Mellanöstern har, skulle man kunna säga, varit den plantskola där stormakterna i århundraden kämpat om kontrollen. Amerikaner, britter, fransmän och ottomaner har spelat betydande roller i regionens historia.
På senare tid har två till befolkningsantalet gigantiska nationer, Kina och Ryssland, utövat ett aktivt inflytande i området. De söker girigt efter leverantörer som kan fylla på deras krympande energiresurser, och båda behöver tillgång till alternativa distributionskanaler.
För anhängare av bibelprofetior utgör dessa fakta en bekräftelse på att båda nationerna kommer att spela nyckelroller i händelseutvecklingen i ändens tid.
I sina försök att uppnå global ekonomisk dominans och försörja sina 1,4 miljarder invånare expanderar Kina aggressivt i ett hundratal länder.
Denna expansionistiska utrikespolitik kommer till uttryck i projektet Nya Sidenvägen, som ska förbinda Indiska oceanen med Medelhavet via landsvägar och vattenleder. Drygt 40% av Kinas råolja importeras från Mellanöstern, så man är angelägen om att kunna kontrollera försörjningsvägarna. För ett decennium sedan investerade Kina en miljard USA-dollar i regionen. Idag är siffran $23 miljarder.
Bara under första halvåret 2019 investerade Kina drygt $3 miljarder i Israel och kontrollerar numera en fjärdedel av Israels teknologiska industri. Man har dessutom enorm ekonomisk kontroll inom industrisektorn i Egypten, Iran, Libanon, Saudiarabien (där $65 miljarder har satsats i gemensamma nysatsningar) och Turkiet. (”China in the Middle East: Reshaping Regional Politics”, Ilan Berman, Middle East Quarterly, hösten 2019, plus ”How China disrupts the Middle East”, Daniel Pipes, Washington Post, 10 september 2019)
Ryssland, å andra sidan, saknar de ekonomiska resurser som behövs för att vinna utländskt inflytande, men äger avancerade vapen.
Syrien har dragit stor nytta av den ryska missil- och flygarsenalen, som möjliggjorde för president Bashar al-Assad att hänsynslöst slå ner rebellrörelserna. Ryssand belönades med militärbaser i Syrien – en strategisk vinst som innebär tillgång till östra Medelhavet.
Ryssland drog också nytta av Syrien som test- och uppvisningsplattform i fullskaligt krig för nya vapen och teknologier, i synnerhet inom elektronisk krigföring, vilket medför ett uppsving för vapenförsäljningen.
Och det finns ytterligare fördelar: ett underblåsande av instabiliteten i Mellanöstern genom stöd till alliansen mellan shiitiska Iran, Libanon och Syrien medför dramatiskt ökande olje- och gaspriser. Detta är en ekonomisk fördel för Ryssland som, medan man fortfarande har egen olja kvar, behöver sälja denna till högsta möjliga pris. Inom 20 år kommer den att vara slut.
Dessutom har Ryssland, samtidigt som USA drar sig tillbaka från Mellanöstern, tillskansat sig ökat inflytande i umgänget med Turkiet, Saudiarabien och Israel. (”Russia’s Eastern Mediterranean strategy”, Douglas J. Feith och Shaul Chorev, Jerusalem Post, 28 september 2019)
Faktum är att Ryssland redan ingriper alltmera aktivt. Vid tre tillfällen har man förhindrat israeliska flyganfall mot militära mål i Syrien och hotat skjuta ner israeliska jetplan. Ryskt jetflyg och avancerade luftvärnsmissiler av typen S-400 har stått redo att försvara Syriens ryskadministrerade installationer. (”Russia prevents Israeli airstrikes in Syria”, Yasser Okbi, Jerusalem Post, 14 september 2019)
För bibelläsare som låter Bibeln och dagshändelserna ömsesidigt belysa varandra, är Kinas och Rysslands inblandning i Mellanöstern signifikant.
Detta stärker uppfattningen att Hesekiel 38 och 39 åsyftar Ryssland som den nordliga militärbjässe som skall leda främmande arméer i attack mot Israel och där bli besegrade. Även Uppenbarelseboken 9:16 beskriver vad som bara kan vara den mastodontiska kinesiska krigsapparaten. Kinas arméer kommer en dag att försvara sina tillgångar i Mellanöstern (jfr. Jes. 49:12, som hänsyftar på Kina).
Medan dessa åsikter är vanliga inom evangelikala kristna kretsar, omtalas Gog/Magogs krig också i judiska sammanhang. Ortodoxa rabbiner hävdar ofta att Gog/Magog syftar på Ryssland.
Samtidigt som supermakterna tävlar om makt och inflytande måste Israel iaktta försiktighet. Man är en maktfaktor men inte oövervinnlig. De som nu är den judiska statens vänner kanske inte kommer att förbli så för alltid. Endast Guds trofasthet är garanterad.
”Jag skall sända eld över Magog och över dem som bor i trygghet i kustländerna, och de skall inse att jag är HERREN. Jag skall göra mitt heliga namn känt bland mitt folk Israel, och jag skall inte mer låta mitt heliga namn bli vanhelgat. Folken skall inse att jag är HERREN, den Helige i Israel… Israels folk skall inse att jag är HERREN, deras Gud, från den dagen och för all framtid” (Hes. 39:6-7, 22).