”Ve dem som kallar det onda gott och det goda ont, dem som gör mörker till ljus och ljus till mörker, dem som gör surt till sött och sött till surt!” (Jes. 5:20). ”Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige, de är båda en styggelse för HERREN” (Ords. 17:15).
Under nära 50 års tid har grannländer anklagat Israel för folkmord med avseende på dess behandling av palestinierna. I och med kriget Hamas-Israel har dessa anklagelser blivit allt ettrigare. Men är de sanningsenliga? Folkmord innebär medveten förstörelse av en nationell, etnisk, rasbaserad eller religiös grupp i avsikt att eliminera denna. En avsevärd palestinsk folkökning i decennier och t.o.m. nu, i såväl Gaza och det palestinska självstyrets område (Judéen-Samarien) som i Israel, talar ett annat språk. Så här ser inte folkmord ut.
Den djävulska ironin i detta är att de enda som regelbundet uttrycker en önskan eller avsikt att genomföra folkmord är Israels arabiska eller muslimska grannar, ett hot riktat mot den judiska staten och i själva verket mot alla judar.
ˑ Hamas citerar i ingressen till sin urkund från 1988 en beryktad hadith (Sahih Muslim 54:105): Muslimerna kommer att attackera judarna, och t.o.m. träd och klippor ska bidra genom att avslöja judar som försöker gömma sig bakom dem, med varningen: ”O, muslim, o, Allahs tjänare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom!” Enligt muslimskt synsätt förebådar detta den yttersta tiden.
ˑ I ett tal på arabiska år 2002, tillgängligt på YouTube, uttryckte Hezballahs framlidne generalsekreterare Hassan Nasrallah en önskan att alla judar skulle samlas i Israel, eftersom detta skulle göra det enklare att eliminera dem i en enda konflikt än genom att spåra upp och döda dem över hela världen.
ˑ Den tidigare iranske presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani hotade i ett tal 14 december 2001 på Teherans universitet Israel med nukleär ödeläggelse; han hävdade att Israel inte skulle kunna överleva en enda kärnbombsattack, medan en liknande skulle vålla den islamska världen endast begränsade skador. Med andra ord: en sådan attack på Israel vore värd sitt pris.
ˑ 2019 kallade Hossein Salami, framliden ledare för Irans revolutionsgarde, Israels förstörelse ett ”uppnåeligt mål” och uttryckte sin strävan att befria planeten från sådan ”förorening”.
ˑ Dessa folkmordsintentioner har rötter t.o.m. före grundandet av staten Israel. Kom ihåg att Jerusalems mufti (religiöse ledare) Haj Amin al-Husseini, tillsatt av britterna, träffade Adolf Hitler i Berlin 28 november 1941 för att utlova stöd åt Tysklands krigsansträngningar och utverka hjälp med att rensa Palestina från dess judar. 1943 mötte han SS-ledaren Heinrich Himmler och rekryterade närmare 30.000 muslimska frivilliga för SS i Bosnien.
ˑ1947 lovade Arabförbundets generalsekreterare Azzam Pasha att det kommande kriget mot Palestinas judar skulle bli ett ”utrotningskrig och en ödesdiger massaker”.
ˑ I maj 1967, omedelbart före Sexdagarskriget, proklamerade den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser att Egyptens mål var ”Israels förstörelse”. I sina utsändningar under maj-juni 1967 hänvisade Radio Cairo gång på gång till befriandet av Palestina ”från floden till havet”, d.v.s. ett totalt utplånande av Israel. Iraks president Abdul Rahman Arif sade: ”Vårt mål är tydligt – att utradera Israel från kartan.” Och vem minns inte parollen ”driva judarna i havet”, som uttryckte arabledarnas grundtanke från 1947 till 1967.
Talet om folkmord varieras med lätthet: ibland syftar det på Israel, ibland gäller det judarna – alla judar.
Är det egentligen så underligt att barn som fostrats under sådana regimer, t.o.m. i skolor administrerade av UNRWA (FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar) eller i Gazas ungdomsläger, uttrycker en önskan att få döda judar? Att det är vanligt att finna Hitlers Mein Kampf i privatbostäder i Gaza, i likhet med de allestädes närvarande tunnelentréerna och ammunitionsförråden? Folkmordsmålsättningen nedärvs från generation till generation.
Allt detta till trots är det Israel som regelbundet av enskilda individer, aktivister, moraliserande kändisar, NGO:er (icke-statliga organisationer), politiker och stater (inklusive, skamligt nog, Irland, Sydafrika och Spanien) anklagas för att bedriva folkmordskrig gentemot palestinierna.
Man åberopar ofta ett domstolsbeslut från 2024 av International Court of Justice (ICJ), detta trots att ICJ:s förutvarande ordförande Joan Donoghue i BBC:s program HARDtalk tydligt klargjort att domstolen inte beslutat att anklagelsen om folkmord var rimlig, vilket hon betonade för att korrigera en vanlig faktaförvrängning i traditionella media, bl.a. från programvärden Stephen Sackur, som hade hävdat motsatsen.
Håller Israel medvetet på att förgöra det ”palestinska” folket i Gaza (eller annorstädes) i syfte att göra slut på det? Tvärtom. Israel är den enda nation som någonsin under hela krigshistorien i förväg har varnat civilbefolkningen angående potentiellt dödliga militära insatser p.g.a. närvaron av fientliga krigförande. Sådana varningar ger inte bara civilbefolkningen möjlighet att utrymma området, utan möjliggör också för Hamas-terroristerna att dra sig undan eller förstärka sina positioner.
Israel har använt sig av telefonsamtal och sms för att varna mängder av civila, har släppt ner flygblad som beskrivit utrymningsvägar och har t.o.m. varskott om kommande bombanfall mot byggnader med Hamas-installationer genom icke-dödliga ”knack-knack”-bomber mot dessas tak. Så gör inte en armé inställd på folkmord. Det här är medvetna handlingar i syfte att skona civilas liv.
General Sir John McColl
Efter ett besök i Israel av en faktagranskande delegation bestående av internationella militära representanter konstaterade den förre biträdande allierade befälhavaren (NATO) general Sir John McColl i september 2024: ”De operationella procedurer som IDF [Israels försvarsmakt] använder sig av, i enlighet med lagarna om väpnad konflikt, är lika orubbliga som våra egna.”
Han erkände sig tidigare ha varit kritisk till israeliska militära operationer i Gaza, främst utifrån medias rapportering. ”Jag kom dit skeptisk”, sade han, ”med samma syn som troligtvis en majoritet av människor i detta land [Storbritannien] att det förekom en hänsynslös användning av våld.” Men efter att ha studerat IDF:s procedurer och intervjuat befälhavare på fältet var han övertygad om att ”IDF gör sitt absolut bästa för att minimera de [civila] förlusterna”.
Ett foto eller en video av ett bostadsområde i Gaza i ruiner betyder inte nödvändigtvis att Israel mörbultat området med urskillningslöst bombardemang, som så ofta påstås av Israels kritiker. Det pekar snarare på det faktum att Hamas-terrorister är grundligt förskansade inom civila områden och vittnar om intensiteten i de strider som pågått där.
Förekommer så många civila offer i Gaza? Enligt de senaste uppgifterna har omkring 60.000 palestinier dödats sedan kriget började i oktober 2023.
Fastän nyhetsmedia konsekvent bortser från sambandet är de förlustsiffror som tillhandahålls av Gazas hälsodepartement identiska med vad Hamas förestavar. Hälsodepartementet är en del av Hamas regim. Hälsovårdstjänstemän i Gaza är talesmän för Hamas. Det är följaktligen synnerligen osannolikt att de angivna siffrorna är något annat än propagandaanpassad statistik.
Hamas-terrorister hyllas som hjältar, men ”Till hela jordens glädje skall jag göra dig till en ödemark; för att du gladde dig åt att Israels hus arvedel blev ödelagd, därför skall jag göra likadant med dig. Du skall bli en ödemark” (Hes. 35:14-15).
Hamas förlustsiffror har aldrig gjort åtskillnad mellan civilister och stridande (terrorister). Följaktligen är det orimligt att hävda att 60.000 är civila. Den rätta siffran är kanske bara hälften så hög, vilket Israel hävdar.
Faktum är att 9 maj 2024, efter att betydande motsägelser avslöjats i hälsodepartementets förlustrapportering, speciellt avseende kvinnor och barn, tillkännagav en uppdatering av FN:s kontor för koordination av humanitära frågor (OCHA) att Hamas uppgifter varit otillförlitliga. Hamas reviderade då sina egna förlustsiffror – neråt – och antydde att offren huvudsakligen var inom kategorin tonåring till ung vuxen, den signifikanta åldern på Hamas stridande, vilket låter ana att flertalet offer i själva verket var terrorister. Men traditionella nyhetsmedia ignorerar OCHA:s påpekande och fortsätter sprida myten om överväldigande civila förlustsiffror.
Eftersom media och politiskt motiverade grupper riktar in sig på att framställa Israel som ansvarig för civila dödsoffer, slipper Hamas skuldbeläggande för sitt eget handlande, med undantag av kortfattad formell kritik. Genom att använda sin civilbefolkning som mänskliga sköldar klarar sig Hamas undan israeliska svar på dess attacker. Eller, när Israel ändå svarar, resulterar det i fördömanden mot Israel för civila offer. I båda fallen är det en vinnande strategi för Hamas.
Tvärtemot vanligt förkommande påståenden om en oskyldig civilbefolkning är Gazas civila inte helt oskyldiga i den här konflikten. 16 februari 2006 valde civilbefolkningen Hamas, en välkänd terroristorganisation med uttalad folkmordsambition, som sitt regeringsparti. Flera år dessförinnan hade Hamas hyllats för sin del i en terrorkampanj i vilken hundratals israeler dödats av självmordsbombare. I åratal var Gazas befolkning medveten om Hamas tunnlar under bostäder, moskéer, sjukhus och skolor, tunnlar som ofta hade sina ingångar i hem, i barnkammare, dolda av mattor och babysängar. Raketramper och ammunitionsförråd förlades ofta till civila områden.
Människor med biblisk moral eller t.o.m. västerländska värderingar blir vanligtvis förfärade av civila krigsoffer, men sanningen är att Gazas civilbefolkning fungerar som en oumbärlig del av Hamas terrorinfrastruktur. Civilister tjänar Hamas syften både som mänskliga sköldar för dess krigshandlingar – och som offer. Vem är det då som bär ansvaret? Svar: Hamas – och de civilister som samarbetar med Hamas.
Gränslinjen mellan civila och krigförande har suddats ut såväl p.g.a. regimens påbud som genom underförstått (ofta frivilligt) civilt samarbete. Låt oss inte glömma att i stort sett hälften av Hamas 6.000 man starka invasionsstyrka 7 oktober 2023 var civilister, inte terrorister. Civila Gaza-bor deltar i Hamas krig, även om inte alla gör det, vilket innebär ett betydande dilemma för IDF, som bär ansvaret för att stoppa Hamas raketbeskjutning och andra attacker samtidigt som man måste undvika civila offer i Gaza.
De som kritiserar detta argument må hävda att civilbefolkningen lever under tvång, hålls i schack av Hamas våldshot; underförstått: man skulle göra motstånd mot Hamas om man kunde. Hamas-regimen är förvisso tyrannisk och odemokratisk.
Men här kommer ett enkelt test: Hur förhåller det sig med de uppskattningsvis mellan sex och åtta miljoner palestinier som inte lever i Gaza utan i den ”palestinska diasporan”? De palestinier som lever i demokratier? De 350.000 i Chile? De 200.000 i USA? De hundratusentals som lever i Australien, Kanada, Tyskland, Sverige och andra länder? De som kan tala fritt. Protesterar de mot Hamas handlande eller ger de sitt stöd åt detta? Fördömer de Hamas utnyttjande av civilister som mänskliga sköldar eller nöjer de sig med att fördöma Israel för att Israel försvarar sig?
Alla massdemonstrationer av palestinier och deras sympatisörer världen över som jag sett har uttryckt stöd för Hamas 7 oktober-massaker. Man har burit palestinska flaggor, Hamas-pannband och keffiyer, visat skyltar med ”Från floden till havet skall Palestina befrias” (d.v.s. folkmord och etnisk utrensning av judar), ”Motstånd med alla medel” (d.v.s. våldtäkt och mord) och ”Gasa judarna”. Frihet och demokrati utesluter uppenbarligen inte stöd för Hamas. Jag är övertygad om att vissa skulle protestera mot Hamas om de kunde. Men uppenbarligen är de tysta oavsett om de befinner sig i Gaza, London, Paris eller Sydney.
Folkmordsanklagelserna mot Israel måste avvisas.
”Och nu skall inget vapen som smids mot dig [Israel] ha någon lycka. Varje tunga som upphäver sig för att gå till rätta med dig skall du få domfälld” (Jes. 54:17).