Bibeln och de rabbinska kommentatorerna kallar henne den vackraste och heligaste staden på jorden. Och t.o.m. de storögda fotograferande pilgrimerna med sina lyckliga ansikten i förgrunden vid rundturssevärdheterna instämmer.
Att bo i Jerusalem är dock inte lika idylliskt som att besöka henne. Höga bostads- och livsmedelskostnader, skräpiga gator och trafikkaos är föga lockande. Men räddningstjänsten är utmärkt här; dess sirener hörs dygnet runt.
Fast ibland överskrider antalet sirener en osynlig tröskel; då vet vi, redan innan den offentliggjorts, att en pigua (terrorattack) har ägt rum.
För en vecka sedan inträffade en pigua ombord på en buss på huvudstråket omedelbart bakom vårt hem. Sirenernas genomträngande ljud dränkte stadsdelen.
Ismail Nimer, 44, tidigare ostraffad, från Ramallah, hade bara en skruvmejsel, men med den högg han vilt mot omgivande passagerare. En beväpnad förbipasserande såg attacken genom fönstret, stannade sin bil, rusade ut och sköt förövaren medan passagerarna strömmade ut genom dörrarna. Faran var avvärjd inom några få sekunder.
Ett 41-årigt offer fördes till sjukhus med lindriga skador på överkroppen, men inga dödsoffer krävdes. Guds beskydd var påtagligt (Ps. 121:4).
Närmare etthundra polis-, militär- och sjukvårdsfordon infann sig på brottsplatsen inom tre minuter. Att så stort säkerhets- och biståndsmanskap så snabbt var på plats kan verka överdrivet, men när larmet gick var skadeverkningarna fortfarande okända. Den här gången blev en busslast civila passagerare chockade, men alla överlevde. Jerusalem har hundra års erfarenhet av liknande och mycket allvarligare händelser med sprängämnen, skjutvapen, knivar, bilar – och skruvmejslar – inblandade.
Vid ett dussintal tillfällen under senare år har en av stadens bombpatruller tvingats detonera mystiska paket som övergivits vid busshållplatsen tvärs över vår gata. Israelerna är på sin vakt, och det är motiverat.
Allt detta är en del av vår historia i denna heliga stad. Lammet och lejonet vilar ännu inte tillsammans. Att hundratusentals judar återvänt till sitt land är emellertid ett steg på vägen, ett förebud om den dag då Jesajas profetia (11:6) kommer att uppfyllas. I den dagliga synagogsgudstjänsten ber judar att detta må ske snart, i likhet med den kristna menigheten i sina kyrkor.