David B. Goldberg, fil.mag.
En grundläggande princip i judisk undervisning är att den Heliga skrift inte innehåller några utsvävningar; vartenda ord är betydelsebärande. Så varför upprepas berättelsen om Arons äldsta söner, Abihu och Nadab – som förtärdes av eld när de offrade ”främmande eld” i samband med tabernaklets invigning – hela fyra gånger i Torahn (3 Mos. 10:1-2; 16:1; 4 Mos. 3:4; 26:61)?
Guds ord är oföränderligt. Vi kan spekulera om huruvida sönerna var obehärskade, berusade, osedlig klädda, hade ambitionen att ersätta Mose och Aron eller något ännu värre, men bland de många förklaringarna till deras synd framträder högmod som en grundorsak.
Och så är det också idag.
Efter en kort period i modern historia efter Förintelsen, när de flesta nationer sympatiserade med det judiska folket och tillät dem bilda en egen stat, föll världen snabbt tillbaka i ett fientligt ståndpunktstagande. Medan Israels uttalade fiender uttryckte sitt motstånd mot judarna genom krig, terror, bojkott, delegitimering och asymmetrisk krigföring, svarade världens civiliserade länder med att uttrycka officiell oro och generell passivitet. Handelsmöjligheter och tillgång till olja ägde företräde framför moraliskt handlande.
Undantag fanns, främst U.S.A., beroende på vem som för tillfället var dess president.
På regeringsnivå i större delen av Europa existerar idag ett illa dolt förakt för Israel. Aktuella undersökningar avslöjar att c:a 40% av européerna betraktar Israel som lika ondsint som nazisterna. Akademiskt och teknologiskt utbyte med Israel upprätthålls, avtal sluts, men en ringaktande attityd mot judar utgör ordningen för dagen.
Ett område där detta är uppenbart är EU:s inställning till Judéen och Samarien (den s.k. Västbanken). Israels rättigheter där är baserade på obestridlig internationell lag, men EU bortser fräckt från detta faktum, härmar själlöst den muslimska världen och betraktar israelisk tillväxt som ”illegala bosättningar”. I tvåhundra områden världen över existerar olösta gränskonflikter, men bara den som berör Israel bemöts med ständiga internationella fördömanden. Ironiskt nog har Israels utvidgning av judiska samhällen bortom den ”gröna linjen” varit mindre under den nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahus ledning än under föregående decenniers premiärministrar Ehud Barak och Ariel Sharon.
Det bör påpekas att när FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon betecknade Västsahariska öknen som ”ockuperad” av Marocko och därmed förorsakade regionalt rabalder, dröjde det bara några dagar innan hans ämbetskontor bad om ursäkt och han själv tog tillbaka sitt yttrande.
Med sedvanlig arrogans kräver EU märkning – som icke-israeliska – av produkter från de omtvistade områdena, en uppenbar dubbelmoral som inte tillämpas gentemot någon annan tvistepart i världen: inte turkarna på Cypern, kineserna i Tibet eller någon annanstans överhuvudtaget. EU modifierade slutligen sina krav, men dess israelambassadör Lars Faaborg-Andersen och utrikespolitiskt ansvariga Federica Mogherini uppträdde såväl trångsynt som kränkande.
Redan innan EU klev in på scenen behandlades Israel som en andraklassens världsnation. Den schweiziske journalisten Marcel Gyr avslöjar (i Swiss Years of Terror: The Secret Agreement with the PLO, 2016) att på 1970-talet, när terroristers flygplanskapningar gav månatliga mediarubriker, slöt Frankrike, Tyskland, Italien och Schweiz avtal med den palestinska befrielseorganisationen (PLO) med löften om att inte lagföra terrorister i sina länder så länge dessa inte själva drabbades. Terrorister, t.ex. den beryktade Carlos Schakalen, skröt om att de alltid kunde känna sig trygga och utom all fara i Schweiz (”Terrorism and European Democracies”, Manfred Gerstenfeld, Jerusalem Post, 27 mars 2015).
Moral betydde ingenting för statsledningarna. De avlönade terrorister, hyste och beskyddade dem, samtidigt som Israel hindrades från att ställa dem inför rätta.
Även storföretag var delaktiga i liknande avtal. I ett fall för 40 år sedan betalade en stor amerikansk bank PLO:s agent för att dess dotterbank i Beirut, Libanon, skulle känna sig säker; ett klassiskt exempel på beskyddarpengar till gangsters. Detta var en vanlig åtgärd bland bolag som önskade få fotfäste i denna Mellanösterns tidigare finanshuvudstad och kosmopolitiska tummelplats.
Allteftersom terroristgrupperna blev mera förmögna och deras celler åtnjöt beskydd från västliga regeringar, ökade brotten gentemot Israel i omfattning. Judarna blev bildligt talat världens syndabock. Samtidigt som Israel, eller dess medborgare och utländska sändebud, fortsatte att vara terrorismens primära mål, vände världen bort blicken.
Allt detta nådde sin höjdpunkt i 2015 års kärnenergiavtal med Iran. Från Irans sida förekom inga falska förespeglingar visavi Israel. Dess avsikt att utradera Israel fastslogs gång på gång av Irans talesmän. Och detta pågår fortfarande. Förhandlarnationerna avskräcktes aldrig i sin strävan efter att uppnå ett avtal med Iran. Vad de fick var ett uselt sådant. Om Iran håller sig till riktlinjerna, kommer man att ha ohämmad tillgång till kärnvapen inom c:a ett decennium. Och Europa kommer att få ohämmad handel med Iran.
Redan idag har Iran upprepade gånger brutit mot avtalsvillkoren. Man har fortsatt att utveckla och provavfyra ballistiska missiler som kan förses med kärnladdningar och nå Israel och Europa. Och med hjälp av alla de miljarder dollar som tidigare varit frusna men nu görs åtkomliga för Iran samt de mångåriga handelsavtal som slutits, har Irans stöd till terrorgrupper över hela världen kunnat ökas.
Israel, som redan hotas från alla sidor, får återigen agera offerlamm. Fast man nominellt är medlem av det internationella samfundet via FN, räknas Israel i realiteten inte till nationerna, precis som Bileam nämnde i sin profetia (4 Mos. 23:9).
Det mumlas från Washington att president Barack Obama under innevarande år kan tänkas pressa Israel till att ge upp mark genom att hota med att inte skydda landet från försök att via FN:s säkerhetsråd påtvinga Israel sina beslut och skapa ytterligare en palestinsk stat. Oavsett om Obama utnyttjar sin möjlighet till veto eller ej, skulle Israel bli förloraren.
Men handlingar får konsekvenser – som vi ser av fallet Abihu och Nadab (jfr. Apg. 5:1-5).
Den självrättfärdighet som europeiska regeringar ger uttryck för, när man stolt förklarar sig tillhöra en postkristen kontinent och i förvissningen om att man vet en bättre väg än den ”överspelade” bibliska maximen om att välsigna och beskydda Israel, har resulterat i en bestraffande, självdestruktiv politik.
Genom de europeiska och amerikanska dörrar som öppnats för invandring har muslimska flyktingar strömmat in och med dem en kultur och ett värdesystem totalt främmande för folken i västerlandet. De fria nationerna ser framför sig positiva följdverkningar av invandringen, t.ex. efterlängtad arbetskraft och befolkningstillväxt. Flykt från förföljelse är den vanliga motivationen till öppna-dörren-politiken. En betydande del av ”flyktingarna” tillhör säkerligen denna kategori, men en stor del är ekonomiska migranter, bland vilka huvudparten är män i arbetsför ålder, 18-49, betänkligt nog utan medföljande familjer.
Samtidigt negligeras andra samvetslöst. Kristna utgör den mest förföljda befolkningsgruppen i muslimska länder. (Judarna dödades eller tvingades ut ur landet för flera decennier sedan.) Folkmord pågår i Egypten, Irak, Libyen, Nigeria och Syrien. Tusentals kristna män mördas, kvinnor och döttrar säljs som hustrur och sexslavar, barn som slavar. De halshuggs, bränns och korsfästs (”Inconvenient Genocide”, Caroline Glick, Jerusalem Post, 8 april 2016). Och trots detta har de överlevande bland dem minst möjlighet till en skyddad tillvaro i Europa och Nordamerika. De är groteskt underrepresenterade i invandringsstatistiken.
Istället översvämmas storstäder av en ny befolkning som kommer att förändra Europas ansikte inom loppet av en generation. En huvudstad, känd för sina museer och sin klassiska musik, har redan nu 150 muslimska förskolor: Wien i Österrike. Alla lärarna är muslimer och i många klasser är undervisningsspråket inte tyska, enligt professor Ednan Aslan vid Institutet för islamiska studier vid Wiens universitet (Kurier, Österrike, 15 december 2015).
Bibliska riktlinjer kastas överbord och ersätts med sekulära, humanistiska, ja t.o.m. ekonomiskt motiverade dagsländor under den vilseledande beteckningen ”social rättvisa”. Om Messias skulle dröja kommer våra barns generation att få leva med konsekvenserna av vår tids högmod.