Artiklar

Problematiska palestinska palats


David B. Goldberg, M.A.

Under de 42 år som gått sedan LEMA’AN ZION grundades, har vi avslöjat ett Israel som världen alltför sällan får uppleva. Den bild som tecknas av nyhetsmedia är en helt annan än den jag själv ser som invånare i Jerusalem.

När vänner från Kanada för första gången besökte Israel för några år sedan blev de överraskade. De väntade sig, halvt på skämt, att få skåda ut över väldiga vidder av ökensand, sjaskiga tältstäder och kamelhjordar.

Den blomstrande, moderna, framgångsrika, ja t.o.m. andliga judiska staten är en okänd företeelse för de flesta utomstående. Israels vetenskapliga landvinningar i frontlinjen inom medicin, bio- och agroteknik är knappast kända.

Att så många människor hyser felaktiga uppfattningar om Israel beror delvis på att tongivande nyhetsmedia i så överväldigande grad är fientligt inställda till den judiska staten. Det är tydligt att journalister delar samma vänsterextrema politiska och socio-ekonomiska infallsvinklar. Deras manuskript, ljudrapporter och bildmaterial är till största delen negativa. Som offer för arabisk/muslimsk propaganda och sina egna fördomar bortser nyhetsmedia från historiska fakta, struntar i sammanhang och ignorerar (den gammaldags!) bibliska urkund som handlar om Israel och judarna.

Om du har livet kärt, håll tyst

Nyhetsmedia tiger också om en annan aspekt. Fakta om de palestinska arabernas situation, hur folket förtrycks av sina egna arabiska ledare, trakasseras, dagligen uppmanas till våldshandlingar, kvarhålls i fattigdom och nätt och jämnt får sina humanitära behov tillgodosedda, betraktas inte som nyhetsvärdiga.

Det är ingen hemlighet att en journalist som värdesätter sitt eget liv knappast skulle våga publicera en rapport som är kritisk mot den palestinska förvaltningen (PA) eller terroriströrelsen Hamas inifrån de områden dessa kontrollerar. Journalister får detaljerade instruktioner om hur de förväntas rapportera om PA:s och Hamas verksamhet, om vilka ämnen som är förbjudna, ja t.o.m. vilka ord som får eller inte får användas.

Den enda kritik som tillåts är den som riktas mot Israel. I ordets rätta bemärkelse innebär rapportering från Mellanöstern, med undantag för Israel, en kniv mot strupen. Liken av dem som inte lydde order utgör en varning till andra.

Olyckligtvis har den som läser dagstidningen i Berlin, Montreal eller Stockholm ingen aning om detta, utan tror antagligen att man fått sig en heltäckande bild till livs.

Men det är inte bara journalisten som måste vara försiktig. I förlängningen skulle inte ens PA:s ordförande Mahmoud Abbas våga ingå ett fredsavtal med Israel utan att utmana samma öde som drabbade den egyptiske presidenten Anwar Sadat. (Han mördades den 6 oktober 1981 som vedergällning för att han den 17 september 1972 undertecknade ett fredsavtal med Israels premiärminister Menachem Begin.)

Den bild som prånglas ut av PA:s armé av propagandister och talesmän utmålar ett folk i skräck, förföljt, hemlöst och ockuperat, förmenat sina mänskliga rättigheter – allt p.g.a. Israel. Sådan ser myten ut.

Vart tog alla pengar vägen?

(Abrrar)

Sanningen är den att dessa områden formligen översköljts av kapital. Men miljarder har gömts undan på hemliga privata konton i Schweiz och annorstädes. Näringslivet är på tillväxt, om än ibland tveksam sådan. Byggindustrin upplever högkonjunktur, nya städer växer upp och tillgången på allmän utbildning överträffar resten av arabvärlden.

Miljardärernas, företagspamparnas och de otaliga ledande ämbetsmännens pompösa palats och skrytsamma residens avslöjar ett ”Lyxpalestina” för ett utvalt fåtal. Och denna överklass har mage att begära att liberala politiker inom EU, de amerikanska staterna och Asien ska fortsätta att bottenskrapa sina välgörenhetsreserver för att hjälpa de palestinska flyktinglägrens hukande människomassor!

(Reuters)

Det finns aktiva socialvårdsprogram för hjälp åt behövande och infrastruktur för att PA ska kunna fungera på rätt sätt, men också mycken misshushållning p.g.a. korruption och svågerpolitik som resulterar i kroniska underskott och utbredd arbetslöshet. Den lättillgängliga, konstruerade syndabocken är alltid Israel, och därför riktar de lättlurade massorna sin vrede mot judarna istället för mot sina egna ledare.

Nyckeln till ekonomisk oberoende

(Reuters)

Men inom ett specifikt område är pengar alltid tillgängliga.

De som blir terrorister, inblandade i våld mot judar, arresterade och fängslade av Israel, får hjältestatus och deras familjer understöd via månatliga palestinska pensioner, vars storlek avpassas efter brottets art. Massmord på judar arvoderas mera frikostigt än en icke-dödlig knivattack.

Hela Israel är en bosättning

Den gängse uppfattningen är att palestinierna bara motsätter sig de s.k. israeliska bosättningarna i Judéen-Samarien (Västbanken). Detta är inget annat än en lek med ord. Den muslimsk-arabiske journalisten Bassam Tawil påpekar att majoriteten av palestinska media betraktar hela Israel som ”det ockuperade Palestina” (”Palestinians: Why Allow Facts to Get in the Way?”, Gatestone Institute, 28 augusti 2019):

”De gör ingen åtskillnad mellan en jude som bor på Västbanken och en jude inne i själva Israel. För dem är alla judar bosättare och kolonisatörer, och alla städer i Israel: Tel Aviv, Haifa, Ashkelon, Ashdod, Eilat… är ’ockuperade’. I palestiniernas ögon är hela Israel ’ockuperat’ och en ’bosättning’… palestinska medias ordval och förvanskningar är inget annat än en del av en mångårig palestinsk hetskampanj mot Israel och judar.”

Anklagelser mot Israel

I den historieversion som PA prånglar ut till media framstår upprättandet av Israel år 1948 som orsaken till den palestinska vreden. Men detta är rena fantasifoster.

För det första dröjde det ytterligare två decennier innan någon ”palestinsk” identitet utkristalliserat sig. Hela regionen befolkades av araber med varierande härstamning, invandrade från utlandet för att få jobb inom den blomstrande ekonomi som judarna skapat under brittisk överhöghet. Infödda araber vars familjer befunnit sig här i flera generationer, var lätt räknade.

För det andra började det antijudiska hatet långt innan David Ben-Gurion utropade den självständiga israeliska staten den 14 maj 1948. Arabisk pöbel, hetsad av sina ledare, utförde massakrer mot judiska samhällen i Tel Hai och Nabi Musa 1920, i Jaffa 1921 och 1936 och i Safed 1929.

I augusti 1929 spreds i Hebron ett falskt rykte att två araber hade dödats av judar. Galna arabiska pöbelgrupper samlades i ivrig förväntan på att få tillfredsställa sin blodtörst. Vittnesmålen innehåller ohyggliga detaljer. Judiska kvinnor och flickor våldtogs och lemlästades. Makar och fäder tvingades att se på. Därefter slaktades även dessa. Barn och åldringar massakrerades utan pardon. Totalt mördades 67 judar inför ögonen på britterna.

Det nya PLO strävar efter fred

Sextio år senare tycktes freden oundviklig. En virvelvind av diplomatisk aktivism på 1990-talet kulminerade i ett möte i Gaza den 14 december 1998, vid vilket dåvarande USA-presidenten Bill Clinton framträdde inför det palestinska nationalrådet tillsammans med den palestinska befrielseorganisationens (PLO) ordförande Yassir Arafat.

Medan världen andlöst följde direktsändningen, fixade Arafat en omröstning som skulle bekräfta ett fredsbejakande brev han tidigare sänt till president Clinton. Förslaget antogs. Media var till sig i trasorna – omedelbart. Omröstningen blev förstasidesstoff världen över.

Men röstade nationalrådet verkligen för att avskaffa de paragrafer i PLO:s stadgar som kräver Israels upplösning? Faktum är att ändringar i denna grundlag måste godkännas av en majoritet på 2/3 av PNC:s medlemmar. Denna omröstning kom aldrig till stånd. Ett policy-brev, t.o.m. från Arafat personligen, är totalt ovidkommande. De paragrafer i PLO:s grundlag som kräver Israels undergång äger laga kraft än i dag.

Facebook befrämjar antisemitism

Hatet är fortfarande detsamma som 1929. Bara budbäraren är en annan. Under de senaste månaderna har mediagranskningsgruppen Palestinian Media Watch utifrån Facebooks plattform för sociala media avslöjat PA:s antiisraeliska och oförbehållsamt antisemitiska hetsprogram.

Som bara ett milt (!) exempel kan nämnas (enl. PMW Bulletin, 26 september 2019) att PLO:s ledande parti, Fatah, med PA:s ordförande Mahmoud Abbas i spetsen, den 15 juli på Fatahs officiella Facebook-sida publicerade en rapport av talesmannen dr. Iyad Abu Zneit, vilken upprepade den urgamla antisemitiska propagandalögnen att judarna samarbetade med nazisterna för att möjliggöra Förintelsen och sko sig själva på kuppen:

”[Judarna] var hatade p.g.a. sin rasism och sitt svinaktiga beteende… [Den judiska] stammens rikemän gick i spetsen för projektet att förslava och utnyttja mänskligheten, medan man köpslog om sina egnas blod, njöt av deras svaghet och skapade band med de [nazisterna] som brände dem, i syfte att förvandla dem till produktionsredskap och tillskansa sig själv rikedomar.”

Den arabiska enigheten rämnar

Under flera decennier bedrev arabiska och icke-arabiska muslimska stater ett politiskt samarbete till stöd för de palestinska araberna samt skapade en enad, kraftfull front inför FN och andra internationella organ.

14 september 1993: en uppdiktad fred (AP)

Så är inte längre fallet. Den palestinske journalisten Khaled Abu Toameh rapporterar att det arabiska stödet vacklar. (”Why Arabs Hate Palestinians”, Gatestone Institute, 9 september 2019)

Toameh citerar den saudiske skribenten Mohammed al-Shaikh som säger att varthelst palestinier tar vägen ställer de till med problem:

”Palestinier medför katastrof för alla som ger dem husrum. Jordanien var deras värdland – och så kom Svarta september. Libanon lät dem bosätta sig där – och snart var inbördeskriget ett faktum. Kuwait blev deras värdnation – och de blev Saddam Husseins soldater.” (Arabic.rt.com, 18 augusti 2019)

Ännu mera frispråkig är den prominente kuwaitiske redaktören Ahmad al-Jaralah:

”Den palestinska saken är inte längre en arabisk angelägenhet. Vi finansierar palestinierna och de svarar med att förbanna oss och uppföra sig illa. Araberna och muslimerna har inte några applåder kvar för palestinierna. Vi borde inte skämmas för att upprätta relationer med Israel.” (arabi21.com, 21 juli 2019)

Så länge som det här varar, är det bra för Israel.

Men tongivande nyhetsmedia bryr sig inte om verkligheten. Deras åsikter är befästa, och de kommer inte att erkänna att de haft fel i decennier.

Den uppmärksamme läsare som är villig att ta reda på sanningen om händelseutvecklingen i Bibelns Israel, skaffa sig kunskaper om Bokens folk och om hur de uppfyller mångtusenåriga profetior, måste ha Bibeln som en pålitlig resurs i ena handen och en tillförlitlig nyhetsrapport i den andra. Vi är tacksamma för att våra vänner världen över troget hjälper oss i denna strävan.