Gabriel A. Goldberg, fil.mag.
– Varför fantasier om Israel förvandlas till sanning
Israels folk har en av Gud given livsuppgift i Israels land och dessutom en gudomlig lag om rättfärdig behandling av den ”främling” som ansluter sig till folket. Judarna har ju själva varit främlingar – i Egypten (2 Mos. 22:21).
Varannan europé tror emellertid att Israel begår folkmord – för ett utrotningskrig – mot palestinierna. Många ser Israel som en apartheid-stat. Hur kan förmodligen rationellt tänkande människor, med tillgång till massor av bevis på motsatsen, tro på så ondskefulla lögner?
En undersökning utförd av forskare vid universitetet i Bielefeld, Tyskland, konstaterade att c:a 50% av tyskarna tror att Israel uppträder mot palestinierna på samma sätt som nazisterna mot judarna. Att projicera nazistliknande brott på den judiska staten må skänka terapeutisk uppbyggelse för vissa tyskar, men denna giftiga syn på Israel är faktiskt vanlig i hela Europa. Enkäter i Schweiz, Norge och andra europeiska länder avslöjar liknande åsikter som är ungefärligen lika spridda.
”Folkmord” innebär avsiktlig decimering av ett folk. Förintelsen, det turkiska folkmordet på armenierna, hutus massaker på tutsis i Rwanda och muslimska sudanesers illdåd mot kristna har alla ett tydligt, gemensamt drag: massmord – i hundratal, tusental eller miljontal, antingen genom riktat, dödande våld eller med hjälp av utstuderade metoder som vållar svält eller liknande.
Enligt FN:s egen statistik ökar den palestinsk-arabiska befolkningen år efter år. Detta pekar knappast på något folkmord.
FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har formulerat ett index för humanutveckling (HDI) avsett att mäta livskvaliteten i 187 länder och FN-erkända territorier. Det tar hänsyn till en mängd faktorer: hälsa (medellivslängd), utbildning, inkomst, teknologisk utveckling, etc. Bland de upptagna länderna finns ”Palestina (staten)” (!). HDI-rapporten för 2013 noterar att den palestinska medellivslängden har ökat med drygt 10 år sedan 1980.
Inom EU är medellivslängden c:a 80 år, i USA 79, i Sydafrika under 50 och i Egypten 73. Den palestinska medellivslängden i Gazaremsan och på ”Västbanken” är 75 (!) år, samma som för en färgad medborgare i USA. Hur kan man då överhuvudtaget jämföra medellivslängden för en palestinier med den som gällde för t.ex. en europeisk jude under nazistisk ockupation… eller en tutsi i Rwanda 1994?
FN-rapporten påpekar också årliga förbättringar i palestiniernas livskvalité i övrigt. Om vi bara betraktar arabstaterna har palestinierna en HDI-status som ligger över medelvärdet i dessa. Så var finns bevisen på folkmord?
Vi har tagit upp apartheid-anklagelsen mot Israel åtskilliga gånger i HASHIVAH. Jag ska därför bara summariskt nämna de mest typiska angreppspunkterna, för att avslöja det absurda i dessa. Nedan finner du en lista över arabiska rättigheter i Israel, en kortfattad men klargörande sådan. T.o.m. anklagelsen om kulturellt folkmord är bevisligen falsk.
Israel har alls inga likheter med Sydafrika, sinnebilden för apartheid (åtskillnad), där vita och svarta segregerades och där de svarta saknade grundläggande fri- och rättigheter. Faktum är att i Israel har araberna fler rättigheter än i arabländerna.
Och ändå består apartheid-lögnen. Initiativet till kampanjen Israel Apartheid Week – med syfte att sprida information om Israels påstådda rasistiska brott mot palestinierna och verka för bojkott, divestment (frånta investeringar) och sanktioner (BDS) – togs 2005 av arabiska studenter vid Torontos universitet. Kampanjen har därefter blivit en årligen återkommande programpunkt vid universitet världen över. Studentkårer vid flera kanadensiska universitet har gett sitt bifall till resolutioner med krav på universitet att avstå från samarbete med Israel.
Trots att allmänheten i USA fortfarande är avgjort pro-israelisk, är detta inte lika tydligt inom universitetsvärlden. Många student- och akademikerorganisationer med vänstersympatier förordar bojkott av israeliska universitet och akademiker. En positiv sida av saken är dock att styresmän och rektorer vid ett hundratal amerikanska universitet nyligen avvisade såväl akademisk bojkott som skenheligt utpekandet av Israel.
– Palestinsk-arabiska rättigheter i dagens Israel
I dagens Israel:
United Church of Canada har förordat bojkott av israeliska produkter, liksom United Metodist Church i USA. USA:s Presbyterian Church, United Church of Christ samt de episkopala och lutherska kyrkosamfunden har samtliga antagit eller övervägt bojkott och divestment. USA:s pingstkyrkor har pressats av interna bojkottaktivister. Engelska statskyrkans ledarskap har förespråkat bojkott av Israel. Storbritanniens metodistkonferens överväger bojkott. Ledarna för de traditionella australiska, norska och svenska kyrkorna har manat till bojkott, i likhet med vissa tyska lutherska kyrkoledare. Även den tyska grenen av den katolska icke-statliga organisationen Pax Christi har rekommenderat bojkott.
Den ständiga de-legitimeringen och demoniseringen av Israel som illegal, rasistisk ockupant har gett resultat. Det tyska järnvägsbolaget Deutsche Bahn (DB) drog sig ur höghastighetsprojektet för tåglinjen Jerusalem-Tel Aviv. Det brittisk-danska säkerhetsföretaget G4S har uttalat sin avsikt att inte förnya utlöpande kontrakt med Israel. De holländska firmorna Vitens och Royal Haskoning DHV har annullerat sina kontrakt med Israel. Det holländska investmentbolaget PGGM har med moraliska övertoner bestämt sig för att avsluta samarbetet med ett flertal israeliska banker p.g.a. deras aktiviteter i ”bosättningarna”.
EU har krävt att produkter från israeliska ”bosättningar” skall förses med etiketter som talar om att de härstammar från ockuperade områden och inte från Israel. Nyligen beslöt EU också att inga EU-fondmedel, stipendier eller anslag får användas för att stödja israeliska företag eller aktiviteter (akademiska, affärsmässiga eller andra) bortom den ”gröna linjen” i de s.k. israelockuperade palestinska områdena. Brittiske premiärministern David Cameron har antytt sin avsikt att intensifiera åtgärderna mot de israeliska ”bosättningarna”.
Dessa åtgärder mot Israel grundar sig nominellt i omsorg om internationell lag och mänskliga rättigheter. Men sanningen är: Detta är inte det verkliga skälet.
Nutidens varaktigaste militära ockupation är Kinas herravälde över Tibet. Sedan invasionen 1950 har Kina dödat totalt en miljon tibetaner (ännu flera enligt vissa beräkningar). C:a 150.000 tibetaner har flytt till fots via Himalaya. I stort sett samtliga tibetanska tempel och kloster – c:a 6.000 – har förstörts. Miljontals han-kineser har förflyttats till Tibet i syfte att försätta den infödda befolkningen i minoritetsställning. I enlighet med apartheid-bruk tilldelas endast han-kineser ledande administrativa befattningar.
Turkiet invaderade Cypern 1974 och besatte en tredjedel av landet. 35.000 turkiska soldater ockuperar fortfarande norra Cypern. C:a 140.000 grekcyprioter utvisades och drygt 100.000 anatoliska turkar bosattes i området. Mer än 500 grekisk-ortodoxa kyrkor förstördes och 55 förvandlades till moskéer.
Marocko har ockuperat Västsahara alltsedan 1975.
Varför ropar inte alla dessa kyrkoledare, studentkårer, politiker, intellektuella, företag och andra på bojkott av Kina, Turkiet eller Marocko?
Självklart kan ingen förståndig människa i dagens prekära ekonomiska klimat bojkotta Kina och bryta förbindelserna med såväl världens största marknad som dess billiga arbetskraft. Ekonomin sätter caritas på undantag. Det som verkligen betyder någonting är Dollar, Euro och Pund Sterling, inte humanitär omsorg och internationell legalitet. För hur skulle man annars kunna förklara det faktum att medan holländska PGGM nu undviker Israel, fortsätter man att investera i kinesiska banker och oljeutvinningsföretag som verkar i det av Kina ockuperade Tibet?
Stick i stäv mot sin uttalade policy visavi Israel erbjuder EU fondmedel och bidrag till turkiska företag och individer i ockuperade norra Cypern. Marocko, då? EU har nyligen undertecknat handelsavtal med Marocko som inkluderar ockuperade Västsahara.
Israel, vars legala anspråk på Samarien och Judéen (och Gazaremsan) och rätt att där uppföra bosättningar stöds av internationell lag (ratificerad av Nationernas Förbund och FN), utväljs för bestraffning. Allt medan de som invaderat främmande länder och med hjälp av bosättare försatt ursprungsbefolkningen i minoritetsställning tillåts fortsätta sina illegala ockupationer utan vare sig ekonomiska påföljder eller den hätskhet som kommer Israel till del. Här handlar det verkligen om dubbla måttstockar.
Australiens utrikesminister Julie Bishop kallar bojkottivrarna ”otroliga hycklare”. Man borde åtminstone kunna förvänta sig att ett prästerskap som är välbekant med Nya testamentets ”ledmotiv” skulle undvika sådan uppenbar dubbelmoral.
Det står fullständigt klart att dessa aktivister inte drivs av omtanke om lidande människor. Om så vore fallet, hade man utlyst massdemonstrationer p.g.a. de senaste tre årens 130.000 huvudsakligen civila dödsoffer i Syrien – fler än under 66 år av arabisk-israelisk konflikt. Barn i av re-bellerna behärskade områden, inringade av syriska regeringsstyrkor, dör idag av svält. Var finns de humanitära flottiljerna? Är det överhuvudtaget tänkbart att dessa felsökare skulle protestera mot att kristenheten går ett grymt öde till mötes genom våldsam förföljelse överallt i den muslimska världen? Har de någonsin funderat på en turistbojkott mot Egypten eller Turkiet?
När endast judar, eller som i detta fall endast den judiska staten, utsätts för särskilda bestraffningsåtgärder – vad kallas detta? När speciella EU-regler och lagar stiftas selektivt, enkom mot den judiska staten, vad har detta för namn? Den stora elefanten i rummet är: Antisemitism. Detta ”A”-ord, och inget annat.
Kanadas premiärminister Steven Harper säger: ”Så här ser den nya antisemitismen ut. Den riktar sig mot det judiska folket genom att slå på Israel i sitt försök att göra den gamla trångsyntheten acceptabel för en ny generation.”
Varför finner Oxford Unions debattforum det legitimt att debattera huruvida Israel har rätt att existera eller ej? Man har aldrig debatterat Jordaniens eller Storbritanniens eller, för den delen, någon annan stats existensrätt. Varför publicerar den tyska landsortstidningen Neue Osnabrücker Zeitung en ledarartikel om att Israel inte borde bli en ”judisk” stat? Är det kanske en nyhet för redaktörerna på Neue OZ att Israel har varit en ”judisk stat” alltsedan 1948? Varför jämför svenske redaktören Per Jönsson den avlidne israeliske premiärministern Ariel Sharon med Hitler? Israel är den enda nation i Mellanöstern som alltsedan sin födelse oblygt hotats med folkmord av sina fiender – och idag av Al-Qaida, Fatah, Hamas, Hizbollah och Iran.
En bild av en judisk-run butik i Tyskland, efter att ha vandaliserat av nazister och täckt med antisemitiska graffiti, den 10 november 1938.
Plötsligt låter slagordet ”Köp inte av Israel (den judiska staten)” väldigt likt 1930-talets ”Köp inte av judar”. Plötsligt påminner oss EU:s bestämmelser angående israeliska bosättningar om de lagar som en gång i tiden antogs i Nürnberg. Nej, det handlar inte om samma råa antisemitism som i Tredje Riket, men avsikten är densamma: att beröva judarna deras rättmätiga hem. Och den rasmässiga, religiösa selektiviteten är likartad. Naturligtvis säger man inte ”judar”, men ”Israel” uppnår samma effekt.
Israels kritiker viftar bort anklagelsen om antisemitism med argumentet att kritik av Israel inte är liktydigt med antisemitism. Må så vara. Men vi har konstaterat att det allmänna resonemanget kring Israel för länge sedan har övergett rationellt tänkande och nått ett absurt stadium. Många européer är idag, på grund av den massiva israelkritik som främst vänsterpressen har matat dem med, oförmögna att korrekt definiera folkmord och apartheid. De vet bara vem de hatar. Detta enögda israelcentrerade hyperfokus avslöjar dem som förnekar att de är antisemiter.
Samtliga 200 miljoner européer som tror på de skändliga lögnerna om Israel är inte illvilliga, tölpaktiga antisemiter, på samma sätt som inte alla tyskar var medlemmar i nazistpartiet. Men massorna som instämde i propagandan och partiprogrammet var lydiga anhängare. 80 år har förflutit, men föga har förändrats. Demokrati, utbildning, västliga värderingar och andlig håg är inget vaccin mot trångsynthet. Den franske författaren Emile Zolas stridssignal ljuder sannare än någonsin: J’accuse…! Än en gång anklagas judar orättfärdigt. Än en gång har juden blivit världens strykpojke.
Bibeltroende vänner av Sion har en 2.500-årig förpliktelse att höja sina röster och sprida sanningen om Israel: ”Hör HERRENS ord, ni hednafolk, och förkunna det i kustländerna i fjärran. Säg: Han som skingrade Israel skall också samla det och bevara det som en herde bevarar sin hjord” (Jer. 31.10). Vi har konstaterat hur lögnerna om Israel har blivit normgivande i dagens värld. Men det är inte för sent för dig, käre läsare, att be – och handla.