Alltsedan upprättandet av den moderna staten Israel 14 maj 1948 har Israel uttryckt en konsekvent beredvillighet för fred. För flera decennier sedan fällde den israeliske premiärministern Yitzhak Shamir det berömda yttrandet: ”Vi vill möta våra arabiska grannar på fotbollsplanen, inte på slagfältet.”
Istället för att närma sig någon lösning tycks emellertid de palestinska araberna mer än något annat vara inställda på att skada Israel, genom antingen terror eller hatfylld antiisraelisk propaganda. Medan deras egna samhällen försmäktar under bristen på vägar, avlopp och samhällsservice, växer ledarnas bankkonton p.g.a. biståndsgivares frikostighet.
Den Harvard-utbildade islamologen Daniel Pipes konstaterar att Oslofördragen från september 1993 innebar en katastrof: ”Vad som vanligtvis går under benämningen ’fredsprocessen’ borde mera träffande kallas ’krigsprocessen’.” (”A New Strategy for Israeli Victory”, Daniel Pipes, Commentary, 14 december 2016)
Han betonar att dessa fördrag omintetgjorde 45 års framgångsrikt avskräckningsarbete gentemot arabiska försök att tillintetgöra Israel. Med början i Oslofördragen och de därpå följande åren av israelisk eftergiftspolitik, i arabvärlden tolkad som svaghet, ”eskalerade det palestinska ursinnet [och] fler israeler mördades under de 5 första åren efter Oslo än under de närmast föregående 15 åren. Pöbeleldande tal och våldshandlingar ökade drastiskt – och så fortsätter det med oförminskad kraft” än idag.
Våldet har åtföljts av en världsomspännande strategi för att delegitimera staten Israel genom förgörande palestinsk diplomati. Faktum är att ingen talesman för den palestinska förvaltningen (PA) någonsin har yttrat ett vänligt ord om Israel. I och med Oslo ”låtsades [palestinierna] överge sin vägrarattityd och acceptera Israels existens”, säger dr. Pipes, ”men i själva verket eftersträvade man Israels upplösning på ett nytt, mera sofistikerat sätt… genom delegitimering.”
Inget behov av ny fredsplan
Trump-administrationen har lanserat nya riktlinjer för fredsarbetet och förpassat de senaste 25 årens misslyckade Mellanöstern-diplomati till papperskorgen. Garvade diplomater och förstelnade byråkrater är indignerade, men blodet från tusentals offer för Oslofördragen bär stumt vittnesbörd om tragedin.
Huruvida Trumps plan är genomförbar spelar ingen roll i sammanhanget. Många israeler är i varje fall inte intresserade av någon partisk ”bluff-fred” med mördare.
Men palestinierna har i flera månader bedrivit en organiserad förkastelsekampanj gentemot varje slags fredssträvan. Det enda som intresserar PA-ordförande Mahmoud Abbas och hans anhängare vid högkvarteret i Ramallah är hur mycket mark de kan tänkas lägga vantarna på. De är förvissade om att USA-presidenten inte kommer att pressa Israel tillräckligt. Så det handlar inte om vägspärrar och bosättningar.
”Den enda fredsplan som kan accepteras av de nuvarande palestinska ledarna är en som underlättar deras strävan efter jihad [heligt krig] mot Israel för att utplåna henne”, skriver den muslimsk-arabiske journalisten Bassam Tawil. Abbas ”vet att [en amerikansk plan] inte skulle främja hans mål att fullborda den ’steg-för-steg-lösning’ i vilken palestinierna tar över landområden bit för bit och använder dessa som språngbräden för jihad mot Israel.” (”Palestinians: The Only Acceptable Peace Plan”, Bassam Tawil, Gatestone Institute, 25 juni 2018)
Men det är, enligt Tawil, dystrare än så: ”Ingen palestinsk ledare kan tillåta sig att gå med på något som helst fredsavtal med Israel – särskilt med tanke på att såväl Abbas på Västbanken som Hamas i Gazaremsan har ägnat en livstid åt att radikalisera sitt folk gentemot Israel genom hetspropaganda och indoktrinering.
”Decenniers hetspropaganda i moskéer och media har i de flesta palestiniers ögon förvandlat Israel till en enda jättelik bosättning som måste utplånas. Och följaktligen är den palestinska allmänheten inte beredd att ta till sig någon ny fredsplan, varken från Trump eller ens från profeten Muhammad.”
Allierade i västvärlden
Beklagligtvis har terroristerna och deras anhängare allierade i den fria världen. När Omar Shakir, ledare för en grupp som aktivt verkar för bojkotter och sanktioner gentemot Israel, av denna anledning nekades förlängning av sitt arbetsvisum i Israel, överklagade han beslutet. Diplomater från Kanada, Nederländerna, FN och EU fanns närvarande vid prövningen som tyst påtryckning på domare och regering.
Och varför inte? Dessa stater och internationella organ skänker miljontals dollar åt diverse vänsterradikala palestinska organisationer med konstaterade band till terroristgrupper.
I sju decennier har européerna och många andra nationer daltat med de palestinska araberna, i stigande grad ställt sig på dessas sida i de flesta sammanhang och skuldbelagt Israel för avsaknaden av fred. Istället för att göra araberna villigare att förhandla med israelerna, har detta gjort dem alltmer hårdnackade, alltmer omedgörliga i sina krav på eftergifter (”förtroendeskapande åtgärder”). Resultat: Ingen fredsprocess – bara en israelisk gåvoprocess.
Israel kommer att invänta en era när fred råder, men förblir tryggt. Gud har sagt: ”På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden” (Jes. 62:6-7).