Under årens lopp har LEMA’AN ZION, Inc. publicerat ett antal berättelser om araber och muslimer som ser positivt på den judiska staten och engagerar sig för att förbättra relationerna med denna i politiskt, ekonomiskt och religiöst avseende. En sådan är imamen Mohammad Tawhidi.
Min son Akiva och jag träffade honom i maj vid ELNET:s (European Leadership Network) internationella policykonferens i Paris. Vi var inbjudna av ELNET, som främjar nära relationer mellan Europa och Israel baserade på gemensamma demokratiska värden och strategiska intressen och som dessutom kämpar mot antisemitism via olika medvetandegörande projekt bland regerings- och företagsledare.
Att höra Tawhidi tala är en unik upplevelse. Han är född i Iran, ordinerad shia-imam (religiös ledare) med en bakgrund av islamiska studier vid iranska och irakiska seminarier. Han inräknar åtskilliga stor-ayatollor i sitt släktträd men har för närvarande ingen anknytning till någon ayatolla inom den iranska regimen.
Med hjälp av citat från Quran (Koranen) påpekar han att Israels land otvivelaktigt tillhör judarna: hela det territorium som idag behärskas av Israel, inklusive Judéen-Samarien, Jerusalem och i själva verket mycket mer därutöver är Guds gåva till Israel.
När det gäller Koranens välkända hänvisning till ”den mest avlägsna helgedomen” (al Aksa-moskén) vilken profeten Mohammad besökte på sin nattliga färd, medger Tawhidi att dess innebörd är omstridd men att begreppet enligt hans åsikt inte syftar på Tempelplatsen i Jerusalem, utan snarare himlen.
Tawhidi fördömer utan omsvep terrorism, i synnerhet sådan som begås av islamister (t.ex. shiitiska Hezbollah eller Iran) eller rättfärdigas i islams namn, och varnar för de provocerande islamistiska texter som cirkulerar i västvärlden. Han samarbetar såväl med andra likasinnade imamer och islamiska lärde som med prästerskap från andra religioner i syfte att uppmuntra till fredlig samexistens, talar i moskéer, kyrkor och synagogor och har avlagt vittnesmål inför regeringskommissioner.
Tawhidi bejakar det judiska lidandet under historiens lopp, i synnerhet Förintelsen, och har besökt den historiska minnesanläggningen över det nazististiska koncentrationslägret Auschwitz.
Han medger att han så sent som för sex år sedan präglades av antisemitiska idéer, en följd av den traditionella indoktrinering gentemot judar och Israel som han dagligen utsattes för. Numera är hans åsikter mycket annorlunda, och han menar att förändringen beror på att Gud har öppnat hans ögon.
Tawhidi är vice ordförande för Global Imams Council, vars medlemsantal uppgår till c:a 1.500 imamer och islamiska lärde, och vilket har antagit IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism (se ”Det äldsta hatet”, sid. 4).
Det behöver knappast påpekas att denne imam inte är populär i alla läger, i synnerhet inte inom sådana som inte delar hans vänskapliga inställning till Israel, och detta faktum medför att han måste vidta skyddsåtgärder. Inte ens västerländska media, som ofta intar en vänstervriden anti-israelisk hållning, uttalar sig alltid respektfullt om honom – han går ju mot strömmen.
Trots våra teologiska olikheter, är Tawhidis försonliga budskap en grund för fortsatt positivt engagemang. Vårt ultimata hopp står till Israels Gud (Jer. 31:17), men vi kan vara tacksamma för imam Tawhidis fredsansträngningar.