Alltsedan vår start för 50 år sedan har vi berörts av kärleken till och medkänslan med Israel hos våra åhörare världen över, i synnerhet icke-judiska bibeltroende. Dock har i Europa detta förhållande till Israel på ett unikt sätt hamnat på kollisionskurs med Förintelsen med dess många ögonvittnen.
Även om vi noterade en förståelse bland dem vi mötte personligen, var det annorlunda på statlig nivå. Europeiska början 1973 en alltmer uttalad propalestinsk och antiisraelisk politik.
De oljeproducerande arabstaternas embargo detta år betydde att bränsleslukande stater
tvingades välja: fritt oljeflöde eller goda relationer med Israel? De flesta konstaterade: ”Vi behöver olja – inte judar”, och denna spirande fientlighet gentemot Israel blev till officiell samsyn efter EU:s grundande 1993.
Även Thomas Sandell, ledare för den Bryssel-baserade European Coalition for Israel, en aktiv kraft inom Europaparlamentet, ger den ekonomiska politiken skulden för de förändrade relationerna och pekar ut tre motsägelser (Middle East Forum webinar, 23 januari 2023):
ˑ För det första: Europa hade under århundraden varit ett centrum för judiskt liv. Den sionistiska tanken växte successivt fram i London, Basel och San Remo (Italien) före Andra världskriget.
Trots detta utgör Europa världens största judiska gravplats: korstågen, Inkvisitionen, pogromer, Shoah (Förintelsen), Auschwitz, Dachau och Theresienstadt – begrepp som för judar är bräddfyllda av sorg.
ˑ För det andra: Dagens Europa och Israel har aldrig förr stått varandra närmare när det gäller handel och samarbete, särskilt inom områden som underrättelseväsende, säkerhet och energi. Man kan gott säga att Israels tidigare beroende av Europa för handel har ersatts av Europas beroende av israelisk sakkunskap.
Trots detta har Europa under årtionden retat sig på och varit synnerligen kritiskt gentemot högerorienterade regeringar i Israel.
ˑ För det tredje: EU har blivit världsledande i att definiera och bekämpa antisemitism.
Trots detta är EU (och andra europeiska stater) den största understödjaren av det palestinska självstyret (PA). Bidragspengar går till hatpropaganda, till institutionaliserad antisemitism i läroböcker och till dömda terrorister och mördare, som får mer än fem gånger en lärarlön inom PA. Utbredd korruption, avsaknad av fri press och obefintliga demokratiska institutioner är välkända men ignorerade fakta.
Frispråkigt kallar Sandell PA för ett ”oursäktligt EU-protektorat”. Europa skulle kunna använda sig av ekonomiskt tryck för att reformera PA, men EU underlåter att göra detta, av rädsla för att komma på kant med PA och p.g.a. skammen över Europas koloniala förflutna i Mellanöstern.
I förlängningen uppmuntrar EU:s och likasinnade staters finansiering av PA palestiniernas vägran att komma till fredsförhandlingsbordet. Europa fungerar således som ett hinder för freden.
Detta är naturligtvis inte enhälligt. Central- och östeuropeiska stater som lidit under totalitärt styre tenderar att vara mer proisraeliska än de västeuropeiska. Stater med mitten- eller högerstyre har en vänskapligare inställning till Israel, medan progressiva vänsterorienterade nationer (med undantag av Tyskland) är mera propalestinska.
Sandell konstaterar att Abraham-fördragen signalerade en ny era i israelisk-arabiska relationer, utan koppling till de palestinska araberna, och detta åstadkom en omprövning bland vissa europeiska stater; man måste bestämma sig: Befinner vi oss i det läger av nationer som strävar efter fred, normalisering och samarbete eller stannar vi kvar i antagonism-, konflikt- och krigslägret?
Rysslands krig mot Ukraina har också lett till insikt om att Israel, till skillnad från Ryssland, är en stabil, pålitlig partner inom energiområdet.
Det här är dock inte hela bilden.
Efter undertecknandet av Principdeklarationen (Osloavtalen) på Vita husets gräsmatta i Washington 13 september 1993 var den allmänna uppfattningen att en ny historisk era hade inletts. Fortsatta förhandlingar skulle inom ett fåtal år leda till skapandet av en palestinsk stat; dessa förhandlingar skulle föras direkt mellan Israel och palestinierna, inte via andra aktörer.
Men på grund av nya palestinska terrorvågor, organiserade intifador och total stiltje på den diplomatiska fronten insåg den överväldigande majoriteten israeler att Osloavtalen var dömda att misslyckas.
Idag har Israel överlämnat hela Gazaremsan till PA. Det historiska området Judéen-Samarien (under senare decennier felaktigt benämnt Västbanken) har indelats i tre sektioner: Area A (bl.a. Betlehem och Jeriko, 17% av Judéen-Samariens totala yta) förvaltas helt och hållet av PA., Area B (bl.a. Nablus/Shechem, 21%) är under gemensam säkerhetskontroll och Area C, d.v.s. återstående 60% (bl.a. Ariel) kontrolleras helt av Israel.
Area C avsågs att överföras till PA i etapper, men Israel vill inte riskera att överlämna mera mark under ett pågående terrorkrig och så länge som PA vägrar förhandla.
Läsaren bör dock inte dra den felaktiga slutsatsen att ett dödläge råder. Befolkningar växer och behöver bostäder. I Area A och B expanderar den arabiska byggnationen i rask takt; även det judiska bostadsbyggandet i Area C ökar, dock betydligt långsammare.
Men återigen: Detta är inte hela bilden. Den arabiska byggverksamheten är synnerligen omfattande även i Area C, som står under israelisk kontroll. I oktober 2022 fanns, enligt en 68-sidig rapport (The War of Attrition) från Regavim, den organisation som registrerar olaglig byggnation) mer än 80.000 
av araber illegalt uppförda byggnadsverk i Area C, varav en tredjedel har tillkommit enbart under de senaste fyra åren.
Det här ingår i en plan formulerad 2009 av PA:s premiärminister Salaam Fayyad avsedd att ta över så mycket mark som möjligt i syfte att skapa ”fakta på marken”, d.v.s. en de facto-stat utan besvärliga fredsförhandlingar.
Olaglig byggverksamhet är bara en aspekt av en mera omfattande strategi, som också inkluderar markstöld för jordbruksändamål samt lantmätning och markregistrering i PA:s eget registreringsdepartement (som dock saknar bindande juridisk auktoritet). Därtill kommer lawfare, ett juridiskt trick som går ut på att översvämma israeliska domstolar med tusentals irriterande överklaganden, protester och petitioner som skapar åratals eftersläpning i den legala processen; visserligen har man ingen utsikt att lyckas, men under tiden står de olagliga byggena kvar.
En strategi av denna omfattning slukar miljarder dollar. Varifrån kommer pengarna?
Hundratals euromiljoner har levererats via EU-finansiering av icke-statliga organisationer (NGO) under förevändning av ”humanitärt bistånd”. Detta bistånd innebär subventionering av byggkostnaderna i Area C, vilket bevisas av tusentals vita skyltar invid byggnader över hela området, vilka med fetstil proklamerar: ”Bekostad av EU.”
Under 2012 ”överfördes 200 miljoner euro i stöd till den palestinska administrationen, inklusive 7 miljoner för ’landutveckling och grundläggande infrastruktur enbart i Area C’, en kodbeteckning för uppförande av tusentals illegala byggnader i ett nät av utposter etablerade av PA” (”The Last Colony: European Union Support for Illegal Construction in Judea and Samaria”, Regavim, februari 2015).
Enligt en konfidentiell rapport publicerad i juni 2022 av European Joint Development Program for Area C avser EU att ”planera och kartlägga markrättigheter… ge utökad tillgänglighet till grundläggande tjänster som vatten, elektricitet, väginfrastruktur, utbildning… i samarbete med den palestinska administrationen… [och genom] utveckling och investering inom den privata sektorn i Area C”. Detta är en kodbeteckning för de nya arabiska samhällen som EU etablerar, en slug annektering av mark utan någon som helst fredsöverenskommelse. Ett brott mot Osloavtalen och internationell lagstiftning.
Namngivna i EU-dokumentet är Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, men andra källor identifierar Kanada, Italien, Sverige, den romersk-katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna som sponsorer.
Under de senaste 20 åren har 81.317 olagliga arabiska byggnader uppförts inom Area C. Vissa röster hävdar att israelisk utbyggnad i Area C är illegal. Men kontrasten är tydlig: Under samma 20-årsperiod uppfördes endast totalt 4.382 illegala israeliska byggnader. Enbart under år 2022 tillkom i Area C 5.535 illegala arabiska byggnationer – på mark som enligt internationella juridiska normer befinner sig under full israelisk jurisdiktion.
Till sist: Förra året täckte arabisk byggnation i Area C hela 12,5% av den totala landmassan, medan motsvarande israelisk bara uppgick till 0,97%. Flygfoton avslöjar det faktum att huvuddelen av den arabiska utbyggnaden i Judéen-Samarien äger rum just i Area C, inte i Area A eller B.
Allt detta ingår i Fayyad-planen – med EU:s välsignelse. Här har vi förklaringen till att EU fördömer all israelisk aktivitet i Judéen-Samarien; den hotar ju EU:s oräkneliga ”humanitära biståndsprojekt”.
Det ligger en häpnadsväckande ironi i att EU önskar handel och samarbete med Israel samtidigt som man underminerar denna sin partner genom att stödja upprättandet av en de facto terroriststat invid dess gränser. Och ännu värre är det uppenbara hyckleriet. Det europeiska pjosket med palestinierna göder dessas fredsvägran.
Hittills har den ena israeliska koalitionsministären efter den andra varit kraftlös i sina reaktioner. Det krävs en stark och målmedveten regering som kan sätta stopp för en process vars resultat är en självständig stat försvuren till Israels förstörelse.