När Stephen Harper, 60, tjänstgjorde som Kanadas premiärminister (2006-2015) chockerade han den diplomatiska världen med sitt frimodiga stöd för Israel.
Detta ställningstagande kostade troligtvis Kanada en plats i FN:s säkerhetsråd år 2010.
Det var ett kontroversiellt ställningstagande, som dessutom inte medförde särskilt många inrikespolitiska poäng. Bland Kanadas 37 miljoner invånare var det bara hälften av landets 375.000 judar som stödde hans konservativa parti, vilket påverkade valresultatet i endast 10 av Kanadas 308 valdistrikt.
Kanadas muslimska medborgare är tre gånger fler än dess judiska, men bara 12% stödde någonsin honom. Många evangeliska kristna stöder Israel, men lokala ekonomiska och sociala frågor är också viktiga för dem.
Många statsöverhuvuden talar vackert om Israel, men få kan betraktas som verkliga vänner. Så vad var det som motiverade detta unika-och-dyrköpta-pro-israeliska ställningstagande?
Den 20 januari 2014 blev Harper den förste kanadensiske premiärminister som talade inför det israeliska Knesset (parlamentet). ”Kanadas stöd för Israel är fundamentalt, eftersom detta är den rätta inställningen”, insisterade han. ”Vi står upp för en fri och demokratisk judisk stat.”
Han sade: ”Det är rätt att stödja Israel, eftersom det judiska folket förtjänar sitt eget hemland efter generationer av förföljelse.”
Och han medgav: ”Det ska erkännas att vi tidvis också begått fruktansvärda misstag, exempelvis vår regerings vägran att på 1930-talet lindra judiska flyktingars nöd. Men som nation har Kanada i historiens vägskäl ständigt valt att, ofta trots stora kostnader för oss, stå tillsammans med dem som bekämpat orättvisor och gått emot mörkerkrafterna i vår värld.”
Harper försäkrade sina åhörare: ”Vår inställning till Israels rätt att existera som judisk stat är absolut och icke-förhandlingsbar.” Att erkänna Israel som en judisk stat var provokativt, med tanke på EU:s och de muslimska staternas påtryckningar på Israel att inte rubricera sig som en judisk stat.
Premiärministern kommenterade också det omfattande samarbetet mellan Kanada och Israel inom vetenskap och ekonomi, men han drog ner den största applåden med orden: ”Kanada kommer att stå på er sida genom eld och vatten.”
Var dessa ord bara diplomatiska fraser i handelsfrämjande syfte? Politiska slagord för att stimulera turismen? Eller speglade de en verklig Israel-väns hjärta?
Premiärministern växte upp i ett liberalt kristet hem. Hans far Josef talade om judarna som det utvalda folket och om att de hade rätt att bemötas med välvilja efter Förintelsen.
Som vuxen anslöt sig sonen till den evangeliska Kristna Missionsalliansen, som betonade Bibelns auktoritet. Han utvecklade sin positiva syn på Israel trots att församlingen inte hade någon specifikt sionistisk inställning.
Hans uppfostran skapade den grund som ledsagade den blivande ekonomen och politikern genom hela hans karriär.
Också efter att han lämnat sin post har den f.d. premiärministern varit konsekvent i sitt försvar för Israel, t.o.m. när han inte behövde göra det.
I en inspelning som sändes 13 maj i år (www.prageru.com/video/why-dont-you-support-israel/) förklarade den f.d. statsledaren sina skäl för att, trots stora politiska kostnader, stå på Israels sida:
När jag var Kanadas premiärminister fick jag ofta frågan: ”Varför stöder du Israel?”
Mitt svar var i grund och botten alltid detsamma: Varför skulle jag inte stödja Israel?
Varför skulle jag inte stödja en demokratisk brodernation där fria val, yttrandefrihet och religiös tolerans är vardagsnorm? Varför skulle jag inte stödja ett land med en levande, fri press och ett oberoende domstolsväsende? Varför skulle jag inte stödja en värdefull handelspartner och en rik källa till häpnadsväckande teknologisk innovation? Varför skulle jag inte stödja vår mest livsviktiga allierade i Mellanöstern och i den internationella kampen mot terrorism?
I en rationell värld, en värld styrd av vanligt enkelt förnuft, skulle frågan ”varför stöder du Israel?” vara helt i klass med ”varför stöder du Australien” eller… ”Kanada?”
Men vi lever inte i den där rationella, förnuftiga världen. Därför måste Israels sak framhållas om och om igen. Och jag för min del är glad över att få göra detta.
Låt mig börja så här:
Varenda militär åtgärd som Israel någonsin vidtagit har varit i självförsvar. Israel är inte någon stridlysten stat; det är en defensiv stat. Detta har gällt alltifrån dess upprättande fram till idag.
Som nyfödd nation 1948 anfölls Israel omedelbart av sina arabiska grannar. Deras mål var inte att begränsa den pyttelilla nya staten; det var att tillintetgöra den. Ingen nation kom till Israels hjälp – inte USA, inte mitt Kanada, inte Storbritannien – ingen. De trodde alla att Israel skulle förlora. Men Israel förlorade inte. Israel segrade.
1967 försökte Israels grannar återigen att ödelägga den judiska staten, som vid det laget hade existerat i två decennier. Än en gång blev segern Israels, likaledes efter ett annat allomfattande anfallskrig år 1973.
Det där var de stora krigen, men jag är inte säker på att Israel en endaste dag under hela sin historia förskonats från terrordåd – inom eller utanför sina gränser.
Två blodiga terrorvågor, så kallade intifador, har utspelats i slutet av 1980-talet respektive början av 2000-talet, när israeler sprängdes till döds på bussar, i pizzerior och vid bröllopsfiranden. Gränskränkande angrepp har utförts av terroristgrupper som Hezbollah i Libanon. Tusentals raketer har avfyrats av Hamas i Gazaremsan – t.o.m. efter att Israel år 2005 drog sig helt tillbaka från området.
Mellan krigen och terrorvågorna har Israel eftersträvat fred med sina grannar. Och man har uppnått fredsavtal med Egypten och Jordanien. Men från alla andra har varje israelisk fredsgest bemötts med provokationer och våld.
Jag återger denna historik av ett speciellt skäl: Varje nation som tvingats utstå vad Israel utsatts för skulle med lätthet ha kunnat förvandlas till en polisstat. Men trots allt detta har Israel aldrig övergett sitt fasthållande vid lag, demokrati och tolerans. En femtedel av dess medborgare är muslimer. De åtnjuter samma rättigheter som judiska medborgare. De sitter på nyckelpositioner i landets domstolar, inom pressen och den statliga administrationen. Och de har sina egna partier som representerar dem i Knesset, Israels parlament. Att påstå att Israels muslimer är regionens friaste muslimer är en underdrift.
Följande bör tjäna som ett lackmustest på människorätt: Fångar i Israel, oavsett om de är judar eller araber, behandlas väl, är välnärda och har tillgång till bästa möjliga sjukvård. Föräldrar och äkta makar till interner vet var dessa befinner sig och att de är trygga. Var annars i denna region kan man hävda något liknande?
Genom alla krig och all terror har Israel överlevt och – speciellt under de senaste två decennierna – blomstrat, gjort sig känt som ”start-up nation”, och detta med all rätt. Nyckelkomponenter i din mobiltelefon och bärbara dator konstruerades i Israel. En medicin eller sjukvårdsapparat som har räddat ditt eller någon anhörigs liv kan ha framställts i Israel. Ändå finns det vänsterpolitiker, aktivister, artister, akademiker och högskolestuderande som vigt sina liv åt att brännmärka Israel, ropa på bojkott, kräva att landet utesluts ur akademiska och professionella sammanhang.
Brännmärker man det palestinska ledarskap som inte tillåtit fria val på drygt ett decennium? Brännmärker man Hamas ledarskap, som utnyttjar kvinnor och barn som mänskliga sköldar för att skydda sina krigare? Nej. Man brännmärker det fria, pulserande, demokratiska, nyskapande Israel.
Med tanke på alla dessa brutala och våldsamma regimer, inte bara i Mellanöstern utan världen över, hur ska man kunna förklara varför Israel väljs ut att ställas i skamvrån? Tyvärr finns bara en enda rimlig förklaring: antisemitism. Ifrågasätter dessa Israel-hatare någon enda annan demokratisk nations existensberättigande? Överhuvudtaget någon nations? Naturligtvis blir svaret ”nej”. Hur det nu än kommer sig, lyckas de bara motarbeta den judiska.
Staten Israel har idag existerat i [drygt] 70 år. Den är en av de friaste, mest välmående och framgångsrika nationerna på jorden.
Varför stöder jag Israel? Varför skulle jag inte göra det? Varför skulle någon inte göra det?