Förenade Arabemiratens utrikesminister Abdullah bin Zayed Al Nahyan skrev dessa välbekanta ord i gästboken vid Berlins minnesanläggning över Förintelsen den 6 oktober. FAE:s toppdiplomat hade själv föreslagit besöket vid den tyska anläggningen. I sällskap med Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi inför ett möte utbyttes löften om aktivt samarbete förebådande en ny era av fredlig samexistens.
Slagordet ”Aldrig mer!” har i decennier använts av judar för att tillkännage att en ny Förintelse aldrig kommer att tillåtas inträffa. Att en arabisk diplomat offentligt bejakar detta har en hisnande betydelse.
Har en ny era inletts? Ja, delvis.
Hemliga israeliska relationer med vissa muslimska stater har förekommit i decennier. Israel har t.o.m. varnat arabiska statsöverhuvuden (t.ex. Jordaniens kung Hussein) för överhängande lönnmordsförsök av terrorister.
Turkiet har, trots sin fientliga anti-israeliska retorik, haft aktiva handelsförbindelser med Israel i decennier.
Officiellt har dock endast två arabstater ingått fredsavtal med Israel (Egypten 1979, Jordanien 1994), innan FAE och Bahrain gjorde sammalunda i september i år.
Nu har den legendariska arabiska folksagans ande slunkit ur flaskan – och den lär inte bli så lätt att stoppa tillbaka.
Sedan i somras har förmärkts en uppsjö av diplomatiskt fotarbete angående andra muslimska stater som önskar relationer med Israel. Listan är inte betydelselös. Den inkluderar bl.a. Kuwait, Mauretanien, Marocko, Oman, Sudan och Tunisien.
Och det finns t.o.m. ännu mer förbluffande utvecklingstendenser. Röster har höjts i Irak, Libanon, Saudiarabien och Syrien som bejakar värdet av relationer med Israel. Dessa röster erkänner att årtionden har kastats bort på onödig fiendskap underblåst av palestinierna.
Detta är inte uteslutande privata uppfattningar. De kommer från regeringsmedlemmar eller dessas inofficiella talesmän och skulle inte ha fått publiceras utan klartecken från ledarskikten. Utan att vara allmänt accepterade åsikter, utgör de inledande steg mot att omforma folkopinionen till att acceptera förändrade normer.
Många arabstater betraktar vänskapliga relationer med Israel som medel att komma i åtnjutande av amerikansk välvilja och utökad handel. De önskar dessutom få tillgång till israelisk teknologi alltifrån agrikulturell sådan till medicinsk service och cybersäkerhet.
Många i arabvärlden önskar också helt enkelt framsteg. De lägger märke till den demokrati och yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som Israel erbjuder sina egna medborgare, inklusive den femtedel som är araber. De som lever under förtryckande eller auktoritära regimer ser Israel som en fyrbåk i Mellanöstern.
Men framförallt känner sig arabstaterna hotade av Irans vapenskrammel och är övertygade om att förbindelser med Israel kan bidra till att hålla Iran på mattan. Israel har varit oförskräckt proaktiv med att förstöra framskjutna iranska positioner, vapenlager och fabriker i Syrien, vilket andra länder har noterat.
Irans ambition att erövra världen för den shiitiska versionen av islam står höjd över allt tvivel. Dess utveckling av ballistiska och nukleära vapen är bevisad. Iran är huvudsponsor för terrorismen i Mellanöstern och övriga delar av världen. Hamas, Hezbollah och ett flertal andra terroristgrupper finansieras av den persiska staten. Libanon, Syrien och Jemen domineras redan av Iran och dess tentakler sträcker sig tvärs över Västeuropa samt Central- och Sydamerika.
En stor del av äran för det diplomatiska arbetet bakom kulisserna går till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans medarbetare samt till USA:s president Donald Trump och dennes stab, i synnerhet den ledande rådgivaren Jared Kushner, vilken förhandlade fram de israeliska överenskommelserna med FAE respektive Bahrain. Trump-Netanyahu-taktiken, som kringgått de ständigt obstruerande palestinierna, var oprövad och bevisligen framgångsrik.
Resultatet är ett paradigmskifte jämfört med tidigare. År 1973 drog arabstaterna igång en totalbojkott av Israel, till vilken en majoritet av de muslimska länderna anslöt sig.
Afrikanska stater, flera med stora muslimska befolkningar, tvingades ansluta sig eftersom man inte vågade äventyra sin handel med arabvärlden. Israel hade hjälpt många afrikanska stater att utveckla livräddande jordbruksinfrastruktur, konstbevattningssystem, m.m. Dessa stater gick på grund av bojkotten miste om Israels hjälp för ett halvt århundrade framöver. Idag önskar samma stater återanknyta till Israel, vilket försvagar bojkotten.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skakar hand med president Donald Trumps ledande rådgivare Jared Kushner vid ett möte i Jerusalem. (Reuters)
Lejonet sover ännu inte tillsammans med lammet. Även om regeringstalesmän uttrycker sig entusiastiskt märks också en utbredd försiktighet.
Israel kommer inte att sälja sin patenterade försvarsteknologi till några arabstater. En förnyad konfrontation med den palestinska myndigheten (PA) eller Gaza skulle kunna sätta en käpp i hjulet för framstegen. Och israelisk byggnation inom omtvistade områden i Judéen-Samarien, av FN betecknade som ”olagliga” (i strid med såväl Bibeln som t.o.m. tidigare FN-resolutioner), skulle kunna hindra utvecklingen.
Bibeln talar om en tid när alla folk ska samlas mot Israel på slagfältet. Det har förekommit exempel tidigare, som när nästan 200 medlemsstater inom FN röstade för att fördöma Israel – och endast Marshallöarna och Vanuatu [f.d. Nya Hebriderna] röstade emot.
Men Israel kommer att odla relationer med varje stat som är villig därtill. Man kommer att satsa på handel och bidra till dessa staters behov så länge det är möjligt. Även om förkastanden och konflikter återuppstår kommer ändå den dag när Jesajas profetia om fred vid Messias ankomst ska uppfyllas: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm, och pantrar ligga tillsammans med killingar, och kalvar och unga lejon och gödboskap skall samsas ihop, och en liten gosse skall valla dem” (Jes. 116). Israel längtar efter den dagen.