”Vänd dig bort från allt det som är ont och gör vad gott är; sök friden och sträva efter den” (Ps. 34:15). ”Saliga är de som stiftar fred; de skall kallas Guds barn” (Matt.5:9).
För något mer än två år sedan undertecknade Israel Abrahamavtalen med Bahrain och Förenade Arabemiraten (UAE). Dessa historiska överenskommelser, som efter medling av USA under Donald Trumps presidenttid normaliserade förbindelserna mellan tidigare fiender, banade väg för ytterligare arabiska och muslimska stater att ansluta sig. Många kände att tiden nu var mogen
Tjänstemän från DP WORLD och israeliska Agrexco på färskvarumarknaden i Dubai
för en omfattande regional fred. Har verkligheten svarat upp mot de inledande förväntningarna?
Verkligheten är en blandad kompott. Handel och turism mellan ovanstående signatärmakter har blomstrat. Israel har ett frihandelsavtal med UAE. Bahrain och Israel håller på att förhandla om ett sådant. Handeln är dock främst enkelriktad, d.v.s. på Israels initiativ.
Tiotusentals israeliska turister har strömmat till den emiratiska ökenturismens centrum Dubai och huvudstaden Abu Dhabi. Dubai ståtar med nio kosherrestauranger och livsmedelshallar. I Israel är besökarna från Emiraten och Bahrain betydligt färre.
Även kontakter inom försvarssektorn har förekommit mellan Israel och undertecknarna vid Persiska viken, eftersom Iran betraktas som regionens främsta militära hot. Israelisk expertis inom antimissil- och antidrönarförsvar röner särskild efterfrågan.
_____
Några månader efter det inledande undertecknandet normaliserade två andra arabstater, Marocko och Sudan, relationerna med Israel.
President Donald Trumps ledande rådgivare och ansvarige avtalsförhandlare Jared Kushner avslöjade nyligen att uppemot sex ytterligare (icke namngivna) stater varit inblandade i förhandlingar om att ansluta sig till avtalen, enligt rykten bl.a. Indonesien och Mauretanien. Starkt stöd från USA, med ekonomiska och militära stimulansåtgärder från den avgörande transaktionsmakaren Trump, grundlade intresset att ansluta sig. Även Trumps separation mellan normaliseringen och framsteg inom den israelisk-palestinska konflikten var en nyckel till framgång.
Trumps hårdföra taktik bröt dödläget, tog ifrån de av européerna bortklemade palestinierna och deras närmaste understödjare villfarelsen att kunna få allt man önskade genom fortsatt halsstarrighet. Trumps budskap var: ”Gå framåt med oss, eller hamna på efterkälken.”
Grädden på moset skulle ha varit Saudiarabien. Rykten var i svang att den saudiska regimen var redo att ansluta sig till processen, att gemensamma regionala säkerhetsintressen, d.v.s. hotet från Iran, skulle kunna driva fram ett snabbt israeliskt-saudiskt avtal. Men en normalisering med Saudiarabien visade sig vara svårfångad.
Varför drog saudierna öronen åt sig? Deras entusiasm svalnade i samma ögonblick som Biden blev president – av två anledningar: under Joe Biden anlade USA ett specifikt anti-saudiskt tonläge p.g.a. den saudiska regimens inblandning i mordet på journalisten och dissidenten Jamal Khashoggi. Bidenadministrationen stötte bort sin avgörande ekonomiska och militära allierade vid Persiska viken genom att förvandla den till en pariastat.
Den andra orsaken var att USA ifrågasattes som pålitlig strategisk bundsförvant, främst p.g.a. Bidens brådstörtade anstormning att trots saudiska protester återansluta sig till det iranska nukleäravtalet, men också för att man kände sig övergivna p.g.a. USA:s uteblivna stöd för kungadömets position i Yemen-kriget. Slutligen påvisade USA:s katastrofala reträtt från Afghanistan svagheten i Bidens ledarskap, förvirringen och bristen på amerikanskt ansvar.
Den senaste tidens amerikanska närmande till saudierna har motiverats främst av inrikespolitiska amerikanska bekymmer, d.v.s. Bidens dalande popularitet. Han hoppades kunna truga saudierna att pumpa upp mera olja och därigenom sänka bensinpriset. Betoningen på avtalsanslutning blev minimal, även om kungadömet öppnade sitt luftrum för kommersiellt israeliskt flyg. Ämbetsmän i Riyadh hävdar nu att en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten måste föregå normalisering, och det är en koppling som Biden är blott alltför benägen att skriva under på.
Bidenadministrationen bejakar officiellt Abrahamavtalen men har drivit en dåraktig politik för att radera alla positiva följder av Trumps presidentperiod, och därför har Biden inte tagit några modiga initiativ för att följa upp avtalen. USA:s av Demokraterna dominerade kongress och senat, i likhet med de vänsterinriktade majoritetsmedierna, undslapp sig bara ett ljumt ”hurra” för avtalen, ett nätt och jämnt erkännande – återigen för att undvika minsta erkännande åt deras främsta okvädesobjekt, förre presidenten Trump.
Resultatet: ett av flera årtiondens mest lovande fredsinitiativ i Mellanöstern har lämnats att tyna bort, offrat av triviala inrikespolitiska skäl. Drivkraften att ansluta sig till avtalen har sinat. Bidenadministrationen har dessutom utövat press på Israel att inte gå vidare mot normalisering med Sudan efter det militära maktövertagandet i denna afrikanska stat.
I olika politiska sammanhang som rör Mellanöstern har Biden i jämförelse med Trump valt att lägga i backväxeln. Trots Bidens försäkringar om motsatsen tar USA allt större steg tillbaka från Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Otroligt nog försökte USA öppna ett amerikanskt konsulat för palestinier i Jerusalem, Israel, men gav upp efter intensiva israeliska protester.
En amerikan som i Israel söker konsulär assistans, pass eller liknande, finner inte Jerusalem under rubriken ”städer i Israel” på det amerikanska utrikesdepartementets hemsida, bara Tel Aviv, trots att USA:s ambassad finns i Jerusalem. Istället står ”Jerusalem” felaktigt upptaget under rubriken ”länder”, vilket antyder att staden inte är en del av Israel utan något slags enskild enhet. Detta är ett spetsfundigt förkastande av Israels anspråk – och naturligtvis av Trumps erkännande.
Bidenadministrationens eget fotavtryck i Mellanöstern blir att man envist vrider klockan tillbaka genom att 1) återuppliva ett nukleäravtal med Iran trots dess ständiga folkmordshot mot Israel, 2) stödja en dödförklarad tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten, 3) sätta framsteg i denna som villkor för ytterligare normalisering mellan Israel och arabstaterna, 4) urvattna USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad och 5) möjliggöra för de radikalislamistiska talibanerna att återta makten i Afghanistan. Medan Bidenadministrationen gärna skrävlar om sin framstegspolitik, har den varit påtagligt tillbakasträvande vad avser fred i Mellanöstern och regional säkerhet.
Norra frontenNär detta skrevs, har Israel Libanon om maritima gränser under amerikansk medling. Målet är inte normalisering av relationerna, utan begränsat till att neutralisera en potentiell krutdurk: dispyten kring utvinningsrätten till de omfattande naturgasfälten utanför Medelhavskusten.
Det återstår att se om Irans allierade, terroristorganisationen Hizbullah, i längden respekterar ett sådant avtal. Som en ledande regeringsaktör i Libanon och med en milis som förfogar över en formidabel raketarsenal, är man i stånd att politiskt och militärt torpedera varje sådan överenskommelse. Hur som helst är Hizbullah oförsonligt i sin fiendskap gentemot Israel och har gång på gång hotat att angripa israeliska borrplattformar utanför kusten. För tillfället bidar man sin tid, eftersom man inte vill uppfattas som motståndare till ett avtal som skulle hjälpa Libanon, just nu på fallrepet såväl ekonomiskt som politiskt.
Under årtiondena sedan det första Osloavtalet undertecknades 1993 har Israel kommit med otaliga erbjudanden (alla förkastade av det palestinska ledarskapet) i syfte att uppnå ett slutgiltigt fredsavtal, vissa t.o.m. inklusive en uppdelning av Jerusalem. Förutom slut på krigstillståndet har dessa erbjudanden förstärkts med handgripliga och för nationen rejält kostsamma eftergifter: osymmetriska fångutväxlingar, markavträdelser, permanent evakuering av bosättningar, som gjort 10.000 judiska invånare hemlösa, och stoppad byggnation inom bosättningar vid flera tillfällen.
Palestinierna hade naturligtvis, förutom avslutande av krigstillståndet, mycket mindre krävande och kostsamma åtaganden: sluta upp med att hetsa till terrordåd, bl.a. omarbeta läroböcker som lovprisar terrorister eller uppmanar till Israels förstörelse. Sådana steg är nödvändiga för att skapa en atmosfär som främjar fredlig samexistens. Utan dem finns inget hopp om varaktig fred.
Men inte ens det enklaste och minst kostnadskrävande åtagandet (eftersom amerikaner och européer finansierar det palestinska skolväsendet) uppfylldes. Terrorhets förkommer överallt i det palestinska självstyrets (PA) områden: i skolor, moskéer, etermedia och t.o.m. på allmän plats. Efter 30 år tillhör hat mot Israel och lovprisning av insatser för dess förstörelse ordningen för dagen.
I en granskning av dagstidningen Israel Hayom och det samhällspolitiska forskningsinstitutet IMPACT-SE (Israel Hayom, 7 september 2022) befanns palestinska läroböcker stödja terrorism. I såväl PA-skolor som skolor administrerade av FN genom dess flyktingorgan UNRWA beskrivs i böcker för elfteklassare 1972 års massaker av 11 israeliska idrottsmän vid München-olympiaden som en positiv och legitim händelse.
Efterapande nazistrikets propagandaminister Joseph Goebbels avbildas judar i enlighet med klassiskt antisemitiska stereotyper: som rasister och sexualrovdjur med kontroll över media, banker och världen och som islams eviga fiender. Senare år har sett en radikalisering av antijudiska teman i palestinska läroböcker, i samtliga ämnen och för alla åldersgrupper, inklusive uppmaning till jihad och våldshandlingar mot Israel och mot judar.
Tyskland som främsta finansiär av det palestinska utbildningssystemet tillhandahåller dess skolböcker. Andra betydande bidragsgivare är Finland, Irland och Norge. När man av forskarna utfrågades om situationen, erkände det tyska representationskontoret i Ramallah att man finansierar det palestinska skolsystemet men förnekade att man bekostade skolboksproduktionen – 
meningslösa hårklyverier med tanke på den godtyckliga finansiella utbytbarheten. Tyskarna tillade att de befinner sig i ständig dialog med palestinierna vad avser förbättringar i deras utbildningsmateriel, en dialog som blivit en 30-årsplan utan förändringar i sikte. Faktum kvarstår att tyskarna och deras europeiska kompanjoner finansierar ett utbildningssystem som vidmakthåller extremt judehat och hetsar till våldshandlingar.
Detta är den grund på vilken Tyskland, Finland, Irland, Norge och en stor del av EU vill stifta fred, plus, naturligtvis, utifrån en tvåstatslösning. Dessutom har Biden återupptagit de bidrag till palestinierna och UNRWA som president Trump pausade. Med sådan finansiering är den framtid som européerna och USA:s garanterar en garanti för fortsatt terrorism och krig.
Fredsutsikterna är inte uppmuntrande. Hopp och optimism förändras lätt p.g.a. val, nytt ledarskap och t.o.m. stabila ledares hugskott. Ingen ledare kan framtvinga fred. Om en befolkning undervisats i att hata, kommer freden att vittra ner. Som det inledande citatet ur Psaltaren antyder: för att kunna sträva efter fred måste man vända ondskan ryggen.
Jag är emellertid optimistisk när det gäller fred – av en annan anledning: som en fråga om förtröstan. En varaktig fred kan endast utgå från en varaktig källa, från Gud, inte från obeständiga ledare, generaler eller vanliga människor. Därför ber vi dagligen i synagogsgudstjänsten: ”Han som stiftar frid i himlen, må han bereda oss och hela Israel frid.”