Artiklar Featured

En kristen arabisk diplomat och jurist talar om araber, judar och fred


George Deek


Vid ett evenemang anordnat av Med Israel for Fred den 27 december 2014 i Litteraturhuset i Oslo hölls ett engagerande tal av George Deek, kristen arab verksam som chargé d’affaires vid Israels ambassad i Norge. Texten har förkortats av utrymmesskäl. 

– Red.

När jag vandrar längs gatorna i min hemstad Jaffa, berättar den gamla stadsdelens gränder, husen i bostadsområdet Ajami och fiskenäten vid hamnen om det år som för all framtid förändrade denna min stad: 1948.

En av dessa berättelser handlar om en av de äldsta familjerna i denna urgamla stad: Deek, min egen familj. Före 1948 arbetade min farfar George, efter vilken jag fick mitt namn, som elektriker vid Rotenberg Electricity Company. Och eftersom Jaffa hade en blandad befolkning, hade han naturligtvis en del judiska vänner. Faktum är att hans vänner vid elbolaget t.o.m. lärde honom jiddisch; han blev alltså en av de första araber som talade detta språk.

1947 förlovade han sig med Vera, min farmor, och de gjorde upp gemensamma planer för att bilda familj i den stad där vår släkt levt i c:a 400 år.

Men ett par månader senare förändrades dessa planer bokstavligt talat över en natt.

När FN bejakade upprättandet av Israel och staten Israel därefter utropades, varnade arabledarna de arabiska invånarna att judarna hade för avsikt att döda dem ifall de stannade kvar. De sade till alla: ”Lämna era hem och fly.” De påstod sig behöva endast ett fåtal dagar, då de med hjälp av fem arméer lovade förinta det nyfödda Israel. Min familj, skräckslagen inför vad som skulle kunna hända, beslutade i likhet med de flesta andra att fly.

En präst kallades i all hast till Deek-familjens hem för att viga George och Vera. Min farmor hann inte ens skaffa sig en riktig klänning. Strax efter deras abrupta bröllop inledde hela familjen sin flykt norrut mot Libanon.

Men när kriget var över hade araberna misslyckats med att förinta Israel. Min familj befann sig på andra sidan gränsen och det tycktes som om brödernas och systrarnas öde var att skingras över hela världen. Idag har jag släktingar i bl.a. Jordanien, Syrien, Libanon, Dubai, Storbritannien, Kanada, U.S.A. och Australien. Min egen släkthistoria är bara en, och troligtvis inte den värsta, av många tragiska berättelser från år 1948.

Enligt FN förvandlades 711.000 palestinier till flyktingar. Samtidigt trakasserades, p.g.a. Israels grundande, 800.000 judar så svårt att de tvingades lämna arabvärlden, varvid huvuddelen [av dess länder] tömdes på judar.

Men denna konflikt var inte den enda under 18-1900-talen som medförde fördrivning och tvångsförflyttning.

  • Mellan 1821 och 1922 utvisades 5 miljoner muslimer från Europa, framförallt till Turkiet.
  • På 1990-talet upplöstes Jugoslavien, med 100.000 dödsoffer och 3 miljoner flyktingar som följd.
  • Mellan 1919 och 1949 och under Wisła [Vistula]-konflikten Polen-Ukraina dödades 150.000 och tvångsförflyttades 1,5 miljon människor.
  • Som en följd av Andra världskriget och Potsdam-avtalet tvångsförflyttades mellan 12 och 17 miljoner tyskar.
  • När Indien och Pakistan upprättades, förflyttades c:a 15 miljoner människor.

Detta hände även i Mellanöstern. Några exempel:

  • De ottomanska turkarna gjorde 1,1 miljoner kurder till flyktingar.
  • 2,2 miljoner kristna utvisades ur Irak.
  • Medan vi befinner oss här idag, dödas och utvisas varje månad c:a 1.000 yazidier, bahaier, kurder, kristna och även muslimer som ett resultat av muslimsk radikalisering.

Utsikten till att någon av dessa grupper kan återvända till sina hem är i princip obefintlig.

Så vad beror det på att minnet av serbernas, de europeiska muslimernas, de polska flyktingarnas eller de irakiska kristnas tragedier inte hedras? Hur kan det komma sig att judarnas fördrivning från arabvärlden totalt glömdes bort, medan palestiniernas tragedi (den s.k. Nakba) än idag präglar den politiska verkligheten?

Enligt min uppfattning beror det på att Nakba har muterat från en humanitär katastrof till en politisk anfallsplan. Högtidlighållandet av Nakba handlar inte längre om att minnas vad som en gång hände, utan om förbittring över staten Israels existens.

Detta märks allra tydligast i valet av minnesdatum: Nakba-dagen förlades till den 15 maj, dagen efter Israels självständighetsförklaring. Härigenom proklamerade det palestinska ledarskapet att Nakba-katastrofen inte utgjordes av fördrivningen, de övergivna byarna eller landsflykten. Nakba var i deras ögon Israels upprättande. Man sörjer mindre över den humanitära katastrof som drabbade palestinierna än över den judiska statens återuppståndelse. Med andra ord: Man sörjer inte det faktum att mina kusiner är jordanier. Man sörjer det faktum att jag är israel.

Härigenom har palestinierna blivit det förflutnas slavar, fjättrade av förbittringens bojor, fångar i en värld av frustration och hat.

Men, mina vänner:

För att kunna reparera det förflutna måste man först försäkra sig om en trygg framtid.

Detta är någonting jag lärde mig av min musiklärare Avraham Nov. När jag var 7 år gammal anslöt jag mig till musikkåren i Jaffas arabisk-kristna samhälle. Och där mötte jag Avraham, som lärde mig spela flöjt och klarinett.

Avraham är överlevande från Förintelsen. Hela hans familj mördades av nazisterna. Själv överlevde han tack vare att en naziofficer upptäckte hans talanger på munspel och bjöd hem honom under kriget för att underhålla husets gäster.

När kriget var slut, skulle han mycket väl ha kunnat nöja sig med att begråta historiens värsta exempel på människors brott mot mänskligheten och det faktum att han var ensam. Men han valde livet, inte döden – hopp istället för förtvivlan.

Avraham kom till Israel, gifte sig, bildade familj och började undervisa i det som räddat hans liv: musik. Han blev lärare för tusentals barn över hela landet. Och när han märkte det spända förhållandet mellan araber och judar, beslutade sig denne överlevande från Förintelsen för att till hundratals arabiska barn som jag lära ut hopp via musik.

Överlevande från Förintelsen är, i likhet med Avraham, de mest fantastiska män-niskor som finns. Under alla de 15 år jag som elev kände Avraham talade han bara en enda gång om sitt förflutna, en gång då jag krävde att få veta. Många överlevande berättade aldrig om de åren, om Förintelsen, inte ens inom den egna familjen, t.o.m. under årtionden.

Först när de hade försäkrat sig om en trygg framtid, tillät de sig blicka tillbaka mot det förflutna. De byggde upp denna framtid i sitt nygamla hem, staten Israel. Och i skuggan av sin största tragedi skapade judarna ett land som är världsledande inom medicin, jordbruk och teknologi.

Varför? Därför att de riktade blicken framåt. Mina vänner: Detta är en lärdom för vartenda folk som önskar få bukt med en tragedi – inklusive palestinierna.

Och det första steget i denna riktning är, utan minsta tvivel, att sätta stopp för den skamliga behandlingen av de palestinska flyktingarna.

I arabvärlden har dessa flyktingar, plus deras barn, barnbarn och t.o.m. barnbarnsbarn, än idag inte integrerats; de möter aggressiv diskriminering och förmenas i de allra flesta fall medborgarskap och grundläggande mänskliga rättigheter.

Hur kan det komma sig att mina släktingar i Kanada är kanadensiska medborgare, medan mina släktingar i Syrien, Libanon eller länderna vid Persiska viken – som är födda där och inte vet av något annat hem – fortfarande betraktas som [statslösa] flyktingar? Utan tvivel är arabstaternas behandling av palestinierna det värsta förtryck dessa utsätts för överhuvudtaget.

Och medbrottslingarna i denna kriminella verksamhet är inga andra än det internationella samfundet och FN. Istället för att utföra sin uppgift och hjälpa palestinierna att bygga sina liv, ger det internationella samfundet näring åt offermentaliteten.

Medan det finns ett FN-organ ansvarigt för alla världens flyktingar, UNHCR, etablerades ett separat organ för att handha endast de palestinska: UNRWA. Detta är ingen tillfällighet. UNHCR:s mål är att hjälpa flyktingar att få nytt hem och framtid samt avsluta flyktingtillvaron. Men UNRWA:s mål är det diametralt motsatta: att hålla dem kvar i deras flyktingstatus och hindra dem från att börja ett nytt liv.

Det internationella samfundet kan inte på allvar förvänta sig någon lösning av flyktingproblematiken när man i samarbete med arabvärlden betraktar flyktingarna som brickor i ett politiskt spel som förmenar dem deras grundläggande rättigheter.

Varhelst de palestinska flyktingarna tillförsäkrats lika rättigheter, har de varit framgångsrika och bidragit till samhället: i Sydamerika, U.S.A. och t.o.m. i Israel. Faktum är att Israel var ett av de första länder som automatiskt gav fullt medborgarskap och jämlikhet åt alla palestinier [inom sina egna gränser] efter 1948.

Och vi kan se resultaten:

  • Israeliska araber är världens bäst utbildade araber med regionens högsta levnadsstandard.
  • Araber tjänstgör som domare i Högsta domstolen [i Israel].
  • Några av Israels bästa läkare är araber, verksamma på nästintill varje sjukhus i landet.
  • Det finns 13 arabiska [israeliska] parlamentsmedlemmar, vilka åtnjuter rätten att kritisera regeringen – en rätt de till fullo utnyttjar – i skydd av yttrandefriheten.
  • Araber är vinnare i populära [israeliska] reality-shower i TV.
  • Ni kan t.o.m. hitta arabiska [israeliska] diplomater; en av dessa står just nu framför er.

När jag idag vandrar längs gatorna i Jaffa, ser jag de gamla byggnaderna och den gamla hamnen. Men jag ser också barn på väg till skolan och ungdomar på väg till universitetet. Jag ser blomstrande företag och levande kultur. Kort sagt: Vi har en framtid här i Israel.

Vilket leder fram till min nästa punkt:

Det är dags att sätta stopp för hatets och uppviglingens kultur, eftersom antisemitismen enligt min uppfattning utgör ett lika stort hot mot muslimer och kristna som mot judar.

Jag kom till Norge för drygt 2 år sedan, och det blev första gången som jag interagerade med judar som befolkningsminoritet. Jag är van vid att se dem som majoriteten. Jag växte upp i en liknande miljö: den kristna arabiska samhällsgruppen i Jaffa. Jag tillhörde de ortodoxa kristna, som är en del av den arabiska minoriteten i den judiska staten Israel i det muslimska Mellanöstern. Detta påminner om de där ryska dockorna. Man öppnar den största och finner en mindre inuti. Jag är den allra minsta.

Mina vänner: Att tillhöra en minoritet betyder att vara annorlunda. Och ingen nation har någonsin tvingats betala ett högre pris för sin minoritetsställning än det judiska folket. Dess historia har bidragit med många ord till det mänskliga språkbruket, t.ex. fördrivning, tvångskonvertering, inkvisition, ghetto, pogrom, för att inte nämna ordet Förintelse. [Förre brittiske överrabbinen] Rabbi Lord Jonathan Sacks uttrycker det tydligt: Judarna fick lida århundradena igenom för att de var annorlunda, för att de var den mest markanta icke-kristna minoriteten i Europa (och idag den mest markanta icke-muslimska minoriteten i Mellanöstern).

Och ett Europa (eller ett Mellanöstern) som inte har någon plats för judar, har ingen plats för humanitet.

Glöm inte: Antisemitismen må börja med judarna, men den slutar inte med dem. Judarna var inte de enda som tvångskonverterades under inkvisitionens tid. Och Hitler såg till att bl.a. zigenare och homosexuella fick lida jämte judarna.

Och nu händer det igen, denna gång i Mellanöstern. Arabvärlden tycks ha glömt bort att dess storhetstid under de senaste 1.400 åren inträffade när man visade tolerans och öppenhet gentemot dem som är annorlunda.

  • Den geniale matematikern Ibn Musa al-Khwarizmi var uzbek.
  • Den store filosofen Rumi var perser.
  • Den lysande ledaren Salah ad-Din [Saladin] var kurd.
  • Grundaren av den arabiska nationalismen var Michel Aflaq – en kristen.
  • Och den som förmedlade den islamiska återupptäckten av Platon och Aristoteles till resten av världen var Maimonides – en jude.

Men istället för att återuppliva den framgångsrika toleranstaktiken, utbildas nu arabiska ungdomar till att hata judar och använda antisemitisk retorik från medeltidens Europa blandad med islamisk radikalism. Och än en gång: Det som börjat som judefientlighet har blivit fientlighet gentemot var och en som är annorlunda.

För en vecka sedan flydde drygt 60.000 kurder från Syrien mot Turkiet av rädsla för att slaktas. Samma dag drunknade 15 palestinier från Gaza i havet vid ett försök att rädda sig undan Hamas klor. Bahaier och yazidier befinner sig i riskzonen.

Till råga på allt utgör den etniska utrensningen av Mellanösterns kristna det 21:a århundradets värsta brott mot mänskligheten. På bara två decennier har mina kristna syskon reducerats från 20% till dagens 4% av Mellanösterns befolkning.

Om vi önskar uppnå resultat när det gäller att skydda vår rätt att vara annorlunda och om vi vill ha en framtid i regionen, är jag övertygad om att vi måste göra gemensam sak: judar, muslimer och kristna tillsammans. Vi måste kämpa för alla kristnas rätt att leva ut sin tro utan fruktan – med samma hänförelse som för judars rätt att leva utan fruktan.

Vi måste kämpa mot islamofobi [fördomar mot muslimer], men det är nödvändigt att våra muslimska partners förenar sig med oss i kampen mot kristofobi och judefobi. Ty den mänsklighet vi tillhör är i fara.

Arabvärlden kan få bukt med uppfattningen [av palestinierna] som hjälplösa offer, men man måste öppna sig för självkritik och inse sitt eget ansvar:

  • Än idag har inte en enda historiebok inom arabvärlden ifrågasatt det historiska misstaget att förkasta upprättandet av den judiska staten.
  • Inte en enda framstående arabisk akademiker har trätt fram och förklarat att ifall araberna accepterat tanken på en judisk stat, skulle det ha funnits två stater, inget krigstillstånd och inget flyktingproblem.
  • Jag kan inte se något tecken på en ifrågasättande debatt om det destruktiva ledarskap som utövades av den jerusalemitiske muftin Haj Amin al-Husseini eller det onödiga krig som Arabförbundet inledde 1948 eller något av de övriga krigen mot Israel under alla år fram till dags dato.
  • Och jag kan idag inte märka någon som helst självkritik inom den palestinska befolkningens huvudfåra när det gäller användandet av terrorism, den andra intifadan eller avvisandet av [flera] israeliska erbjudanden sedan 1999 i syfte att avsluta konflikten.

Endast araberna själva kan förändra sin verklighet. Inte genom att sätta sin tilltro till konspirationsteorier och beskyllningar mot utomstående krafter – Amerika, judarna, västvärlden, etc. – för alla egna problem.

Jag läste en mycket intressant artikel av Lord Sacks om brödrarivalitet i Bibeln.

Det finns fyra sådana berättelser i Första Mosebok: Kain och Abel, Isak och Ismael, Jakob och Esau och Josef och hans bröder. Alla berättelser har olika slut:

  • I fallet Kain och Abel ligger Abel död.
  • I fallet Isak och Ismael står de tillsammans vid faderns grav.
  • I fallet Jakob och Esau möts de båda, omfamnar varandra och går därefter skilda vägar.
  • Men fallet Josef slutar annorlunda.

Josef var den 11:e av Jakobs 12 söner, Rakels förstfödde. Vid ett tillfälle sålde bröderna p.g.a. avundsjuka Josef som slav. Han blev emellertid den efter Farao mäktigaste mannen i Egypten. När missväxt drabbade Kanaans land, kom Josefs bröder och far till Egypten. Och istället för att bestraffa dem för vad de hade gjort honom, förlät Josef sina bröder. Detta är världslitteraturens första exempel på förlåtelse och försoning.

Josef förser sina bröder med allt vad de behöver. Det går dem väl, de växer i antal och blir ett stort folk. Vid berättelsens slut säger Josef till sina bröder: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett, för att bevara många människors liv.” Härigenom visade han på att vårt handlande idag kan forma framtiden.

Judar och palestinier är kanske inte bröder i tron, men vi är förvisso bröder när det gäller vårt öde. Och jag tror att vi, precis som i berättelsen om Josef, genom att göra de rätta valen och genom att fokusera på framtiden kan kompensera vårt förflutna. Gårdagens fiender kan bli morgondagens vänner. Det hände mellan Israel och Tyskland, mellan Israel och Egypten och mellan Israel och Jordanien.

Jag har fortfarande inte berättat resten av min familjs historia efter 1948.

Efter en lång färd mot Libanon, huvudsakligen till fots, nådde mina farföräldrar George och Vera Libanon, där de stannade i många månader. Under denna tid födde min farmor sin förstfödde son, min farbror Sami. När kriget var över, insåg de att man hade ljugit för dem. Araberna hade inte vunnit kriget såsom utlovat. Och judarna dödade inte alla araber såsom man fått höra skulle ske.

Min farfar såg sig omkring och såg bara en återvändsgränd: ett liv som flyktingar. Han betraktade sin unga hustru, ännu inte ens 18, och sin nyfödde son, och insåg att i en situation som fastnat i det förgångna utan någon möjlighet att se framåt fanns ingen framtid för hans familj. Medan hans syskon såg en framtid i Libanon, andra arabländer och västvärlden, kände han annorlunda.

Han ville återvända till Jaffa, sin hemstad. Eftersom han förut arbetat tillsammans med judar och hade vänner bland dem, var han inte hjärntvättad med hat.

Min farfar gjorde vad få andra skulle vågat göra: Han räckte ut handen mot dem som hans eget samhälle betraktade som fiender. Han tog kontakt med en av sina gamla vänner från elbolaget och bad om dennes hjälp.

Och denne vän, som jag hört min farfar berätta om, kunde hjälpa honom att återvända. Och som ett fantastiskt ynnestbevis hjälpte han honom t.o.m. att få tillbaka sitt gamla jobb vid vad som nu blivit Israel Electric Company. Och därmed blev han en av de få araber som arbetade där.

Idag finns bland mina syskon och kusiner revisorer, lärare, försäkringsagenter, högteknologiingenjörer, diplomater, fabrikschefer, universitetsprofessorer, läkare, advokater, investeringskonsulter, israeliska storföretagsledare, arkitekter – och t.o.m. elektriker.

Anledningen till att min familj fick ett framgångsrikt liv, anledningen till att jag idag står här som israelisk diplomat och inte som palestinsk flykting från Libanon, är att min farfar hade modet att fatta ett beslut som var otänkbart för de flesta andra. Istället för att gräva ner sig i misströstan, fann han ett hopp där ingen annan vågade leta efter det. Han valde att leva bland dem som betraktades som hans fiender – och göra dem till sina vänner. För allt detta står jag och min familj i oändlig tacksamhetsskuld till honom och min farmor.

Berättelsen om familjen Deek borde vara en inspirationskälla. Vi kan inte förändra det förflutna, men vi kan försäkra oss om en framtid för våra kommande generationer.

Tack.

Utskrift: Conrad Myrland