Dr. Herbert Hillel Goldberg
”Ni av Israel, förtrösta på HERREN. Han är deras hjälp och sköld” (Ps. 115:9).
”Men nu skall alla som ätit av dig bli uppätna, och alla dina motståndare, ja, alla skall gå i fångenskap. De som skövlat dig skall bli skövlade, och alla som plundrat dig skall jag lämna till plundring” (Jer. 30:16).
”Det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7).
”Kaka söker maka”, säger ett gammalt pålitligt ordstäv. Och så var det också på biblisk tid. Vårt judiska folk utsattes ofta för likasinnade människor, vilkas mål var Israels förintelse.
Farao lyckades inte kuva Israels folk. Hans krigsmakt drunknade på havets botten (2 Mos. 14:28; 15:19).
Amalek stod redo att överfalla de svaga och utmattade som sackade efter under Israels ökenvandring (5 Mos. 25:17-18; 1 Sam. 15:2). Gud förklarade själv amalekiterna evigt bannlysta. Sabbatens Torah-läsning i synagogan innehåller varje år en speciell text med temat ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig…” (5 Mos. 25:17).
Kristna restaurerar gamla judiska gravstenar i Holland.
Och så fanns Haman, som ville mörda alla judar i Persiens land och hänga Mordechai. Haman hängdes själv i den galge han berett för Mordechai (Est. 7:10). Även Hamans 10 söner slutade sina liv i galgen (9:13-14). Varje år minns judarna dessa händelser vid den högtidsdag som kallas Purim.
Efter Andra världskrigets slut och med snaran kring halsen skrek nazisten Julius Streicher (utgivare av ”Der Stürmer”) med hat i rösten orden ”Purimfest 1946”, åsyftande den avrättade Haman-klanen. Därmed bekräftade han en krypterad biblisk profetia: I Esters boks skildring av avrättningen är tre hebreiska bokstäver alltid mindre och en är större än de omgivande. Det numeriska värdet av dessa är 5707. I den judiska almanackan motsvaras år 5707 av 1946, det år som det enligt rabbinerna skulle ske en upprepning av historien. (Internationella nyhetsrapporter om Nürnberg-rättegångarna mot de 10 nazistförbrytarna som hängdes bekräftar Streichers sista utbrott.)
Historiestuderande känner till nazist-epokens ohyggliga frukter: Drygt 60 miljoner krigsoffer bara i Europa, varav mer än sex miljoner är mördade civila judar, och ledande nazisthejdukar som antingen begick självmord eller infångades och dömdes som kriminella. Och Tyskland, som velat utöka sitt ”Lebensraum im Osten” (livsrum i öst), förlorade flera egna provinser.
Idag finns i Iran (Persien) en ny Haman, vid namn Mahmoud Ahmadinejad, som hotar att utradera Israel från världskartan och förinta det judiska folket. Vapnen för detta ändamål bereds i rasande takt. Vad skall hända med honom? Dagens generation kommer troligen att få bevittna detta. Hans föregångare, däribland Haman och Hitler, borde utgöra en varning för honom.
Likasinnade vänner möts: Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini och SS-Reichsführer Heinrich Himmler, april 1943.
I Bibeln uppmanas vi att inte glömma det förflutna, att åtminstone hålla ögonen öppna för upprepningar. Skulle vi då inte i allra högsta grad beakta dagens händelser eller fortfarande pågående skeenden?
Det finns en bild som jag aldrig skall glömma: Haj-Amin al-Husseini, Jerusalems stormufti, sida vid sida med Adolf Hitler i Berlin. De två var nära vänner. SS-Reichsführer Heinrich Himmler och SS-Hauptsturmführer Adolf Eichmann, arkitekterna bakom den Slutgiltiga lösningen vid Wannsee den 20 januari 1942, tjänade som al-Husseinis rutinerade rådgivare.
Muftin rekryterade 20.000 unga bosniska muslimska män för SS, varefter tyskarna utbildade dem i att mörda judar.
USA:s Nationalarkiv avslöjade nyligen att stormuftin mottog en ”garanterad månatlig inkomst på 50.000 tyska mark” från Hitler, att jämföra med en vanlig tysk fältmarskalks 25.000. När han 1941 skulle arresteras av de brittiska mandatmyndigheterna i Palestina, fick han en fristad i Berlin. I radiosändningar för arabiska lyssnare uppmanade han: ”Slakta judar varhelst ni får syn på dem. Detta behagar Allah. Det är vår historia, vår tro.”
Hitler hade lovat stormuftin att denne skulle installeras som Palestinas Führer så snart den tyska krigsmakten hade drivit ut britterna och judarna utplånats.
Efter Andra världskriget flydde al-Husseini under franskt beskydd till Syrien och därefter till Egypten, där han dog 1974. Sedan dess har han troligtvis återförenats med sin gamle kamrat Hitler och likasinnade medbrottslingar.
Vi hör ofta talas om tyska nynazister. Det är illa nog. Jag använder aldrig förstavelsen ”ny”, eftersom jag fortfarande ser samma gamla avgrunds-
anda. Än värre är dock att våra muslimska grannstater och t.o.m. islamister i vårt eget land sprider detta vanvett. Judehat och antisemitism i enlighet med den muslimska Koranen har existerat under lång tid. Men det finns ännu en djup källa.
Enligt en rapport av Sam Roberts (New York Times, 10 december 2010) flydde ett antal högt uppsatta tyska nazister till Mellanöstern, för att där som rådgivare åt antiisraeliska arabledare sprida sin nazistiska rasteori och antisemitism. Det är följaktligen knappast förvånande att se arabiska arméer och terrorister formera sig och marschera med utsträckt högerarm, en imitation av hitlerhälsningen. Hans gärningar lovordas ofta i muslimska nyhetsmedia.
Vid en minneshögtid i Mahmoud Abbas terroristorganisation Fatah predikade Mohammed Hussein, den nuvarande stormuftin av Jerusalem, utsedd av Yassir Arafat, över profeten Muhammeds undervisning och sade att muslimerna måste döda judar och att t.o.m. träd och stenar skall avslöja judar som döljer sig bakom dem, för att hjälpa Allahs tjänare att döda dem. Detta är för övrigt en förutsättning för den kommande muslimska Domedagen.
Abbas, ordförande för den palestinska förvaltningen (PA) och med starkt stöd från USA, FN och EU (inklusive Tyskland), står för samma antisemitism som sina företrädare; denna är tydligast märkbar i PA:s skolböcker och i PA-kontrollerade media. Han var finansiären bakom 1972 års mord på den israeliska olympiad-truppen, utfört av palestinier i samarbete med tyska extremister. Han förnekar Förintelsen. Han har upprepade gånger tillkännagett att han aldrig skulle erkänna en judisk stat. Han vägrar t.o.m. ingå i direkta förhandlingar med Israel. Innan sådana kan äga rum, förväntas Israel precisera vad man skall – i klartext: ”måste” – lämna ifrån sig, och ingen byggnation får äga rum där.
Är detta vad världen förväntar sig av oss? I så fall skulle man, om en israelisk stat existerat 1939, säkerligen krävt att denna skulle ”förhandla” med Hitler. Uppvaknandet kommer, tragiskt nog, alltid alldeles för sent.
Alla hittillsvarande förhandlingar, för vars skull Israel ständigt gjort påtagliga eftergifter, kan summeras av en bibelvers: ”Vi väntade på fred [hebr. grundtexten: ”shalom”; äv. i följande bibelställen], men inget gott kommer” (Jer.8:15). Denna formulering används i Bibeln gång på gång om dem som säger: ”’Fred, fred’, trots att där är ingen fred” (6:14; 8:11; Hes. 13:10, 16).
Som överlevande från Förintelsen är jag ögonvittne till det största brott som någonsin begåtts gentemot vårt folk. Men vårt judiska folk lever och har idag sin egen stat med drygt sex miljoner judar. Gud säger till Israel: ”Ty jag skall låta dig tillfriskna och läka dina sår, säger HERREN, dig som man kallar ’den fördrivna’, ’det Sion som ingen frågar efter’” (Jer. 30:17). ”Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det och att jag har gjort det, säger HERREN” (Hes. 37:14).
Den EVIGE allenast kommer att ge fred: ”Och jag skall ge frid i landet; ni skall få ro och ingen skall förskräcka er. Jag skall göra slut på vilddjuren i landet, och inget svärd skall gå fram genom ert land” (3 Mos. 26:6).
”På denna plats skall jag ge frid, säger HERREN Sebaot” (Hagg. 2:10).
När freden kommer till det Heliga landet, skall hela jorden bli delaktig i DEN HÖGSTES ANDE – ja, ”LIV FRÅN DE DÖDA” (Rom. 11:15) – under Fridsfurstens fredliga herravälde.