytningen till templen i Jerusalem. Detta var en grundläggande muslimsk uppfattning.
Vidare hävdade författarna att islam för att bibehålla sin egen legitimitet såg sig nödsakat att hävda denna koppling.
Ansedda islamiska historiker under de två senaste årtusendena har varit övertygade om att islam utgjorde ”en fortsättning av den monoteistiska religionen och dess tidiga profeter, med Mohammad som den siste i denna successionsordning” (ibid., sid. 7). Det judiska och kristna ursprunget skänkte islam dess laga kraft. Några exempel:
ˑ Muhammad ibn Jarir al-Tabari (900-talet) använde beskrivningar i stort sett identiska med 2 Krönikeboken i sin berättelse om att kung David var förhindrad att bygga templet;
ˑ Abu Bakr Mohammad ibn Ahmad al-Wasiti (1000-talet), predikant i Al-Aksa-moskén, beskrev hur kung Salomo öppnade tempelportarna. Ordvalet är i stort sett identiskt med texten i Babyloniska Talmud. Abu Bakr författade den i sin genre första och mest berömda muslimska litterära analogin, ”Lovord över Jerusalem”;
ˑ Ibn Khaldun (1300-talet) beskrev Salomos tempelbygge i sin Muqaddimah, vars hela ordval lånats från 1 Kungabokens kapitel 6;
ˑ Mujir al-Din (1400-talet) citerade likaledes Bibeln i sin beskrivning av Salomos byggprojekt.
Denna koppling var en muslimsk övertygelse. Men den blev inte varaktig.
Även den israeliske författaren och journalisten Nadav Shragai har i skrift behandlat ämnet (Israel Hayom, 10 maj 2021). Han framhåller att före Balfourdeklarationen 1917, som uttryckte sympati för skapandet av ”ett nationalhem för det judiska folket”, bekräftade muslimska källor den judiska samhörigheten med Jerusalem. Sexdagarskriget blev emellertid en brytpunkt, då den ”muslimska historiebeskrivningen gjorde helt om, varefter förnekandet av varje judisk länk till Tempelberget blev det förhärskande argumentet och muslimerna vände ryggen åt en omfattande och rik islamisk litteratur som bekräftar den judiska samhörigheten med Tempelberget”.
Att judarna gick segrande ur striderna var illa nog, men att de i juni 1967 också återtog kontrollen över Tempelberget, där Al-Aksa-moskén hade uppförts i slutet av 600-talet, var skandalöst. Den muslimska världen kunde inte tolerera att dess heliga plats stod under icke-muslimsk kontroll.
Detta innebar startskottet för en historierevisionism. Med Reiters och Diamants ord: ”Många i den muslimska världen ignorerar, t.o.m. argumenterar mot, sina egna klassiska arabiska källor, vilka omspänner århundraden och innehåller en enorm mängd litteratur som bejakar Jerusalems och de judiska heliga platsernas judiska historia” (sid.1-2).
Detta bör beaktas, eftersom den muslimska världen idag är nästintill samstämmig i sitt förnekande av judisk samhörighet med Tempelberget. Många muslimer förnekar t.o.m. det faktum att Tempelberget existerat, och många muslimska forskare och även regeringschefer tillbakavisar varje judiskt anspråk, såväl historiskt som religiöst, på Jerusalem.
För en troende kristen är detta kättersk irrlära. Om det band som juden Jesus och de judiska apostlarna hade till det tempel Salomo uppförde för 3.000 år sedan klipps av, reduceras Nya Testamentet till enbart en samling fantasiberättelser till stöd för konservativ moral och etik, kompletterade med apokalyptiska spekulationer. Är något överhuvudtaget sant? Är självaste Jesus rena påhittet?
Dagens kyrkoledare har förhållit sig nästintill stumma härvidlag, en tystnad som tillåtit ständiga attacker mot legitimiteten i deras övertygelse, t.ex. det palestinsk-arabiska påståendet att Jesus var palestinier, inte jude. När sådana absurditeter lämnas oemotsagda, förvanskas Nya Testamentets utsagor.
Kristna forskare och präster förkastar säkerligen islam för att det står i strid med Bibeln. Må så vara att det stora flertalet undervisar sina åhörare om varför Bibelns utsagor är sanna, men för de troende är historia och arkeologi överflödiga ämnen – utom för dem som studerar vid prästseminarierna.
Judiska sedvänjor införlivar historiska detaljer. Verkligheten bakom t.e.x. Pesach-berättelsen är nödvändig för firandet; även barnen är välbekanta med den. Uppförandet av tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem är välkänt för vartenda barn som fått en riktig judisk uppfostran, och varenda vuxen jude vet att hans eller hennes härstamning har sina rötter i Torah.
Men trots detta är tro också nödvändig. I synnerhet bland liberala judar, precis som bland kristna liberaler, leder skepsis utan tro till ointresse, vilket bevisas av den tragiska tomheten i modernistiska kyrkors och synagogors bänkrader. Över hela Europa förvandlas tusentals gudstjänstlokaler till lägenheter eller t.o.m. säljs och konverteras till moskéer. Tro och fakta måste gå hand i hand.