Jerusalems borgmästare Moshe Lion och Dr Herbert Hillel Goldberg vid en skolinvigning i landets huvudstad
Från min far, välsignat vare hans minne, fick jag som ung lära mig att en människa går miste om sin livsuppgift om han/hon bara tänker på sig själv utan att bistå sin medmänniska. Jag insåg att vår levnads och vår evighets sanning har dokumenterats av Gud i Bibeln.
Jag var fortfarande ung, när jag gav upp den bankirkarriär för vilken jag utbildats och beslöt mig för att bli bibellärare. Jag letade efter skolor och lärare vars fokus var Guds Ord, och jag fann dem i Tyskland, Schweiz, Sverige, Kanada och USA. Jag studerade även inom andra discipliner, men behöll detta som det område jag primärt ville betona.
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105). Detta var inte blott och bart en maxim från kung Davids tid; det var en grund för vårt kollektiva judiska folk i tider av såväl ljus som mörker. Israel vandrade årtusende efter årtusende bokstavligt talat genom världens djupaste avgrunder av lidande, och vissa människor kunde bara förundras över att judar fortfarande förtröstade på Gud efter Auschwitz och förra århundradets förintelseläger. Men judar tror alltjämt, trots allt.
Sedan 1948 har den judiska staten Israel återupprättats, och judar som talar många språk har vänt hem från länder världen över. Vad Gud sade har blivit uppfyllt: de skulle återvända från öster, väster, norr och söder, från ”jordens ända” (Jes. 43:5-6). Guds löfte var och förblir: ”Jag skall föra dem… från jordens yttersta ända… ty jag har blivit en fader för Israel” (Jer. 31:8-9). ”Ty HERRENS ord är rätt, och allt vad han gör är gjort i trofasthet” (Ps. 33:4).
”Himmelen är gjord genom HERRENS ord och hela dess här genom hans muns anda” (33:6). Jesaja förkunnade att det är Gud som ”har skapat dig… Israel” (43:1). Och Gud själv slår fast: ”Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son” (2 Mos. 4:22).
_
Fienden, lögnens fader, står i opposition gentemot allt som Gud har gjort och som tillhör den Allrahögste. Mot detta har HaSatan (Åklagaren) lexikonliknande förteckningar. När det gäller judarnas äganderätt till sitt land har Israels folk oavlåtligen erfarit detta faktum. Men Israel läser det eviga Ordet och vet att Gud har gett dem landet ”som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flyter av mjölk och honung” (13:5). Ändå finner denne motståndare många villiga medbrottslingar, som vill dela upp landet under förevändningar som nästan verkar logiska men som går på tvärs mot Guds Ord.
Den romerske ockupanten kejsar Hadrianus (76-138) hade en ondskefull plan för att totalt utradera namnen Israel och Judéen. Han kallade landet Palestina, med hänsyftning till filistéerna, ett sedan 500 år utdött folk. Och detta blev det namn under vilket vårt judiska hemland var känt i stort sett 2.000 år framöver.
Idag kallar sig de araber som bor här palestinier och förklarar sig falskeligen vara ättlingar till filistéerna. Tidigare avvisade araberna denna benämning och kallade faktiskt de judiska sionisterna för palestinier. Men alltsedan 1960-talet, i och med terroristledaren Yassir Arafat (1929-2004), har de använt den om sig själva.
De araber som bor i Israel, många med ursprung i andra länder, har det bättre ställt än i flertalet muslimska stater. Som vi ofta har påpekat, finns här araber som är läkare, jurister och domare, t.o.m. vid Högsta Domstolen. Tusentals araber studerar vid israeliska universitet. Araber som i likhet med oss är medborgare äger den judiska statens alla rättigheter. En separat och självständig ”palestinsk” stat har aldrig existerat under historiens lopp. Ändå kallas vi ”ockupanter” – i vårt eget land. Terroristorganisationer som Hamas, Islamiska Jihad, etc. gör judarnas liv i staten Israel mycket svårt genom sina brutala attacker.
När Israels självutnämnda fiender talar om att dela upp Israel och om en tvåstatslösning, handlar det om totalt bedrägeri. För det palestinska självstyrets (PA) aktörer är detta blott och bart ett första steg på väg mot Israels förintelse. Såväl Hamas som Islamiska Jihad har Israels utplåning som en paragraf i sina stadgar.
De vill dela också Jerusalem. Men Jerusalem är Guds jordiska residensstad. ”Vid Jerusalem… vill jag fästa mitt namn för evig tid” (2 Kung. 4, 7; 2 Krön. 6:6). En delning skulle innebära ett brott mot det första av den sanne Gudens tio budord. Israel måste i detta sammanhang vara i allra högsta grad på sin vakt. Från urminnes tid, och inklusive framtiden, är detta den heliga plats om vilken det står skrivet: ”Ty från Sion skall lag utgå och HERRENS ord från Jerusalem” (Jes. 2:3; Mika 4:2). Denna vers sjungs i varenda synagogsgudstjänst där Torah läses. Här handlar det om evig, heligt teokratisk överhöghet.
År 1950 uppfann kungariket Jordanien ett nytt namn på Israels östra del: Västbanken. Världen över adopterades detta av regeringar och media; tragiskt nog även av israeliska media. Bibeln kallade detta landområde för Judéen-Samarien, Israel. Judarna, Bokens Folk, borde använda samma namn som Bibeln. I mina ögon är det Ordet som räknas.
Fastän han knappast var judarnas vän, mässade reformatorn Martin Luther (1483-1546) mot sina kristna vedersakare: ”Guds ord skall de låta vara ifred!” Greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760), som komponerade religiösa hymner, skrev:
”Herre, ditt Ord, en helig gåva,
Låt dess guld för mig bestå.
Här på vår jord kan intet glädja
Likt all dess rikedom som jag kan få.
Och om ditt Ord ej längre gäller,
Vart skulle tron vi har ta vägen då?
Så, Herre, vad vi än må möta,
Låt ditt Ord oss leda där vi gå.”
Till sist, men inte minst betydelsefullt, kan våra kristna läsare dra sig till minnes att den judiske Jesus uttalade denna bön inför sin himmelske Fader: ”Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning” (Joh. 17:17). Samme Jesus sade också: ”Frälsningen kommer från judarna” (4:22). Utifrån dessa tankar vill jag avsluta med den tidlösa tillönskan om fred: Shalom!