– Var Jesus oense med rabbinerna?
Fil. mag. Gabriel A. Goldberg
Alltför ofta har kristna kommentatorer tolkat Bergspredikan som en demonstration av Jesu undervisnings överlägsenhet i jämförelse med rabbinernas, Kristi lags företräde framför Mose lag eller, ännu mera burdust uttryckt, kristendomens företräde framför judendomen.
Idag är åsikterna mera nyanserade, men den förhärskande synen är att Jesus avvek från sin tids vedertagna uppfattning och t.o.m. gick så långt att han genom att erbjuda substitut avvek från grundsatser i Torah (Lagen).
Detta kan synas vara ett rimligt antagande med bakgrund av de sex gånger Jesus fällde kontrasterande yttranden inledda med orden ”ni har hört att det är sagt” och avslutade med ”[men] jag säger er”. Ett exempel: ”Ni har hört att det är sagt: ’Öga för öga och tand för tand’. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom” (Matt. 5:38-39).
För den vanlige lyssnaren/läsaren, som är omedveten om den judiska kontexten, antyder detta och övriga fem liknande yttranden att en äldre, underlägsen, felaktig, ogiltig eller t.o.m. osann norm har ersatts av något bättre.
Måste det förhålla sig på det viset?
Ett av problemen med denna traditionella tolkning uppenbarar sig redan i början av Bergspredikan. Jesus inleder serien av kontrastyttranden med orden: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda” (5:17). Hans syfte var att vidmakthålla lagen och profeterna och att handla i enlighet därmed.
Vissa kristna kommentatorer siktar in sig på ordet ”fullborda”. De hävdar att Jesus genom korsfästelsen fullbordade lagens uppsåt, blev det fullkomliga offret för mänsklighetens alla synder, avskaffade templets offersystem och därmed hela lagen. Betydelsen av termen ”fullborda” ändras på så vis från ett handlingsmönster eller leverne i enlighet med lagen som vidmakthåller denna, till att beteckna en enstaka handling som uppnår ett mål och eliminerar allt framtida behov av lagen.
Trots att många kristna skulle säga ”amen” till denna uppfattning står den i bjärt kontrast mot de inledande orden ”tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen”. Resultatet skulle helt enkelt bli en motsägelse: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen, utan för att upphäva lagen.” Och själva kärnpunkten, så som den inledningsvis formulerades av Jesus, var att inte upphäva lagen.
Ett annat problem är att Jesu tidiga efterföljare ”alla höll strängt på lagen” under lång tid efter korsfästelsen. När det ryktades att Paulus lärde judar att inte följa lagen (ett rykte som många än idag sätter tilltro till) bad församlingsledningen i Jerusalem honom att få slut på anklagelserna genom att offentligt bekräfta att även han själv höll stilen och följde lagen – vilket han accepterade (Apg. 21:20-26). Uppenbarligen hade de som följt Jesu undervisning på nära håll en helt annan uppfattning än senare generationers icke-judiska utläggare av Nya Testamentet.
Jesus sade: ”Sannerligen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda jota, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett” (v. 18). Ordet ”jota” syftar på den minsta bokstaven i det hebreiska alfabetet, yod, vilken liknar en apostrof. ”Prick” avser skrivarens dekorativa förlängning eller gracila extrastreck överst på vissa av Skriftens hebreiska bokstäver.
Med andra ord påstod han att inte ens lagens (eller profeternas) allra mest hårfina detalj, en enstaka bokstav eller en del av en sådan, kommer att förgå innan den Yttersta Tiden är inne. Ett klart och entydigt besked. Här står Jesus för en specificering och noggrannhet visavi lagen och profeterna som är raka motsatsen till ersättningsteologernas metodologi.
Det råder inget tvivel om att Jesus, jude av födseln, bejakade efterlevnaden av Mose lag som en av Gud anbefalld livsstil. Han sade: ”Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket” (Matt. 5:19). Det var inte förrän senare som församlingsledningen i Jerusalem insåg att Jesu icke-judiska efterföljare borde undantas från de flesta buden (Apg. 15;20; 21:25).
Jesus vände sig till judiska åhörare, för vilka hans ord i vers 18 måste ha känts mycket välbekanta. Kanske till många kristna läsares förvåning (eller t.o.m. förfäran) citerade Jesus faktiskt ett välkänt tänkespråk från en populär midrash, rabbinsk skriftutläggning, i det här fallet närmast en ”moralpredikan”.
Kärnpunkten i denna fantasirika midrash är följande: Bokstaven yod från det hebreiska ordet ”yarbeh”, med betydelsen ”skaffa sig ett överflöd” (5 Mos. 17:17), kom till himlen för att inför Gud protestera mot att Salomo demonterade Torahn bokstav för bokstav. Hans åsidosättande av det kungliga regelverket, t.ex. förbudet mot att ”skaffa sig en mängd hustrur”, hotade lagen som helhet. Gud svarade yod: ”Salomo och tusen som han skall förgå, men den minsta prick skall inte utraderas [från Torahn]” (Shemot Rabbah 6:2). Andemeningen i denna midrash är tydlig: Lagens minsta detalj skall bestå. De som motarbetar den, kommer att gå under, även om de är lika mäktiga och visa som Salomo.
Genom att citera berättelsen om yod (jotan) och pricken klarlade Jesus eftertryckligen att lagen kommer att bestå, åtminstone tills himmel och jord upphör att existera. Som varje läsare kan intyga är himmel och jord fortfarande inte överspelade. För Jesus var denna beständighet, uttryckt i de rabbinska utläggningarna, en absolut sanning. Lägg märke till hans ord ”sannerligen säger jag er”, efter vilka han övergår till att citera midrashen.
Låt oss återvända till frågan om Jesu avsikt. Avsåg han att ändra Mose lag, från ”öga för öga” till ”vända andra kinden till”? Med hänsyn tagen till den judiska kontexten hävdar jag att svaret måste bli ett rungande ”nej”. Hur bör man i så fall förstå kontrasten mellan ”ni har hört att det är sagt” och ”jag säger er”, vilken antyder ett utbyte? Svaret följer i del II och kommer också, i sin judiska kontext, att bjuda på en överraskning.
* rabbinsk skriftutläggning