Judarna är det utvalda folket. De har sitt eget land. De är framgångsrika i alla sammanhang. Men antisemitismen är på tillväxt. Den är åter en normalitet. Internet vimlar av exempel.
För Israel tillämpas en högre måttstock än för andra stater. Kina, Ryssland, Saudiarabien och dussintals andra nationer är parodier när det gäller mänskliga rättigheter, utgör tyranni- och korruptionsnästen – och ändå protesterar ingen mot deras överträdelser. Men allt vad Israel företar sig granskas och fördöms världen över av FN, EU, vänster- och högerpolitiker, nyhetsmedia, universitet och studentkårer, företagsledare och t.o.m. fackföreningar.
Anklagelserna baseras på rena lögner och fantasifoster, fakta som förvrängts till sina direkta motsatser, nonchalerade sanningar – och renodlat judehat.
Och så har det i varierande grad varit alltsedan biblisk tid.
Har judarna helt enkelt otur? Är det ”kristusmördarnas” eviga straff vi ser, i enlighet med vad trångsynta religionsutövare och kvasiteologer hävdat i århundraden? Eller handlar det om attacker från våra själars fiende, om de jordiska bevisen på hans helvetiska intriger?
Guds Torah återger judarnas historia, deras unika ställning bland alla jordens folk, men förebådar också vad de skulle gå igenom. Bileam, hedningarnas depraverade profet, lejdes av Moabs kung Balak för att förbanna judarna. Men istället välsignade Bileam tre gånger i rad det utvalda folket och förkunnade: ”Från klippornas topp ser jag honom, från höjderna skådar jag honom. Se, ett folk som bor avskilt och ej räknar sig bland folken” (4 Mos. 23:9).
Nationernas avund och hat har beledsagat Israels trohet gentemot Torah. Vidmakthållandet av dess lagar, såväl buden (du skall) som förbuden (du skall icke) har inneburit att judarna avskiljts från den icke-judiska världen, dess almanacka och t.o.m. dess mathållning.
Tiderna igenom har de judiska assimilationsförsöken, varav det mest omtalade i förra seklets Tyskland, slutat i tragedi.
Theodore Herzl, journalist från Österrike-Ungern och den moderna politiska sionismens fader, skrev 1895 i Der Judenstaat (Den judiska staten): ”Vi har på ett redbart sätt bemödat oss om att överallt smälta in i det sociala livet runt omkring oss och bevara våra fäders tro. Vi tillåts inte göra detta… I länder där vi har levt i århundraden rackar man fortfarande ner på oss som främlingar.”
Storbritanniens förre överrabbin Jonathan Sacks instämmer: ”Ju mer vi lyckades bli som alla andra… desto mer aversion visade alla andra mot oss… ’Förvisso skall inte det få ske som har kommit upp i ert sinne när ni tänker: ’Vi vill bli som hednafolken, som folken i andra länder. Vi vill tjäna trä och sten’ (Hes. 20:32).”
Sacks påminner sina fränder: ”Sekel efter sekel har judar gjorts till syndabockar för händelser som alls inte berodde på dem, från medeltidens pestutbrott till förgiftade brunnar till interna kristna misshälligheter till Tysklands nederlag i Första världskriget till många muslimska staters undermåliga prestationer idag. Antisemitismen är en sjukdom som inte kan botas av judar. Den är också ondska, och de som utan att protestera finner sig i den är ondskans medlöpare” (Covenant and Conversation, 27 juni 2018).
För Israels och det judiska folkets hängivna vänner blir dock sanningen i aposteln Paulus ord uppenbar: ”Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra” (Rom. 11:29). Och i den föregående versen påminner Paulus om att ifråga om ”utkorelsen är de älskade” för sina förfäders skull.
Guds trofasthet gentemot sitt utvalda folk är säkerställd. Israel kan förlita sig på den och behöver inte känna fruktan. Men kan Israel förlita sig på sina vänners trofasthet? Ni, våra läsare, kan vara till uppmuntran för Israels nation och folk genom bön, vittnesbörd och gärningar. Detta är ett recept för välsignelser i era liv!