Dr. Herbert Hillel Goldberg
Den spansk-amerikanske filosofen George Santayana skrev: ”De som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det.” Tänkande människor vill förhindra att detta händer.
Den 20 januari 1942 sammankallades en synnerligen brottslig konferens i Berlin-Wannsee. Dess syfte var att mellan alla officiella myndigheter samordna nazisternas ”Slutgiltiga lösning av den judiska frågan”. Deltagarna omfattade 15 ledare från tyska SS och eliten ur olika avdelningar inom administrationen för det nationalsocialistiska riket. Ordförande var SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, riksföreståndare för Böhmen-Mähren i det ockuperade Tjeckoslovakien.
SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann lade fram en landsförteckning enligt vilken den samlade judiska befolkningen uppgick till 11 miljoner, varav hälften i icke-ockuperade länder. I enlighet med Hitlers ”profetia” före valsegern – att han och hans handgångna skulle rensa hela Europa från judar – hade redan alltsedan 1939 förekommit massmord österut, i synnerhet begångna av paramilitära SS-Einsatzgruppen (insatsstyrkor).
Dödsläger med gaskamrar och krematorier var redan i bruk och fler var under uppbyggnad. Nu planerades en intensifiering av folkmordet genom hårt tvångsarbete (som hjälp till den militära uppbyggnaden), svält och gasning. Målet skulle uppnås genom massdeportationer till tyska utrotningsläger, huvudsakligen belägna i det ockuperade Polen. De som inte var arbetsföra – handikappade, äldre, sjuka och barn – skulle utväljas för gasning omedelbart efter ankomsten. Nürnberglagarna från 1935 skulle strängt efterlevas vad avsåg dem som inte kunde deporteras: Individer i andra gradens blandäktenskap, som inte var helt judiska, skulle steriliseras.
Vid slutet av konferensen, som varade endast 90 minuter och där drygt hälften av deltagarna var filosofie doktorer, var den högt dekorerade Heydrich, utnämnd av självaste Reichsmarschall Hermann Göring att leda mötet, förvånad över att det inte förekommit någon som helst opposition vid presentationen av folkmordsprogrammet (och ej heller vid samtalen under den efterföljande dryckessamvaron).
Oräkneliga böcker har författats av ögonvittnen och historiker om händelserna mot slutet av Andra världskriget. Själv kan jag dela med mig av vad som hände mig personligen och av hur detta kvarlämnade livslånga minnen: Att jag var ett förfärat vittne till att min far blev skjuten den 11 november 1939; min mors tvångsarbete i en av ockupationsmaktens militära tvättinrättningar och den försämring av hennes hälsa som var en följd av detta arbete och slutligen ledde till hennes död; hur mina systrar, 20 respektive 22 år gamla, svalt i ghettot; mitt tvångsarbete som innebar att plantera träd i skövlade skogar och tungt lantbruksarbete som tonåring. Detta var en av de faktorer som räddade mitt liv, eftersom de flesta vuxna skickats iväg till krigstjänst och Gud därför gav mig (som barn – hans barn!) kraft att utföra en vuxens arbete.
Här vill jag tillägga: Av systern till en av min fars mördare fick vi senare veta att jag själv skulle ha blivit skjuten samma dag, av honom och två andra män, medlemmar i SS. Min fars böner i närvaro av de SS-män som kommit för att arrestera honom resulterade i ett uppskov till nästa shabat. När de tre männen då var på väg, alla berusade, hoppade en av dem ner i en roddbåt i en närbelägen damm; båten började gunga och slog runt, varvid mannen drunknade. Och jag var åter fri.
Ännu en personlig upplevelse: En pojke i min hemby berättade för en tysk soldat att jag var jude. Denne lyfte omedelbart sitt gevär och riktade det mot mig. Än idag kan jag inte fatta hur jag lyckades fly så snabbt, innan soldaten tryckt av. Men jag lever, och Gud känner syftet med detta.
På bilder av järnvägsvagnar som 1939 transporterade trupper ser jag ofta slagorden: ”På väg till Polen för att klå upp judar!” För mig var detta inget skämt; det var en smärtsam upplevelse. Dessa vagnar fraktade meniga rekryter, enkla soldater. Hitlers krig mot judarna pågick från och med 1939. På väg mot Polen – som på den tiden hade världens största judiska befolkning!
Låt mig bara ge fyra exempel från det dussin tyska koncentrations- och dödsläger jag besökt i Tyskland eller i f.d. tyskockuperade länder.
Bergen-Belsen, koncentrationslägret nära Hannover, där den världsberömda 15-åriga Anne Frank dog, befriades av brittiska och kanadensiska trupper den 15 april 1945. De fann utspridda lik av 13.000 människor som mördats under de allra senaste dagarna, bland dessa också många ännu inte döda. Tillfångatagna SS-vakter (däribland ett stort antal kvinnor) befalldes att begrava de döda. För att förhindra en epidemi satte de allierade den 19 april in stora bandmaskiner för att skyffla ner likhögarna i massgravar. Ett vittnesbörd om vanvettigt massmord ända in i det nazistiska väldets sista minuter.
Hinterbrühl Seegrotte (sjögrotta). I bombsäkra f.d. gipsgruvor 17 km. från Wien tillverkades flygplansdelar för jetstridsplanet Heinkel HE 162. Här arbetade 1.800 fångar åt gången från koncentrationslägret Mauthausen i 24-timmarsskift. Jag har talat med en överlevande jude, ett ögonvittne som arbetade här. När de allierades trupper 1945 närmade sig, beordrade nazisterna en dödsmarsch tillbaka till Mauthausen. De svaga dödades omedelbart med injektioner av bensin, andra sköts till döds. Deras tjänster behövdes inte längre, och därför kunde dessa dödsdömda brutalt mördas i krigets slutskede. Idag besöker årligen en kvarts miljon turister den jättelika underjordiska sjön. En liten minnesplakett påminner om det obeskrivliga lidande som ägde rum här invid Wiens skogsområden.
Palmnicken nära Königsberg/Kaliningrad, Preussen. Den 27 januari 1945 nådde en dödsmarsch med lägerfångar från Stutthof och närliggande läger fram till staden Palmnicken, där de enligt planerna skulle dränkas i Annagrottan i bärnstensgruvorna. Under vandringen blev många skjutna och 2.000 av de svagaste misshandlades till döds. Vid framkomsten upptäckte man att grottan var stängd. Den 31 januari mördades samtliga 3.000 judar (enligt vissa uppgifter 7.000) på order av truppens befälhavare Fritz Weber. Kvinnorna tvingades ut på den isbelagda Östersjön och mejades ner av maskingevärseld. Männen placerades parvis bakom varandra för att man skulle kunna döda två med samma kula. När ammunitionen tog slut, kastade man in handgranater bland människorna för att slita dem i stycken. Några kvinnor lyckades fly, och därför försåg Palmnickens borgmästare medlemmar av Hitlerjugend (yngre än 16 år; alla övriga hade redan skickats till fronten) med vapen och brännvin, med order att leta upp flyktingarna och skjuta dem. Tretton judiska kvinnor undkom. Vid denna tid hade de allierade trängt djupt in i Tyskland, Auschwitz hade redan befriats och de ryska trupperna befann sig i utkanten av Königsberg. Palmnickenmassakern blev den sista massavrättningen före Andra världskrigets slut – en fanatisk ”slutgiltig lösning” under slutminuterna i kriget mot judarna!
Auschwitz-Birkenau, det mordiska världsimperiets huvudstad. Denna tyska dödsfabrik, belägen i Polen, där 1,5 miljon människor, varav 90% judar, dödades, blev världens största judiska gravområde – utan gravstenar. Förutom de överlevande ögonvittnena står idag gaskamrar, krematorier och annat som tysta vittnesbörd om det fasansfulla. Jag har besökt platsen ett flertal gånger. Den 25 januari 2005 var jag inbjuden som diplomatisk Gość Specjalny (särskild gäst) i samband med 60-årsdagen av dess befrielse. Enligt Warszawas press deltog presidenter, premiärministrar och monarker från mer än 40 nationer, däribland den ryske presidenten Vladimir Putin och en påvlig representant från Vatikanen. En enkel fråga till alla förintelseförnekare: Skulle alla dessa statsöverhuvuden och dignitärer infunnit sig ifall Förintelsen inte ägt rum? Vederlade inte denna internationella elits närvaro en sådan ynklig lögn? Vi kan bara vädja till sunt förnuft, till människors omdöme och förstånd.
Ett 20 månader gammalt judiskt offer för ”fredligt motstånd” från palestinsk-arabiska stenkastare nära Jerusalem den 21 september 2011.
Det tyska nazistväldet varade bara 12 år, varav sex i krig, och medförde 40 miljoner civila och 25 miljoner militära dödsoffer. När kriget var förlorat och Europa låg i ruiner, begick ledarna självmord eller hängdes. Adolf Hitler, Hermann Göring, Josef Göbbels, Heinrich Himmler, Fritz Weber och många av de 15 ”intellektuella” tog livet av sig själva. Listan är lång. Reinhard Heydrich dog av sina skador från attentatet i Prag. Auschwitz-Kommandant Rudolf Höss dömdes till döden av en polsk domstol och hängdes i sitt eget läger. Adolf Eichmann såg den nya staten Israel födas, dömdes och hängdes där. Den ärelysten nazistiska utopin ledde till kaos och upplöstes. Eller? Är den onda avsikten fortfarande vid liv?
När människor idag tar till sig de depraverade och förföriska nationalsocialistiska idéerna (förresten: det finns ingen ny-nazism; det handlar om samma gamla avgrundsförbannelse!), handlar det om brist på samvete eller dragning mot extrem ogudaktighet. Återuppstånden och nyorganiserad, om än förklädd till politiskt parti, har den inget att göra med demokrati eller åsiktsfrihet. Den borde klassas som kriminell och därför förbjudas.
Och judarna? Vi överlevde folkmordet. Vårt antal har åter ökat med miljoner. Inte ens återupprättandet av den judiska staten kunde förhindras. Israel har till och med en av världens finaste försvarsarméer (IDF). ”Am Yisrael chai, od Avinu chai!” Israels folk lever, ty vår Fader lever!
Man har under historiens lopp försökt förinta judarna. Och man kommer att göra nya försök.”Ty se, dina fiender larmar, och de som hatar dig lyfter huvudet. Mot ditt folk har de onda planer; de rådslår mot dem som du beskyddar. De säger: ’Kom, vi utrotar dem, så att de inte mer är ett folk och så att ingen mer tänker på Israels namn!’ I enighet rådslår de med varandra; de sluter förbund mot dig” (Ps. 83: 3-6).
”Varför rasar hednafolken; varför tänker folken fåfängliga tankar?… Han som bor i himlen ler… Han talar till dem i vrede; i glödande harm förskräcker han dem” (2:1-5).
Gud har sista ordet: ”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar; HERREN Sebaot är hans namn: Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid” (Jer. 31:35-36).