Den 13 september 1993 undertecknade PLO:s ordförande Yassir Arafat och Israels premiärminister Yitzhak Rabin Principdeklarationen, ”Osloavtalen”, på Vita Husets gräsmatta i Washington. En ny era av fred hade tagit sin början, proklamerade USA:s president Bill Clinton. Men så var inte fallet.
Hundratals bombattacker har drabbat Israel sedan dess, med tusentals offer. Ytterligare hundratals försök har avvärjts av Israels säkerhetsstyrkor. Låt oss dessutom inte förglömma att israeliska judar inte heller går säkra på utländsk mark. Vi minns det mest omtalade fallet i nedanstående kortfattade tacksamhetsbevis.
Det var oundvikligt: Israels president Isaak Herzog talade inför tyska Bundestag (riksdagen) i Berlin den 6 september 2022, i ett arrangemang vid den 50-åriga åminnelsen av de israeliska idrottsmän som brutalt mördades av PLO (den palestinska befrielseorganisationen) under 1972 års olympiska spel i München. Tysklands president Frank-Walter Steinmeier och ett stort antal regeringsmedlemmar befann sig i den fullsatta lokalen.
President Herzog fokuserade i sitt tal främst på de elva olympiska martyrerna och deras familjer men nämnde också att vi aldrig får lov att förglömma att vårt folk förlorade minst sex miljoner individer under Förintelsen. Han är själv ättling till överlevande. ”Vi är en åminnelsens nation”, sade han, varefter han bad Kaddish (de sörjandes bön) medan samtliga närvarande stod upp.
Allt som den israeliske presidenten och representanterna för den tyska regeringen yttrade talade till mitt hjärta och jag instämmer helt och fullt med den goda tanken på ett bestående minne.
Det tyngst vägande ordet för mig var åminnelse. Jag föddes år 1930 och upplevde Förintelsens helvete i Europa: smärtande sår från den åratals långa förföljelse jag erfor och bevittnade, de liv som släcktes i min egen familj, förnekandet av alla mänskliga rättigheter, något man helst av allt inte vill minnas. Men erfarenheten finns där. Och den måste vidmakthållas.
Min generation går snart ur tiden. Nya generationer som besparats sådana fasor får ofta via media höra förfalskade versioner och t.o.m. oförbehållsamt förnekande av vår historia.
Det är naturligt att försöka minnas händelser och tider som medfört glädje för oss och våra närstående. Men vi får dessutom inte förglömma de perioder som gav oss oändlig smärta. Detta för att de är en del av vår sanna historia, och för att förhindra en upprepning av hat och fientlighet. Jag känner tacksamhet gentemot båda dessa ärbara presidenter och den celebra församlingen i Berlin för dess bekräftelse av mitt uppdrag och min smärta.
Jag bejakar i sanning denna aktningsvärda åminnelseakt, likaså samsynen kring att upprätthålla mänskliga rättigheter och sann frihet; det är vad jag själv strävar efter och kämpar för med hjärta och handling. Må jag en dag kunna säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron” (2 Tim. 4:7).
Som tacksam medlem av mitt folk Israel ber jag också för framtiden, och sjunger: ”HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?” (Ps. 27:1).