Min hustru och jag hade fått biljetter i gåva, så 15 maj gick vi för att se en föreställning, något som vi sällan har tid till. Det var en scenversion av ”The Sound of Music” (Rodgers och Hammerstein, 1959).
Publiken hade stängt av mobiltelefonerna och var uppmärksam och belevad. Mitt i första akten, när de sju barnen i familjen von Trapp sjöng ”Do-re-mi”, började dussintals telefoner ringa över hela teatersalongen, och vi insåg att det var en alarmsignal. Ett hundratal röda punkter på våra mobilkartor visade hotade samhällen över hela Israel.
Teaterchefen steg ut på scenen, stoppade föreställningen och tillkännagav en tiominuters paus. Alla väntade tålmodigt på sina platser. Det fanns ingenstans att ta vägen; skyddsrummet skulle aldrig ha kunnat rymma tusen människor.
Några minuter senare återupptogs föreställningen till dånande, trotsiga applåder och barnen fortsatte sin sång, oberörda och glädjefyllda. Efter varje sångnummer upprepades den överväldigande publikreaktionen.
Det här återspeglar mer än en okuvlig anda. Inte ens dagliga missilangrepp från Jemen kan avhålla israelerna från att prisa livet. Varken missiler, massakrer vid musikfestivaler eller mordbränder (nya sådana varje vecka) avskräcker dem från att bejaka livet.
Ondsinta fiender önskar förgöra oss, men vi kommer att fortsätta framåt, precis som de judar som återuppbyggde Jerusalem med murslev i ena handen och vapen i den andra till skydd mot attacker (Neh. 4:17-18).