Ja, Jerusalem – Guds jordiska boning i över tre årtusenden (Ps. 46:5; 48:2) och det judiska folkets huvudstad.
Jerusalem har nu i 50 år varit en tillfullo återförenad stad efter den partiella muslimska ockupationen 1948-1967, då Jordanien (skapat ur tomma intet av britterna) besatte en del av staden, systematiskt förstörde 58 sekelgamla synagogor och yeshivot (teologiska lärosäten) och vanhelgade 38.000 gravar.
Under mina föreläsningsturnéer förra året i Tyskland, Sverige och Danmark talade jag detaljerat om Jerusalem, ett veckolångt seminarium nedbantat till en enda föreläsning. Jag behandlade den nuvarande staden, den framtida tusenåriga fredens och den himmelska som kommer att sänkas ner till jorden. Rabbinerna, som med andlig inspiration alltid hänvisar till Jerusalem i dess pluralform (hebr. Yerushalayim), förklarar: ”Ingen som ringaktar det jordiska Jerusalem äger delaktighet i det himmelska.”
Fastän det Jerusalem vi alla känner äger särskild biblisk tyngd för judar och kristna, har hon alltsedan Abrahams dagar haft en inflytelserik betydelse för hela vår värld. Låt mig belysa en aktuell fråga: Enligt Sakarja 12:2-3 ska Jerusalem bli en ”berusningens kalk ” och en ”lyftesten” för alla folk. Ja, ”alla jordens folk skall församla sig mot henne”. Man behöver inte vara särskilt religiös för att känna igen den utveckling som i våra egna dagar äger rum med en ständigt accelererande hastighet parad med förberedelser för krig mot Israel.
På basis av historia och föreliggande fakta beslutade USA:s president Donald Trump den 6 december 2017 att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. En majoritet av nationerna inom FN (128 av 193), ibland dem 22 av de 28 EU stater, röstade igenom en ogiltighetsförklaring av denna deklaration. Massdemonstrationer och våldsamheter ägde rum världen över och den knapphändigt dolda antisemitismen flammade upp än en gång.
Tyskland sällade sig till de stater som förkastade Jerusalem som det judiska folkets huvudstad. Jag minns att f.d. rikskanslern Helmut Kohl i likhet med sin nuvarande kollega Angela Merkel åtskilliga gånger har betonat att Tyskland och Israel delar en ödesmättad historia, en ”icke-förhandlingsbar” sådan med konsekvenser också för Israels säkerhet. Men talar inte handlingar ett tydligare språk än ord?
Och om jag som en Förintelsens överlevande noterar hur en nation skyldig till sex miljoner judars död idag tillåter en miljon människor, av vilka många tydligt deklarerar sin vilja att döda alla judar, att komma in i landet – vad kan jag då förvänta mig ska hända? Tyskland hade en judisk befolkning på knappt 600.000 före folkmordet.
I april 2017 besökte den tyske utrikesministern Sigmar Gabriel den judiska staten. Inför de israeliska parlamentsmedlemmarna påstod han att Israel inte gav de palestinska araberna tillräckliga mängder vatten. Fakta bevisar emellertid att Israel tilldelar dem (och även jordanierna) betydligt mycket mera vatten än vad man enligt avtal förpliktigas göra. Och detta trots att den palestinska förvaltningen skadar vattenreserverna genom okontrollerat avfallsvatten och illegala borrningsprojekt.
Den senaste flagranta antisemitiska kommentaren fälldes i mitten av december, då samme regeringsmedlem inför en grupp muslimer i Berlin deklarerade att Israels relation visavi araberna påminde honom om sydafrikansk apartheid – ett absurt förtal.
Ur vilken kloakbrunn muddrar denne privilegierade representant för det tyska folket upp sina lögner? Han borde veta bättre. Alltsedan Jerusalems återförening har medlemmar av alla trosriktningar haft tillgång till sina heliga platser. Israels araber har det bättre än i muslimska länder. Judisk och muslimsk läkar- och sjukhuspersonal arbetar tillsammans och på universiteten ryms såväl muslimska som judiska studenter och lärare. Israel har muslimska advokater och domare ända upp i Högsta domstolen. De högsta juristerna fäller t.o.m. domslut både för och emot militära aktioner. Muslimer har israeliskt medborgarskap och tillgång till all samhällsservice, precis som varje annan medborgare.
Som jag har antytt, märks en tydlig polarisering bland nationerna när det gäller kampen om Jerusalem. FN använder redan uteslutande arabiska termer för att beteckna Jerusalems judiska heliga platser och kräver regelmässigt att judar inte ens ska få bygga i staden.
Med avseende på de krigsförberedelser som pågår i muslimska stater norr om Israel och Rysslands allt djupare inblandning, sker en påtaglig utveckling i riktning mot den i profetian förespådda attacken från Magogs Gog mot Israel (Hes. 38-39) – och i stridens epicentrum står Jerusalem. Borde vi inte känna fruktan? Gud sade: ”Jag skall gå till doms med honom med pest och blod. Slagregn och hagelstenar, eld och svavel skall jag låta regna över honom och hans härar och över de många folk som följer honom” (38:22).
Det står också skrivet: ”På den dagen skall HERREN beskydda Jerusalems invånare… På den dagen skall jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk som kommer mot Jerusalem” (Sak. 12:8-9). Att ett krigstillstånd av så apokalyptiska dimensioner även kommer att vålla lidande för Israel är inte omöjligt. Mera skulle kunna sägas i detta eskatologiska sammanhang, men jag vill begränsa mig till ovanstående kommentarer.
En iakttagelse: När den judiska staten Israel återupprättades 1948, predikades det i de flesta evangeliska frikyrkor kring händelserna i profetiorna om den yttersta tiden. Idag är denna företeelse i stort sett passé. Varför? Har Bibeln ändrat sig på 70 år?
Eller beror det på ersättningsteorins undervisning (om att kristna utgör ”det nya Israel”)? I annat fall borde kyrkorna känna sig nödsakade att göra hoppingivande uttalanden om Israel – om judarna. Istället hör vi alltför ofta talas om Guds bestraffningar (som redan hände för tusentals år sedan) som skulle förmå judarna att slutligen acceptera den kristna läran. Vilket starkt påminner om den gamla svärd-och-spjut-metoden som ville tvinga judar att konvertera. Eller har vissa kyrkor förvandlats till ”sovande jungfrur”? I så fall bör de påminnas om Jesu ord: ”Skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?” (Luk. 18:8).
Låt mig sluta med en glädjefylld andlig ton: ”Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne” (Sak. 66:10ff).